Panagiotis Bournazis, 14 etos. Paron! Anastasia Papaggeli, 18 eton. Parousa! Thomai Plakia, 19 eton. Paron!
På Vaksala torg i Uppsala har 200 människor samlats kring 57 tomma stolar. I en megafon läser en kvinna upp namn och ålder på de avlidna, och publiken svarar ”Närvarande!” En blåvit flagga fångas upp av den kyliga kvällsluften.
Det är den 28 februari och precis två år har gått sedan den dödliga tågkraschen i grekiska Tempi. Ett par hundra från diasporan samlades först i Grekiska föreningens lokaler, och jag förvånas över hur många som är där. Jag minns från min barndom att föreningen var splittrad i två – beroende på hur man såg på juntan. Inte för att det räckte för att hålla sams.
Men i dag är de samlade. Jag frågar pappa om det är en fråga om höger och vänster, eftersom den konservativa regeringen vid tidpunkten för olyckan fortfarande sitter kvar.
Alla är här, säger han. Men han låter inte helt nöjd. Efter ett värdigt tal om att bära de dödas minnen vidare, manar arrangörerna oss att ta med varsin en stol tillbaka. Det här räcker inte, suckar pappa.
Och precis som i Grekland är den svenska infrastrukturens förfall inte bara en tragedi som drabbar oss utifrån.
Så kliver en ung man fram och frågar om han får säga något. Han läser snabbt från ett utskrivet blad. ”Mördarna går fria”, säger han. ”De måste ställas till svars.”
Slagorden dundrar igen. ”Den ého oxigóno”! Vi saknar syre!”
Orden är hämtade från en av de sista ljudupptagningarna från passagerartåget. Många av passagerarna var hemvändande studenter som firat apókries, karnevalen inför fastan. När de krockade med ett godståg exploderade restaurangvagnen och skapade en tusengradig eldboll, som gjorde att många offer fick identifieras med dna.
Många bär skuld till katastrofen. Under finanskrisen tvingades Greklands vänsterregering att sälja ut järnvägen för att få ut räddningslån från EU-trojkan. Samtidigt präglas järnvägen av korruption och dåligt underhåll, och bara tre veckor före kraschen hade facken strejkat mot det obefintliga säkerhetsarbetet.
Den stora vreden är dock riktad mot rättsväsendet och den högerregering som satt under kraschen. Viktiga dokument om säkerheten, och övervakningsvideor, försvann utan förklaring från utredningen. Premiärminister Kyrios Mitsotakis skyllde på ”den mänskliga faktorn”, men fick svaret i ett slagord: ”Det var ingen olycka, det var mord.”
Och precis som vid det dödliga takraset vid en järnvägsstation i serbiska Novi Sad, som dödade 15 personer den 1 november, riktas massprotesterna mot den öppna korruptionen.
Maria Karystianou, talesperson för offrens familjer och som även hon förlorat sin dotter i kraschen, kritiserade att utredaren tillsattes av premiärministern i stället för att vara oberoende. Svaret från högsta domstolens ordförande Ioanna Klapa: ”Respekt förtjänas av och tillerkänns dem – och bara dem – som verkligen respekterar demokratin och lagen.”
Den auktoritära högerns sammansmältning med statsapparaten sker alltså även i Europa. Och grekerna är inte ensamma. Samma helg läser jag att den svenska järnvägen har fler än 200 fel per dag, och att punktligheten i fjol låg på rekordlåga 87,2 procent.
”Järnvägen mår inte bra. Den är sjuk, det finns mycket som är eftersatt och som borde ha bytts ut för länge sedan”, säger Håkan Englund, ordförande för Sekos järnvägsarbetare inom Infranord till SVT. Än en gång slår fackförbunden larm.
Och precis som i Grekland är den svenska infrastrukturens förfall inte bara en tragedi som drabbar oss utifrån. Förfallet är skapat, av personer med positioner och namn. Moderata kompisrekryteringar i fallen Anna Kinberg-Batra och Henrik Landerholm visar att vi knappast är förskonade från korruption i Sverige.
Och om kraschen väl kommer även här, har grekerna redan skrivit slagordet. Det var ingen olycka, det var mord.
