Ledare 18 mars, 2025

Sveriges dyraste mataffär har allt – utom en bojkott

Baronen i Vasastan rankas ofta som Sveriges dyraste matbutik. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

På Ica Baronen i Vasastan kostar fryspizzan 150 spänn – och inflationen är något andra får syssla med.

Jag bor i ett parallellsamhälle i Stockholm. Här i området kan du gå veckor utan att någonsin träffa någon som inte har ungefär samma bakgrund, livssituation och ekonomiska förutsättningar som dig själv.

Första gången jag skulle kolla in min nya lokala mataffär efter att jag flyttat till Vasastan möttes jag av vad som bäst kan beskrivas som Dubai-versionen av Ica. Det är för övrigt också samma affär som Anna Kinberg Batra handlade oxfilé i för skattepengar.

Affären heter Ica Baronen och är Sveriges dyraste mataffär. Där handlar mina grannar fryspizza för 150 kronor. Det finns också olivolja för samma summa och en kyl med endast störkaviar. Själv hyr jag bil och månadshandlar på lågprisaffären Matdax i Hökarängen där olivolja fortfarande bara kostar en femtiolapp.

Nej, inte till Flamman. Jag vet ju er historia. Stalinism och taggtråd

Sedan jag upptäckte att Baronen rankats som Sveriges dyraste mataffär har jag försökt undvika att handla här. Men de få gånger jag behövt akuthandla något har det alltid varit proppfullt med folk. Vad är det för människor?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 27 mars, 2025

Kajsa Ekis Ekman nekas halv miljon: ”Inga vinnare”

Kajsa Ekis Ekman, tidigare chefredaktör på Arbetaren. Foto: Andrew Medichini/AP.

Den kortvariga chefredaktören på Arbetaren tillerkänns 15 000 kronor för brott mot semesterlagen. SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn är lättad – men beskriver rättsprocessen som ”ett nederlag för rörelsen”.

Den infekterade striden runt tidningen Arbetaren, där Kajsa Ekis Ekman avsattes som chefredaktör under olagliga former sommaren 2022, verkar nu närma sig sitt slut.

Ekman har yrkat att det bolag som äger Arbetaren skulle betala ett skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor, samt ersätta hennes rättegångskostnader. Detta då hon menat att den tidigare domen inte efterlevts av tidningen, och att hon haft rätt att återfå sin anställning som chefredaktör under den kvarvarande avtalade perioden.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2025

Bra att Sunna sliter av sårskorpan

Ett av Anders Sunnas verk, där Länsstyrelsen i Norrbotten porträtteras som nazister. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I den samiska konstnären Anders Sunnas mest omtalade verk (omskrivet i Flamman nr. 12/2025) ser man Eva Kvist, verksamhetschef i Svenska tornedalingars riksförbund, som sitter gränsle över en ren som kan vara död. Sunna säger att han ser omvårdnad vid renmärkning. Kvist anser att hans verk framställer det som att hon plågar renen.

Nu har Kvist anmält Sunna för hets mot folkgrupp, och konflikten har återigen blossat upp mellan Sveriges två nordligaste nationella minoriteter.

Anders Sunna försvarar sig med att detta inte är ett verk som ska tolkas på egen hand, utan att man måste se resten av utställningen. Men i de andra verken ser man hur Länsstyrelsen framställs som nazister, på ett sätt som i alla fall jag tycker blir nästan komiskt.

Det tycker inte Kvist och jag förstår henne. När jag själv som någon sorts tornedaling tittar på verket ser jag vad hon ser, men också hans högst förståeliga smärta och ilska.

Konst går att tolka på många sätt. Det jag kan bidra med är en förståelse för konfliktens komplexitet som sällan intresserar utomstående. Konflikterna är mellan samer och samer, samer och tornedalingar/kväner/lantalaiset (bara tornedalingar, på grund av teckenbegränsning), samer och svenska staten, tornedalingar och svenska staten, tornedalingar och andra tornedalingar samt inom och mellan familjer (hoppas att jag inte missade någon konflikt nu, och gör någon arg).

Kan man läka genom att riva upp sår, peta i dem och hänvisa till yttrandefriheten som Sunna gör?

