I liberala Dagens Nyheter (121116) tror Maria Crofts att potentiella sympatisörer till Sverigedemokraterna (SD) får sig en tankeställare, när hon i avskräckande syfte målar upp den tänkta situationen att Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson skriker rasistiska tillmälen och ministrarna Anders Borg och Beatrice Ask hotfullt svingar järnrör. Underförstått i hennes resonemang ligger; så gör ju inga seriösa etablerade politiker i Sverige. Nej, just det! Och vad är det för bild SD vill måla upp av sig själva? Det är just den bilden; de är ”radikala alternativ” till de etablerade partierna. Dessa partier som nu får skulden för den allt djupare ekonomiska-politiska krisen. Därför är det flera som till och med säger att deras stöd till partiet och dess ledare ökat efter järnrörsskandalen.
SD som politiskt fenomen är inte unikt för Sverige, de ansluter sig till en europeisk trend med fascistiska och rasistiska politiska partier som fått allt mer inflytande. Ett land som varit föregångare är Italien. Det italienska fascistpartiet som återbildades efter andra världskriget under namnet MSI var till en början ett öppet fascistiskt parti, som förespråkade antimarxism och totalitärt styre under en stark ledare. Rasismen fanns med i olika former, dels en renodlat biologistik och dels som en invandrarfientlig hållning. Man hyllade öppet Mussolini som en stor politiker. Opinionsmässigt nådde de aldrig över fyra procent stöd i Italien, förutom i vissa lokalval där de kunde nå högre siffror. År 1992 ombildades partiet och började göra upp med sin totalitära ideologi, de bytte namn till Alleanza nazionale och togs 1994 upp i Berlusconis valallians. Som deltagande i Berlusconiregeringar utvecklades partiet, under Gianfranco Fini, allt mer till ett traditionell högerparti och blev också fullt ut accepterade av andra högerpartier i Europa, till exempel av de svenska moderaterna. Partiet kom dock aldrig över 15 procent i något val. Idag har samverkan med Berlusconi lett till att partiet upplöst sig själv.
Det gamla fascistpartiets politiska betydelse i Italien de senaste 20 åren var att i sin upplösningsprocess ge ett viktigt bidrag till högervridningen och att stödja en allmän ”avpolitisering”, något som var förutsättning för Berusconiregeringens privatiseringspolitik och en mer personfixerad politisk marknad. Det är inte omöjligt att Sverigedemokraterna, med eller mot sin vilja, kommer att spela en liknande roll i Sverige som MSI/Alleanza nazionale gjorde i Italien.
Utifrån den senaste skandalen med järnrör och rasisttillmälen skapas en medieskandal med tillhörande drev. Utgångspunkten är att några av ledarna för det rasistiska högerpartiet SD har avslöjats att även privat vara rasister, våldsverkare och kvinnoförnedrare. Sakmässigt är det inget större avslöjande, det som visas upp i olika media är inget som fram till nu varit okänt.
Man kan misstänka att denna massmediakampanj styrs av tanken att om man kan få SD avslöjade som ett rasistiskt parti kommer deras opinionsstöd att minska. Mot denna, i och för sig välmenande, liberala tanke – skulle man kunna reagera som Anton Tjechov gjorde när han ombads att moraliskt fördöma kriminalitet i sina böcker och pjäser:
”Ni vill att jag, när jag skildrar hästtjuvar, ska säga att det är något ont att stjäla hästar. Men det har ju sedan gammalt varit allmänt bekant, även utan mitt ingripande.”
Det är känt att Sverigedemokraterna är rasister. Deras öppna rasism är också den enda viktiga skiljelinjen gentemot övriga högerpartier i Sverige. Det som gör att Sverigedemokraterna på sikt går framåt i opinionen är inte att denna grundläggande princip i deras politik inte har avslöjats, utan tvärtom.
De som vill bekämpa SD borde akta sig för att fastna i käbbel om man bör ”ta debatten” eller inte, om de ska kallas rasister, fascister eller något annat avskräckande. De borde sluta med hårklyverier. I den sedan cirka tio år pågående debatten om hur SD ska bekämpas kan man lätt få intrycket att detta parti växer eller minskar i styrka beroende på rätt eller fel definitioner, beroende om man bokstavligt talat står till höger eller vänster om detta partis representanter i nästa partiledardebatt på TV. Olika motståndare till SD bråkar för att någon använde fel definition, någon släppte fram dem i en debatt. Man pekar finger och anklagar; ”det var ert fel att SD ökade en procent i senaste opinionsmätningen”.
Så är det förstås inte! SD växer i samma takt som den ekonomiska krisen i Europa och Sverige fördjupas. De växer i samma takt som alliansregeringens politik – ofta med stöd från oppositionen, framför allt S och MP – leder till allt fler sociala nerskärningar, fler privatiseringar, försämrad A-kassa och allt fler marginaliserade människor. Försämringar som alltid drabbar hårdast bland de skikt som är socioekonomiskt svagast.
Så länge denna politik från de etablerade seriösa partierna (som aldrig slåss med järnrör) fortsätter, kommer vi också att få se det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna fortsätta öka i storlek och inflytande. Kanske upp till 15 procent av väljarkåren.