I grunden bygger konflikterna på en strid om historieskrivningen kring den svenska statens kolonialism i norr. Så här ser den förenklade bilden ut: en gång i tiden fanns ett urfolk som heter samer, och de koloniserades på olika sätt av svenska staten. Det är inte fel, men det är ofullständigt när vi ska hitta lösningar.

För det finns en grupp finnar som levt på vissa platser, vid vissa tillfällen som brukade marken på ett visst inom det område som samerna kallar Sápmi. Det var ibland långt innan svenska staten kom dit. När staten väl hittade dit inlemmades den bofasta finsktalande befolkningen mer i statens institutioner än samerna. Det var lättare att ta kontrollen över en bofast befolkning än de som kan flytta runt.

Betyder det att denna minoritet, som på vissa platser till och med kan räknas som en ursprungsbefolkning, ska ses som kolonisatörer? Tornedalingarna utsattes också för rasbiologi, assimilering och fråntagande av traditionella näringar, däribland att ha renar. Många vet i dag att samer tvångsförflyttades, men få vet hur tornedalingar förlorade mark till svenska staten. Efter att Finland förlorades till Ryssland 1809 fick många välja vilket land man skulle bo i. Min familj hade mark som delades av gränsen, och valde Sverige.

Inget av detta är enkelt eller bekvämt. Särskilt när så många samer och tornedalingar är en del av bägge grupperna samtidigt. Det blir så när två grupper levt i symbios i hundratals, och på vissa platser i över tusen, år.

Det är här Sunna, som är både samisk och tornedaling, sätter en knytnäve i såret och rör om. Han är mer intresserad av sin egen ilska, som kommer från att hans familj förlorade sitt renmärke, och svingar mot allt och alla.

Sunna går in i en tradition där samer och tornedaligar pekar ut varandra som statens förlängda arm. Fast han pekat ut bägge sidor. I vanliga fall är det samer som tycker att tornedalingar stoppar dem från jakt, fiske och renskötsel genom Länsstyrelsen och tvärtom. Sunna svingar i sitt verk mot både Sametinget, Länsstyrelsen och inte minst mot Eva Kvist som jobbar på den pyttelilla organisationen STR-T, med två anställda som arbetar för tornedalingars intressen.

Läs mer

Kan man läka genom att riva upp sår, peta i dem och hänvisa till yttrandefriheten som Sunna gör? Kanske inte, men Sunna har visat upp konflikten för en stor publik.

Nu handlar det inte längre om honom, utan om oss och vad vi gör med verken och kunskapen. Kanske kan vi tillsammans komma längre än Sunnas svingar och Kvists kränkthet och STR-T:s anmälan om hets mot folkgrupp?

Essä 27 mars, 2025

Traumakulturen gör oss alla till offer

En välformulerad motgång kan bli biljetten till ett bokkontrakt eller ett sommarprat. Men traumatävlandet får oss inte bara att må sämre – det tar också fokus från kampen för en bättre värld.

Är du rädd för att bli traumatiserad? Då borde du sluta läsa här. Numera räcker det nämligen med att höra talas om någon annans trauma för att riskera att bli traumatiserad själv – åtminstone enligt Region Värmlands satsning Traumapodden.

Men troligen är det redan för sent. Du har kanske upplevt otrohet, uppsägning eller en sjukhusvistelse, eller så har du haft en jobbig förlossning eller blivit tagen för snatteri.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter/Utrikes 26 mars, 2025

Medieprofilen om misshandlade regissören: ”Inget ovanligt”

Hamdan Ballal släpptes från polisstationen i bosättningen Kiryat Arba på tisdagsmorgonen. Foto: Leo Correa/AP.

Samtidigt som Sveriges utrikesminister avlade statsbesök i Israel angreps den Oscarsvinnande regissören Hamdan Ballal av extremistiska bosättare. Haggai Matar, chef på den israelisk-palestinska tidningen +972, menar att Maria Malmer Stenergard borde ha besökt honom på sjukhuset.

Det var under måndagskvällen som den palestinska journalisten Hamdan Ballal, regissör till Oscarsprisade No other land, angreps av israeliska bosättare i det ockuperade området Masafer Yatta på Västbanken. 

– Det var en hård attack och deras mål var att döda, sade Ballal till nyhetsbyrån AFP under onsdagen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 mars, 2025

En snygg käftsmäll åt matjättarna

Äta bör man, annars dör man... Elina Pahnkes sätter fingret på Tidösverige. Foto: Anders Wiklund/TT.

Ät skit – Tidösverige vill att vi ska sluta lyxa.

Jag har svårt att gå in i en matbutik utan att bli gubbsur. Min standardfrukost börjar allt mer kännas som lyxkonsumtion, när varukorgen med bröd, smör, ost och kaffe landar på nära 300 kronor. I februari upplevde vi den högsta ökningen av matpriserna på två år. En veckas matbojkott har just avslutats efter att ICA, Coop, Willys och Hemköp, kammat hem storvinsten. Samma klagosång hörs från deras företrädare: bojkotten var felriktad – samma kostnadsökningar finns även i andra länder, konsumenterna måste lära sig att jämföra priser och sluta köpa godis. Ica, vars marknadsandel ligger på runt 50 procent, lanserade till och med kampanjen ”För dig som vill bojkotta en matjätte. Välkommen till Ica.” Samtidigt tipsar DN om att man kan skaffa ett gigjobb som barnvakt, mystery shopper eller bilbud för att dryga ut kassan. Journalisten Elina Pahnkes bok Alla ska äta landar därmed som en korg godsaker från himlen på samtidsscenen. Det är de politiska krafterna bakom strypgreppet om konsumenterna som ska synas i sömmarna.

I skuggan av en politisk diskussion helt upptagen med kriminalitet, visar Pahnke upp en annan verklighet, där brödet på matutdelningen Folkets Skafferi tar slut allt snabbare, medlemslistorna till subventionerade matbutiker blir allt längre och mattanter vittnar om utsvultna barn. När jag besökte London för ett par år sedan förvånades jag över de många matbanker som fanns utspridda över staden. Nu blir de vanligare även här. Pahnke har gjort ett gediget researcharbete, som har tagit henne från föreningen Hela Malmös frukostservering, via frysrättsproducenten Findus ursprungsort i skånska Bjuv, till ett flyktingläger i Lampedusa. Hon har träffat Farideh, som hankat sig fram mellan praktikplatser i matbutiker och kaféer. Trots att hon varit uppskattad har hon fått gå. Genom Sayed, som jobbat på matkasseföretaget HelloFresh, får hon beskrivet för sig hur arbetet där är som en ond blandning mellan Paradise hotel och en förskola. Här finns också Maksym, som efter ett påhugg på en skånsk gurkodling fick en syraskada på sin fot. Pahnke ställer en till synes enkel fråga: varför har dessa människor som arbetar med att producera andras mat knappt råd att äta själva?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage/Utrikes 26 mars, 2025

Folkrörelsen som vill ta ned Tesla

En Tesla står parkerad utanför Vita husets södra flygel, knappt två månader efter att USA:s nygamla president Donald Trump flyttade in. Foto: Samuel Corum/Sipa USA.

Protesterna mot Donalds Trumps andra regering utspelar sig vid parkeringar och laddstationer. Flamman ger sig ut i den kaliforniska solen för att möta rörelsen som vill bromsa Elon Musks maktmani.

I solen utanför Teslas butik i San Francisco har ett hundratal personer samlats. På banderoller och skyltar syns budskap som ”skicka Elon till solen”, ”tuta för demokratin” och ”miljardärer leker – vi betalar”.

De flesta deltagarna ser ut att vara vita och i pensionsåldern, men alla åldrar finns representerade, liksom alla politiska strömningar till vänster om Republikanerna. Här syns Kamala Harris-tröjor och frihetsgudinnor, men också regnbågsflaggor, pussyhattar, palestinasjalar, anarkist-a:n och logotyper för amerikanska socialistiska partier och förbund.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 25 mars, 2025

Matjätten efter bojkottsveckan: ”Tar kritiken på allvar”

Ica och Axfood står tillsammans för över 70 procent av livsmedelsmarknaden – men bara en av dem går med på att kallas ”matjätte”. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SvD/TT.

Hur gick det för förra veckans bojkottsrörelse mot matjättarna? Magnus Törnblom, presschef på Axfood-koncernen, beskriver en vecka där ”många går ut och säger saker som inte stämmer med verkligheten”. Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena Idé, håller inte med.

– Ett jättebra initiativ, det får upp frågan på den politiska dagordningen och det är där den hör hemma, säger Elinor Odeberg till Flamman.

Chefsekonomen på tankesmedjan Arena Idé undvek, precis som Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, att handla på Ica under vecka 12.

– I övrigt är jag väl en pressad småbarnsmorsa, säger hon.

Andra svenskar gick hela vägen, och deltog i den veckolånga bojkott mot Ica, Coop, Lidl och hela Axfood-koncernen som spridit sig som en löpeld på sociala medier, i protest mot de snabbt stigande matpriserna. 

Jacob Wallenberg, ordförande i Svenskt näringsliv, beskrev tilltaget som ”helt missriktat”. Både Ica och Coop, som tillsammans har mer än två tredjedelar av livsmedelsmarknaden, gick ut och protesterade mot beskrivningen av kedjorna som ”matjättar”. Axfood, som har en dryg femtedel, sade däremot att ”du får kalla oss vad du vill”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 25 mars, 2025

För oss på landet är folkbildningen allt

Ett minibibliotek skapat av studieförbundet NBV 2022, i en kampanj för att visa hur folkbildningen sprider läsande över landet. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Krokikurser och studiecirklar är raketbränsle för landsbygdens kulturliv. Men vi häller det rätt i vasken.

Som tonåring på 90-talet hängde jag ofta på ungdomskaféet i källaren på Skövde kulturhus. Personalen där var överseende med stinkande kängor på bordet och att vi spelade Bob Marley så att kaffekopparna skallrade. Emellanåt kom en vänlig själ från övervåningen för att locka med oss i en krokikurs.

Själv nappade jag på att sitta i en inköpsgrupp för Riksteaterns föreställningar. Jag hade ingen aning om vad det innebar, men det lät kul. Plötsligt satt jag där efter skolan i klorinblekta jeans, rakat hår – och beställde Lars Norén-pjäser.

Hur är det möjligt att jag fick den chansen av människor som inte kände mig? Projektet drevs av ett lapptäcke av folkbildningsorganisationer: ABF, Studiefrämjandet och Riksteatern.

Först i dag förstår jag att scenen inte hade kunnat utspela sig någon annanstans än i Sverige, under folkbildningens vackra skymningstimme.

Klipp till 2025. Tidöregeringen stryper folkbildningen i det tysta. Folkhögskolornas anslag minskar med 500 miljoner, likaså studieförbundens. De sistnämnda samarbetar med ofattbara 15 000 föreningar ute i landet: hur många kommer att utplånas? Olof Palme kallade Sverige för en ”studiecirkeldemokrati”. Överallt klipps denna vackra skapelses underjordiska kablar av.

Nu ringer organisationerna själva i varningsklockan. ABF har tillsammans med Expo tagit fram rapporten ”Hotet från extremhögern”. Katalys har finansierat Peter Gustavssons skarpa bok Angreppet. Arena Idé har gett ut antologin När taket rasar in.

Alla handlar om hur illa ställt det är i Folkbildningssverige. Ändå har de inte lyckats bryta tystnaden i kulturdebatten. Få av mina vänner i Stockholm känner till att regeringen tillsatt en utredning för att avskaffa den självförvaltningsmodell som utgör själva kärnan i folkbildningen.

Ibland märker jag att vänner uppvuxna i storstäder inte förstår hur central folkbildningen är för kulturen utanför tullarna.

En anledning är att allt färre förstår folkbildningens betydelse för den svenska demokratin, som närmast är sammanvuxen med folkrörelserna. Intresseorganisationer påverkar utredningar och remisser och ger partier expertkunskap. När folkbildningen får ökade krav på att finansiera sig själv, handlar det om betydligt mer än att någras ”fritidsintresse” hotas – för att använda före detta utbildningsminister Mats Perssons famösa uttalande.

En annan anledning till tystnaden är att frågan handlar om stad och land. Ibland märker jag att vänner uppvuxna i storstäder inte förstår hur central folkbildningen är för kulturen utanför tullarna.

I debatten hörs det ofta att den ”tillhandahåller viktig infrastruktur” för kulturen, men det är en underdrift. Snarare är den kulturen på mindre orter. Utan studieförbunden skulle författarkvällarna och målarkurserna upphöra i bruksorten. Själv såg jag inte en enda indiefilm eller hörde en enda diktuppläsning under min uppväxt utan att folkbildningen tagit initiativet och finansierat.

I dag talar vi mycket om extremhögerns rörelsebyggande. Och visst är den ”Sverigevänliga rörelsen” bra på att starta tidningar och mobilisera på X och Facebook. Men som Mathias Wåg påpekat är det en sak att skriva rasistiska kommentarer under ett klipp på Youtube och en annan att bygga en rörelsekultur. SD saknar kulturinstitutioner, studieförbund och kooperativ – fysiska mötesplatser som är helt livsavgörande. Problemet är att de har fattat detta och gör – ännu taffliga – försök med kulturföreningar som Gimle och SD Motor, nästlar sig in i Uppsalas studentliv och bygger Konservativa förbundet. Politiken ligger nedströms kulturen, konstaterade Mattias Karlsson för fem år sedan i Svenska Dagbladet – vilket han fortfarande har rätt i.

Därför är det så viktigt att mobilisera för folkbildningen. Lyckligtvis är det en gren där högern spelar i knatteserien, medan arbetarrörelsen är högst upp i Champions League. Tänk om vi skulle testa att kampanja för saken. Varför inte gå till val på att ”göra ABF great igen”? S, V och MP – kanske till och med C – skulle kunna samarbeta.

När allt fler kommuner går med underskott vore det en räddningsaktion att satsa på folkhögskolorna. Ett gryende kulturliv kan inte lösa krisen i befolkningsfrågan – men nästintill. För min del var känslan av att det alltid händer något på kulturhuset i Skövde en viktig anledning till att jag flyttade tillbaka efter decennier i storstan.

Läs mer

Dessutom skulle det behövas en upprustning på många mindre orter. När jag söker på ABF i Skaraborg finner jag språkkaféer för nyanlända, dragspelskurser och datautbildningar för äldre. Lovvärt – men nog skulle programmet kunna göras roligare för en yngre generation. Man skulle kunna göra studiebesök på Hägerstensåsens Medborgarhus, som ordnar studiecirklar i countryns historia och babyrave. Tänk hur det skulle liva upp en sömnig småstad som Skara.

Folkbildningen är kort sagt ett raketbränsle. Som just nu hälls rakt ned i vasken.

Kommentar/Kultur 25 mars, 2025

Är det Maddes smink som ska bota oss från depression? Foto: Stefan Jerrevång/TT

När svenska kungligheter ansluter sig till industrin för ett sminksamarbete har jag inte kvar någon insmetad haka att tappa.

I höstas tog min foundation slut, så jag gick till Sephora där butikspersonalen ansåg att mitt rödrosiga ansikte skulle täckas av pudriga lager på plats. Kvinnan från sessionen, med fyra borstar och tre stift i händerna, föreslog nya produkter: smink-”sticks” som skulle eliminera mörka ringar, lyfta mina ”naturliga drag” och skapa ”ett solkysst uttryck”.

Det slutade med att jag gick därifrån med tre ”sticks” – för olika men snarlika ändamål. Sex månader senare är de fortfarande oanvända.

Skönhetsjournalistiken och sociala medier är som ett oändligt reklamblad för kosmetiska produkter. På Veckorevyns hemsida går det inte att läsa en text utan länk till valfri högtidsrea, rabattkod och tips på ny concealer. Flödet fylls av sminktrender och sponsrade inlägg med titlar som ”min morgonrutin”. Sminkindustrin, med skönhetsprofiler som sina legosoldater, göder ha-begäret. När prinsessan Madeleine i dag meddelade att även hon ansluter sig till industrin, för att samarbeta med det schweiziska skönhetsföretaget Weleda, har jag inte en haka kvar att tappa.

Skönhetsindustrin har nio liv, tusen grepp och numera en prinsessa.

Jag tycker om smink för att jag tycker om att känna mig söt. Men varför äger jag produkter jag knappt vet hur jag ska använda? Svaret ”skönhetsideal” har alla redan hört, och att säga nej till rabattkoden på nätet verkar vara lika svårt som att säga nej till butiksexpediten. När blev kosmetika en masspsykos?

Irena Požar frågade sig under pandemin i Expressen (4 december 2020) om inte isoleringen är enda vägen ut ur ett dyrt och tidskrävande skönhetsideal. I avsaknad av fysiska möten slutade hon med både sminkrutiner och inköp. Hon var inte ensam: världens två största sminkbolag förlorade miljarder i intäkter under pandemins första halvår och Požar beskrev det osminkade idealet som en liten ”feministisk seger”.

Men skönhetsindustrin har nio liv, tusen grepp och numera en prinsessa.

Det naturliga idealet blev i stället Tiktok-trender som ”Ingen makeup makeup” – där kopiösa mängder smink appliceras med målet att se osminkad ut. På Tiktok kräver de maximalistiska trenderna hela apotek av produkter för allt från ögonlinje till käkben. Ritualerna visar upp glitterskimrande, tjocka krämer som ska kladdas in i cirklar och täcka nytvättade porer. Den bleka burken, det bruna stiftet, den röda tuben. Allt behövs och allt ska in för att efterlämna yta av perfektionen: au naturel.

När jag är inne på appen och skrollar får jag upp tipset att kladda in ett desinfekterat rent ansikte med rosa kindkräm kvällen innan. I undersökande syfte testar jag sminktrenden som vill göra även min sovtid till skönhetstid. Jag vaknar upp och ser rosigt full ut, med rosa fläckar på kudden.

Vissa motiverar sina inköp med att smink inte är förtryck utan uttryck, en hobby de intresserar sig för oavsett publik. Skönhetssidan Daisy Beautys chefredaktör Kicki Norman (legosoldat) bemötte Požar med den typen av kritik. I sann liberalfeministisk anda avslutade Norman: ”Att bära orange läppstift gör oss glada!”

Själv vill jag ta patent på min färgglada (oftast röda) eyeliner-komposition innan någon hinner före. Men hur mycket köpt smink används egentligen? Smink som hobby, fri från kapitalistiskt förtryck. Nja.

Industrins frontlinje hänvisar dock inte längre främst till den kreativa, liberalfeministiska friheten.

Läs mer

Den uppdaterade väninnekören pekar i dag på att en helkväll med kräm och smörj tillsammans med antidepptabletter ska göra oss hela. I ”People” berättar Pamela Anderson om sin depression, men det är den osminkade entrén till modegalan i Paris som beskrivs på löpsedlarna. Kanske är det superconcealern hon visar upp för brittiska Vogue och åldershämmande krämer som helat henne?

Det återstår att se vad Madeleine Bernadotte har att erbjuda för kunglig sorbet, men jag hoppas att vi inte köper det för att vi är trötta och tror att den svala krämen ska lindra vår svåra ångest.

Nyheter/Utrikes 24 mars, 2025

Palestinsk Oscarsvinnare ”lynchad” av israeliska bosättare

Hamdan Ballal, näst längst till höger, tillsammans med sina medregissörer Basel Adra, Rachel Szor och Yuval Abraham vid Oscarsgalan den 2 mars 2025. Foto: Jordan Strauss/Invision/AP.

Hamdan Ballal, medregissör till dokumentären ”No other land”, uppges ha ”lynchats” av bosättare under tisdagskvällen, och sedan förts iväg av israelisk militär. På onsdagen släpptes han fri, skriver hans medregissör Yuval Abraham på X.

”En grupp bosättare lynchade precis Hamdan Ballal, medregissör till vår film No other land”, skriver den israeliska journalisten Yuval Abraham på X. 

”De misshandlade honom, och han har skador i huvudet och magen och blöder. Soldater tog sig in i den ambulans han ringde efter och tog honom. Inga spår av honom sedan dess”, fortsätter han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr