Hittills i år har cirka 3600 båtflyktingar anlänt till spanska Kanarieöarna och varje år försöker människor fly till Europa för att söka skydd undan förföljelse, fattigdom och för att finna en bättre framtid. Men en del når fram bara för att direkt sättas på en båt tillbaka, många når aldrig fram till Europa utan drunknar, svälter ihjäl eller kvävs i lastbilar och containrar. I förra veckan presenterades rapporten Kanarieöarna – Sveriges nya yttre gräns av vänsterpartiet, efter att en delegation från partiet gjort en resa dit.
– Det var omtumlande upplevelse, allting blev väldigt verkligt. Man har sett det på tv men att se det med egna ögon, allting blir mer på riktigt så att säga. Det är en väldigt jobbig verklighet att se, säger LiseLotte Olsson, riksdagsledamot för vänsterpartiet och en av författarna till rapporten, till Flamman.
Hon berättar att syftet med rapporten är att belysa Sverige, och ytterst den svenska regeringen, har ett ansvar för vad som sker.
Ett av de viktigaste kraven som vänsterpartiet ställer är att Frontex, EUs organ för att kontrollera unionens yttre gränser, ska avvecklas och att den svenska regeringen garanterar att svensk militär, polis eller annan personal inte kommer att delta i snabbinsatsstyrkor för gränskontroll. Men LiseLotte Olsson oroar sig för utvecklingen och befarar att byggandet av Fästning Europa kommer att fortgå.
– Jag tror tyvärr att det kommer att bli ändå hårdare och fler murar. EU:s mål är ju en ökad harmonisering och jag befarar att det hårda synsättet kommer att vinna gehör. Vi som inte vill ha det så måste göra våra röster hörda och skrika högre och tala om vad som är på gång, säger LiseLotte Olsson.
Syriska kurder vid en begravning av offren för turkiska luftangrepp mot norra Kurdistan i november 2022. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Den turkiska armén har en lång historia av närvaro och ockupationsförsök i den kurdiska regionen Bashur i norra Irak. Under det osmanska riket sträckte sig imperiet ända ned till Mosul, och efter dess fall har flera försök skett till att återskapa det gamla imperiets dominans i området. Med de senaste årens turbulens i Mellanöstern har det blivit allt viktigare för Nato och Turkiet att kontrollera Bashur för att säkra sin hegemoni. I åtta år har en oavbruten militär operation pågått mot området, men de har inte lyckats erövra området eftersom att motståndet har varit oväntat starkt.
Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som kan befria det kurdiska folket.
Den 15 juni 2024 inledde den turkiska ockupationsmaktens armé en omfattande invasion i Duhok-regionen efter utplaceringen av tusentals soldater, 300 stridsvagnar och pansarfordon. Under veckorna som följt har Turkiet släppt bomber i bergen, som tvingat jordbrukare och bybor att fly sina hem. Bara i augusti har Turkiet attackerat Bashur med 350 flygplan, 33 helikoptrar och 90 förbjudna explosiva medel enligt HPG (Folkets försvarsstyrkor). Både människor och klimatet lider av efterföljande bränder i regionen.
Turkiets invasion är helt i linje med kolonialismens strategiska girighet att erövra området. I Turkiet utövar nationalstaten förtryck mot kurder i den ockuperade delen Bakur, där kurderna inte tillåts tala sitt språk, utsätts för strukturell rasism och tvingas till turkisk assimilation. I den ockuperade regionen Rojava (nordöstra Syrien) – där det finns en rörelse som kämpar för ett alternativt, demokratiskt och frihetligt samhälle – blir aktivister, civilbefolkning och infrastruktur ständigt attackerade av Turkiet.
Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som i längden kan befria det kurdiska folket. Invasionen i Bashur är nu ännu ett led i kolonialismen och tillintetgörande av det kurdiska folket och Kurdistan.
Kurderna är ett ursprungsfolk som levt i regionen långt innan uppdelningen av ottomanska riket. Liksom värnandet av ursprungsbefolkningar runt om i världen, samt erkännandet och respekten för ursprungsbefolkningars kultur och levnadssätt som tillvaratar naturen på ett hållbart sätt, behöver även kurdernas rätt till existens försvaras.
Invasionen har tillåtits pågå i tystnad, utan protester från vare sig ledarna för den kurdiska regionala regeringen KRG, den irakiska regeringen, amerikanska soldater på plats och omvärlden. Det sker en uppenbar korruption makthavare emellan, där förhandlingar om området Bashur sker på bekostnad av lokalbefolkningens och naturens lidande.
Vi vägrar tillåta detta pågående förtryck av kurder, förstörelse av jordbruk och ett möjliggörande av Turkiets expansion att fortgå. Vi i Rojavakommittéerna uppmanar därför demokratiska organisationer och aktivister att höja sina röster i protest mot kolonialmakten Turkiets expansionsplaner och invasionen i Bashur. Turkiet måste stoppas!
I den amerikanska realityserien ”The secret lives of Mormon wives” visar sig unga mormonfruar vara precis lika syndiga som vi andra. Foto: Hulu.
På kultursidorna påstås att unga flickor längtar efter hemmafruliv, och att unga män bara vill slåss. Men inte ens mormoner vill leva den konservativa drömmen.
Mormoner dricker inte kaffe. Så när Layla, Demi och Jessi ska ses och bena ut Whitneys beteende på helgens gruppresa gör de det på läskcaféet Swig över 1,5 liter bubbelvatten utspätt med smaksatt sockersirap.
Scenen är hämtad från realityserien The secret lives of Mormon wives vars första säsong gick upp på strömningstjänsten Disney Plus i september. Serien är en sorts spinoff på ett internt tiktokdrama i en influerargrupp som kallar sig själva Momtok. Gruppen består av ett gäng överjordiskt vackra mammor med cheerleadernamn i åldersspannet tjugo till trettio – tänk ett gudfruktigt Paradise Hotel – med utpräglad cheugy-estetik.1 Därtill är de alla praktiserande mormoner bosatta i Salt Lake City, som försörjer sig (och sina äkta makar – vi ska återkomma till det) genom samarbeten på sociala medier.
Serien har kritiserats för att vara tråkig. ”Jag upplevde den som ansträngd och inövad, full av milt underhållande men uppenbart framtvingade bråk”, skriver Naomi Fry i magasinet The New Yorker, och Sveriges Radios USA-korre Roger Wilson sade ungefär samma sak när han pratade om såpan för ett par veckor sedan.
När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man att gå ärenden åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka.
Men jag håller inte med. Tvärtom är det dess realistiska skildring av småaktiga interna konflikter – typiska för de kvinnliga gemenskaper serien är baserad på – som gör den sevärd. De åtta kvinnor tittaren får följa är intelligenta, välformulerade och roliga, vilket gör deras psykosociala dynamik mer intrikat och därmed mer intressant än de plakatfulla skrikmatcher som vanligtvis präglar genren – mormoner dricker ju förstås inte heller alkohol.
Men det främsta skälet till att The secret lives har blivit en snackis är sannolikt för att den går att skohorna in i diskussionen om tradfruar (tradwives). I The New Yorkers kulturpodd ”Critics at large” nämner Naomi Fry programmet i samma andetag som Hannah Neeleman, känd som Ballerina farm. Även hon är mormon, och engagerad i vad som i de kretsarna kallas för ”homesteading” – alltså självförsörjande jordbruk. Hon är dessutom skolad ballerina och skönhetstävlingsvinnare, och inför sina miljontals sociala medier-följare postar hon om livspusslet med sina åtta (!) barn, surdegsbak, skörd och djurskötsel.
Men mormonmammorna på Disney Plus är inte alls representativa för en eventuell tradfru-trend. Serien är snarare propaganda mot den traditionella hemmafrurollen. För efter de åtta avsnitten går det nämligen inte att dra några andra slutsatser än vad vi visste redan för hundra år sedan – att ”traditionella familjevärderingar” är en tragedi för alla inblandade. Eller, snarare, för kvinnorna och barnen.
Momtok-tjejerna är ingen enhetlig grupp av dygdiga ”traditionella fruar”. Hälften är skilda från papporna till sina barn, antingen för att de gift sig för unga eftersom de blivit gravida av misstag, eller för att deras män var kontrollerande och manipulativa. Vid ett tillfälle kritiserar Demi de moraliska påbud som finns inom deras religion som gör att folk gifter sig innan deras hjärnor ens hunnit utvecklas färdigt.
Otrendigt. Den årliga pannkakstävlingen på fettisdagen i engelska Olney, Buckinghamshire, har pågått sedan 1445. Foto: Kin Cheung/AP.
Vissa av tjejernas öden under seriens gång hamrar in den här poängen särskilt väl. I det första avsnittet får vi veta att 30-åriga Taylor precis separerat från pappan till sina två barn efter att hon gjort skandal när hon avslöjat att en del av paren i Momtok ägnat sig åt swinging. Kort därefter träffar hon en ny man, exmissbrukaren och nyligen konverterade mormonen Dakota, och de råkar bli gravida. Taylor misstänker att Dakota är otrogen och ett bråk urartar i våld. Ändå tjatar både den svartsjuka Dakota och Taylors familj om att de måste gifta sig eftersom det enligt deras tro är skamligt med barn utanför äktenskapet. Det är nästan kroppsligt plågsamt att se Taylor brottas med sin motvilja och rädsla för Dakota och sin vilja att göra familjen till lags.
Tradfru-diskursen har löpt amok i den mediala offentligheten i ett par år nu. Från debatten om huskvinnan via den påstått konservativa podden ”Della Q” till soft girls har det under lång tid rått konsensus hos proffstyckare om förekomsten av en antifeministisk och värdekonservativ våg bland unga kvinnor. I mars i år beskrev Katrine Kielos-Marçal en sociala medier-trend där unga tjejer ”drömmer om att stanna hemma med hypotetiska (och helt bildsköna) barn eftersom de tycker att det är tråkigt att gå till jobbet”, i juli rapporterade SVT om att vara ”hemmaflickvän trendar på sociala medier” och tidigare i oktober intervjuade DN insidan en sociolog som fick uttala sig om att ”fenomenet tradwives, där kvinnor väljer ett traditionellt liv som hemmafruar, blir allt vanligare i sociala medier”.
Samtidigt finns det paradoxalt nog en parallell överenskommelse om ett växande åsiktsgap mellan unga män och kvinnor, där männen drar åt höger och kvinnor åt vänster. Men medan det senare är ett väl belagt, verkligt fenomen, gör The secret lives of Mormon wives det tydligt att trad wife-gagget suggererar fram en illusion om en samhällstendens, som inte existerar bortom ett par krönikörer och SVT-redaktörers fantasi.
Momtok-medlemmen Jen, 24 år gammal, försörjer sin platinablonda överklassmake Zac och deras barn genom samarbeten på sociala medier. Jens mamma är latina och städerska på det sjukhus där Zacs pappa är överläkare, men i deras relation ser maktdynamiken annorlunda ut eftersom Jen är den som tar ekonomiskt ansvar medan Zac läser läkarutbildningen.
Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär.
Några avsnitt in i serien framkommer det hur kontrollerande och svartsjuk Zac är, vilket slutar i en sorts socialrealistisk thriller om psykisk misshandel. När tjejgänget åker på födelsedagsresa till Las Vegas hänger Zac på som förkläde, och när Jen mot sitt vetande hamnar på ett överraskningsfirande på den manliga strippklubben Chippendales ser man hur hon drabbas av panik över rädslan för hur hennes make kommer reagera när han får veta. Mycket riktigt påstår Zac direkt att Jen är lössläppt och har varit otrogen, hotar med skilsmässa, förbjuder därefter sin fru att umgås med Momtok och tvångsförflyttar hela familjen till New York.
Hela poängen med Momtok, som Jessi, Mayci och gänget upprepar som ett mantra, är att göra upp med misogyna tendenser i mormonkyrkan och hjälpa varandra att till exempel lämna sina farliga äktenskap. Just Mayci och Jessi har separerat från våldsamma män och skräder inte orden när det kommer till Dakotas och Zacs beteenden. Samtidigt består ytterligare en deprimerande sidoberättelse av att tittaren får följa Jessis ”mommy makeover” – hon ska förminska blygdläpparna, ”tajta till” sitt kön och göra ett tredje bröstlyft, vilket visar hur även hon förstås lyder under den behagfulla kvinnlighetens strikta förbindelser.
En annan bihandling skildrar gängets svarta får Whitney när hon överlägger med sin mamma om huruvida hon ska tacka ja till ett samarbete med ett sexleksaksföretag. Mamman avråder henne på moraliska grunder, varpå Whitney konfronterar sin mamma med det faktum att hon aldrig sagt ett ord till henne om hur sex fungerar vilket gjorde Whitneys bröllopsnatt till ”något ur en skräckfilm”.
Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär. Det är som att de ansvariga för att hålla igång tradwife-trend-tugget själva tycker att föreställningen om att unga kvinnor skulle dras till det livet är en mer tilldragande fantasi än vad det livet faktiskt tycks vara för sagda unga kvinnor.
För besattheten av Ballerina farm och fåtalet andra trad-influerare kommer sig ju av att de är original, konstiga unikum – inte att de ses som inspirerande livsstilsguruer. Personer som Anna Björklund, Greta Schüldt och Moa Wallin har i sin tur fascinerat i Sverige för att de går emot den övergripande, globala samhällstendensen att yrkesverksamma kvinnor i innerstäder skaffar färre barn senare i livet – inte för att de utgör exempel på normen. Och att unga kvinnor reagerar mot feministiska ideal om politisk renlärighet var eventuellt en nyhet för tio år sedan, men att det fortsätter bli till förstasidesstoff till denna dag är faktiskt bara dålig journalistik.
När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man däremot att i sin skräckblandade förtjusning över en handfull tiktokmammor som yrar om att lyda sina makar ge draghjälp åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka. Ingen är sannolikt med i Facebookgruppen ”Ballerina farm stödgrupp” med 221 medlemmar för att de är sugna på att rösta på SD eller älskar Giorgia Meloni. Men när dessa excentriska avvikare alltid är på tapeten, tycks utgöra ständigt stoff för ”trendspanande” radiokrönikor, SVT-inslag och åsiktstexter, blir sådana politiska aktörers bakåtsträvande, husliga kvinnoideal plötsligt normaliserat.
Många har hemska upplevelser från den svenska bostadsmarknaden, även om onda clowner hör till de mer sällsynta inslagen. Foto: Leonard Stenberg.
Hemmet har blivit en vara, där inget riktigt liv ska pågå. Kontraktet på Kulturhuset Stadsteatern tar sig an bostadsmarknaden som gotisk spökhistoria – men slutar i antiklimax.
De flesta av oss som harvat runt på andrahandsmarknaden har skräckhistorier. Min märkligaste är när min första pojkvän hittade en lägenhet på Blocket som tillhörde en äldre man. Vi hade aldrig någon kontakt med mannen. Dottern som hyrde ut den påstod att han tillbringade vintrarna utomlands, jag tror inte att mannen visste om sina nya hyresgäster. Känslan var att han bara hade gått ut ur lägenheten den ena dagen, och vi in nästa. Släktfotografierna hängde kvar, använda rakhyvlar låg framme, det var smutsigt. En gång plockade dottern upp oss en gång i sin bil och bad oss betala hyran i förskott, i kontanter. Jag undrar vad hon behövde pengarna till.
Kontraktet, en nyskriven föreställning på Kulturhuset Stadsteatern, av dramatikern Isabel Cruz Liljegren (bilden), tar sin utgångspunkt i bostadsmarknadens fasor. Föreställningen undersöker hur osäkerheten tvingar oss till anpassning och foglighet, till och med i det egna hemmet.
Albin, spelad av Victor Iván, är överlycklig över att ha landat ett förstahandskontrakt i Vällingby centrum, noll minuter från tunnelbanan. Hyran är visserligen 10 000 kronor i månaden – marknadsanpassad – och fyra förskottshyror ska in. Stör han blir han vräkt med omedelbar verkan. Det ska inte vara några problem eftersom han ”inte har några vänner” och att ingen, inte ens hans mamma kommer att komma på besök. Lägenheten, gestaltad av scenografen Toni Tora Botwid, är sparsamt möblerad och ödslig, med vitlackade möbler och grårandiga lakan. Den ordningsamme Albin flyttar in med sin imponerande växtsamling.
Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax.
Grannarna, Oliver Andersson och Janna Granström, knackar på i tid och otid. Kostym och mask leker fint med alldaglighet och skräckelement, clownaktiga sminkningar, långa hårsvall. Albins telefon ringer oavbrutet. Hans spansktalande mamma är inlagd men Albin vägrar träffa henne – ”rötterna växer ut igen om man klipper av dem”, säger han. Vi förstår att förskjutandet av mamman också innebär ett förnekande av delar av Albins identitet. Sedan händer något. Det rinner blod ur kranen och växterna dör. Skor och kläder som verkar tillhöra den förra, numera försvunna hyresgästen Nabil dyker upp vid hans dörr. Albins enmannapodd ”Kontraktet” om hans jakt på bostad, får byta namn till ”Dödskontraktet”. Hjärnspökena har tagit verklig skepnad.
Lola Zackow, som står för regin, är också konstnärlig ledare för Sveriges Radios ljuddramatik – vilket märks. Hon har gjort en föreställning där ljudet får en särskild plats. Publiken får hörlurar och genom dem förmedlas en mångbottnad ljudbild, som ger en underton av obehag. Krukor som krossas, dörrar som smälls igen, steg i korridoren – ljudet skruvas upp och kryper in under skinnet.
Cruz Liljegrens pjäs skildrar hur hemmet har blivit en vara där inget riktigt liv egentligen ska pågå. Den ansluter sig till en skräcktradition där fasorna är vardagsnära och politiskt laddade. Föreställningen påminner mig om den argentinska författaren Mariana Enriques gotiska skräcknoveller, där samhällets fördrivna hemsöker och hämnas en värld som försöker glömma dem.
Men handlingen sviktar. Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax. Sensmoralen, om att bjuda in andra människor i livet och inte anpassa sig till döds, är fin men räcker inte hela vägen. När jag till sist tar av mig hörlurarna och lämnar salongen är det med känslan av att allting var lite för lätt.
När Didier Eribons mamma dog började han försöka förstå sina föräldrar och det samhälle som skapade dem. Foto: Pascal Ito/Flammarion
Didier Eribons kärleksförklaring till sin döda mor är en anklagelseakt mot den orättvisa döden – och det stenhårda klassamhälle som ligger bakom den.
Eribons mamma är 87 år gammal när hon efter knappt 20 år som änka blir för skröplig för att kunna klara sig ensam. Efter en övertalningskampanj från sina fyra söner flyttar hon under stora invändningar in på ett ålderdomshem i den nordfranska kommunen Fismes i Champagneregionen. Eribon berättar inledningsvis hur han spanat in sevärdheter i staden: bokhandlar, offentlig konst och religiösa monument att besöka under framtida påhälsningar. Men inget av det blir av, modern avlider knappt två månader efter flytten till hemmet.
Hur kan vi göra den åldrade människan till politiskt subjekt? Livets höst har aldrig varit ett särskilt sexigt ämne trots sin oundviklighet. Men med sjunkande nativitet och en allt äldre befolkning är det i dag en brännande fråga. Alla som har tur kommer en dag bli gamla. Men vad händer med oss när vi blir så svaga att vi inte kan ta hand om oss själva? Vi flyttar in på ålderdomshem. Detta är premissen för den franske sociologen och filosofen Didier Eribons sökande och känslosamma essä En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (Verbal, 2024).
Hon var gift i 50 år med en våldsam man hon avskydde. Under hela sitt yrkesverksamma liv, som började när hon var 14, arbetade modern som städerska och i fabrik
Eribon drivs av en obändig vilja att begripa sina föräldrar. Dessa inskränkta, tjuriga, fattiga och konservativa människor som uppfostrat honom: en marxistisk, progressiv, homosexuell intellektuell. Men i stället för att ta till psykologi går han till sociologin. Han tar fasta på den kontext föräldrarna befann sig i. Det stenhårda franska klassamhället i mitten av 1900-talet slängde in dem i sina käftar, tuggade och spottade ut två trasiga, desillusionerade individer.
Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon.
Denna bok är lika mycket en litteraturvetenskaplig genomgång, späckad med referenser till Foucault, de Beauvoir och Beckett, som en personligt hållen essä om det mest intima som finns, ens relation till sin mamma. Texten är skriven på klassiskt babbligt franskt vis, den talar till en snarare än blir läst av en. Bisatserna följer på varandra, tills han efter två-tre stycken återkommer med en slutsats till den inledande frågan. Precis som med andra samtida franska pratkvarnar, exempelvis Michel Houellebecq, blir det aldrig påfrestande utan flödar i oändliga associationsbanor som alltid lyckas tillföra något. Att behålla stringens i en text som hoppar mellan tankar och verk genom historien som en flipperkula kräver sin författare.
Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon. Arbetarkvinnan, den rasistiska tanten, åldringen som inte kunde ta hand om sig själv. Sorgen efter hennes död perforerar texten även om den inte alltid är uttalad. Den lyser igenom i stycken, som när Eribon upptäcker att mamman förvarat ett ark med texten till Partisanernas sång i en skänk och frågar sig varför. Han riktigt borrar ned sig i mysteriet. Denna typ av betoning av något trivialt ägnar vi oss ofta åt när någon vi älskar har lämnat oss. Man försöker hitta mening, få syn på något, vrida om alla nycklar.
Boken är förstås även en uppgörelse med den våldsamma nyliberaliseringen av fransk välfärd, där de gamla kastats på offerbål till marknadens krafter med en fruktansvärt ovärdig äldrevård som resultat. Eribon avslutar med att i samtal med Simone de Beauvoirs Ålderdomen eftersöka något eller någon som kan tala för gamla och sjuka människor som inte kan organisera sig på egen hand. Han vänder sig till konsten och kulturen. Men i själva verket för han ju själv, med denna bok, på sätt och vis deras talan. En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död är ett komplicerat kärleksbrev till mamman och en anklagelseakt mot det franska klassamhället.
Sympatisörer och nyfikna åhörare samlades vid Solidaritets första öppna möte. Bild: Flamman.
Det nylanserade partiet Solidaritets första öppna möte bjöd på fika, diskussioner om vad ”motstånd överallt” betyder – och gräl om Ryssland.
En kvinna i 45-årsåldern drar på sig sin kappa och stormar ut ur lokalen.
– Det är samma skit som vänstern, mumlar hon surt.
Klockan är halv sju på kvällen, och partiet Solidaritets första öppna möte har pågått i en knapp halvtimme.
Under förmiddagens presskonferens i samma lokal samlades ett tiotal deltagare samt journalister från Flamman och ETC. Uppslutningen på det öppna kvällsmötet är snäppet högre: ett par dussin personer har samlats för att diskutera det nya vänsterpartiets politiska program över småkakor och chips.
– Det är historiskt att vi bildat ett parti som vill samarbeta och förena vänstern med de sociala rörelser som ställer sig bakom våra principer. Det har aldrig hänt förut i Sverige, säger partiets talesperson Jeanette Escanilla. Hon har tidigare suttit i riksdagen för V, och lämnade partiet tidigare i år.
Ryssland är en regim och Norge har en regering alltså, är det så?
– Det är dags att vi slutar vara splittrade som vi är idag, när Vänsterpartiet har splittrats både internt och utåt, fortsätter hon.
Partiets andra talesperson, den tidigare Linköpingspolitikern Björn Alling, utvecklar under kvällen vad Solidaritets slagord ”Motstånd överallt” kan innebära i praktiken – till exempel att gripa in när medmänniskor utsätts för rasism, eller att bojkotta varor.
– I dag, när vi hade lanseringsmötet, fick vi höra om en protest mot Hyresgästföreningen. Då var det självklart för oss att packa ihop och gå dit, och till sorgmarschen för Palestina direkt efter det, säger Christer Bergström, som är medlem av partiets styrelse, ”motståndsrådet”.
– Vi brinner för underklassen, och vi menar allvar! Vi har inte bildat det här partiet för att skryta och visa upp oss i några jävla slipsar, vi har bildat Solidaritet för att proletariatet behöver en röst i Sverige och internationellt.
Både arbetsplatsorganisering och synen på klass avhandlas under kvällen Men det som hettar upp diskussionen så att röster höjs och människor lämnar lokalen är geopolitiken – och mer specifikt frågan om Ryssland.
Partiet vill till skillnad från Vänsterpartiet strypa Sveriges vapenstöd till Ukraina, och menar att deras tidigare parti ”driver på för en upptrappning” av konflikten. Landets ledning beskrivs i partiets material som ”en Kiev-regering dominerad av Washington”, och man vill att Sverige samarbetar med bland annat Kina i att förhandla fram en fred.
Samtidigt uttrycker partiet stöd för demokratiska krafter i Ryssland, mot vad de beskriver som ”Förenade Rysslands regim”. Formuleringen får en av åhörarna att reagera:
– Ryssland är en regim och Norge har en regering alltså, är det så?
Moderatorn föreslår att ”sätta streck i debatten” om Ryssland, och Jeanette Escanilla går över till att prata om hur de skiljer sig från Vänsterpartiet. Men händer fortsätter att räckas upp i luften, och inom kort kretsar samtalet återigen kring Ryssland.
De som stöder den staten behöver lära sig marxismens ABC
– Det globala Syd delar inte Solidaritets syn på Ukraina och Putin, säger en äldre man.
– De ser en möjlighet att utvecklas på ett sätt som var helt omöjligt under kolonialismen! Och ni tror att världen är Västeuropa, USA och Kanada. Ni är helt ute och cyklar, det kommer gå åt fanders för er. Hejdå.
Den äldre mannens eldiga utläggning möts av spridda skratt, men också av ett lika passionerat svar från Christer Bergström.
– Och då vill jag säga det här om Ryssland: Fy fan, alltså. Den här jävla rysk-ortodoxa kyrkan, som bolsjevikerna med all rätt undertryckte, det är deras stat. Och de som stöder den staten behöver lära sig marxismens ABC. Rysk-ortodoxa kyrkan står aldrig på proletariatets sida, säger han, och tillägger:
– Men ni kanske stödde dem redan på Sovjetunionens tid. Det gjorde inte jag.
David Edsjö framför det utbrunna Ungdomens hus i Uppsala, som har legat på Svartbäcksgatan 32 sedan 1986. Foto: Liz Fällman.
David Edsjö, 20, spelade pingis när brandlarmet började tjuta i Ungdomens hus i Uppsala. Eldsvådan har fått de utdragna samtalen om lokalens framtid att hetta till på nytt, och många vill inte se sitt andra hem flyttas till industriområdena.
– Det är inte så att varenda ungdom i Uppsala har hängt på huset, men för många är det lite av ett andra hem. Eftersom det är en plats man själv är med och skapar, så blir det ett ställe för de som inte riktigt känner sig hemma på andra platser.
David Edsjö, som startat insamlingen Rädda Ungdomens Hus, är aktiv i husets styrelse sedan två år. Härinne har han bland annat repat med indiebandet Mosaik, hållit en sykurs i ateljén, och skejtat i den inomhusramp på andra våningen som misstänks ha fattat eld häromveckan. När brandlarmet gick var han själv inne i huset och spelade pingis – eventuellt för sista gången. Men husets framtid har varit oviss längre än så.
– Redan 2019 beslutades det att vi skulle flytta, och hitta något nytt tillsammans med kommunen. Sedan dess har det gått väldigt långsamt, säger David Edsjö till Flamman.
Linda Eskilsson (bilden) är ordförande i kulturnämnden för Miljöpartiet. Sedan 2019 har hon försökt att hitta en ny lokal åt verksamheten.
– Det blev akut nu med branden, det är fruktansvärt. Det var inte så här slutet skulle bli. Vi och föreningen jobbar hårt nu med att hitta temporära lokaler, och skjuter hela tiden upp kontraktet lite till för att undvika ett glapp i verksamheten, säger hon till Flamman.
– De har under lång tid svajat i osäkerhet, och vi ville ta ett nytt grepp ihop med ungdomarna i styrelsen. Jag har varit med hela tiden, för att jag tycker Ungdomens hus är viktigt som kulturscen. Så här mycket tid och resurser har vi nog aldrig tidigare lagt på en förening från kommunens håll.
Att renovera det befintliga huset skulle kräva både installation av hissar och en stor mängd av sedan länge eftersatt underhåll, något Linda Eskilsson medger ”i och för sig väl är kommunens fel”. Ett tag såg flyttlasset ut att gå till Karl Johansgården, ett centralt alternativ som både kommunen och styrelsen var positiva till, men som föll på frågan om ljudisolering. Linda Eskilsson berättar:
För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen.
– Den privata ägaren skulle installera ljudmätare och bryta strömmen om det lät för högt efter klockan 22. Vi kan inte ha en replokalsverksamhet med en fastighetsägare som inte vill ha den där. Man måste få låta.
Sedan dess har diskussionen kretsat kring en av Bolandgymnasiets gamla lokaler, i industriområdet Boländerna. Lokalen i sig har föreningen inte klagat på, berättar både Linda och David, men det geografiska läget har väckt missnöje. På sidan för insamlingen, som i skrivande stund har fått in 7 000 av de 8 000 efterfrågade signaturerna, beskrivs flytten som potentiellt ”förödande”.
– Den är inte överdrivet långt från Centralstationen, men sett till var människor och kulturen finns så är det rätt off. Mycket av vår målgrupp är gymnasieungdomar, och flera stora gymnasier ligger precis i närheten av det gamla huset. Visst ska man inte behöva åka in till stan för att det ska finnas något att göra, men just i Boländerna bor det ju ingen alls, säger David Edsjö.
I Uppsalas ansökan om att bli europeisk kulturhuvudstad 2029 beskrivs Boländerna som ”en spännande brownfield area (industriellt exploaterad mark) med unika miljökrav”, där bostäder troligen inte är möjliga men ”industriutrymmen kan användas för diverse konstnärliga evenemang och kulturella aktiviteter”. På en annan kommunal hemsida kallas det framtida Boländerna för ”Uppsalas centrala innovationsdistrikt”.
– Jag kan ändå förstå att man tycker så nu, för det är ju några år bort, säger Linda Eskilsson.
– För scen och replokaler spelar läget kanske inte lika stor roll, men det är tyngre för hängdelen. Vi kanske heller aldrig kommer kunna bygga en skejtramp inomhus igen.
David Edsjö är rädd att förutsättningarna för att ungdomar ska engagera sig i föreningen skulle försvinna tillsammans med det centrala läget.
– Det börjar ofta med att man ändå har vägarna förbi, tittar in och hänger i kaféet. Den spontaniteten kommer bli svår att få till, och det är synd när vi alltid försöker sänka tröskeln för att bli engagerad, säger han, och fortsätter:
– För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen. Ett kafé där du inte behöver köpa någonting.
Vinsten per hyreskrona ligger i dag på 17 öre – ett tapp från 27 öre för fem år sedan. Foto: Anders Wiklund/TT.
Hyresvärdarnas krisande ekonomi används som motivering för historiska höjningar av hyran. Efter en genomgång av värdarnas årsredovisningar menar Hyresgästföreningen att bilden de målar upp är falsk. Men att värdarna vill ge en så bra bild som möjligt är inte konstigt, enligt Fastighetsägarna.
– Fastighetsbranschen är fortsatt lönsam, trots att den och hela samhället genomgått en kostnadskris de senaste åren.
Det säger Martin Hofverberg (bilden), chefsekonom på Hyresgästföreningen och ansvarig för den senaste upplagan av Privatvärdarnas ekonomi.
I rapporten granskas 30 fastighetsbolag, vars totala bestånd motsvarar ungefär en femtedel av landets hyresrätter. Även om nästan en femtedel av hyresintäkterna fortfarande blir till vinst så visar rapporten att vinsten per hyreskrona sjunkit från 27 till 17 procent under de senaste fem åren. Detta trots att hyrorna ökat kraftigt under de senaste åren. Samtidigt motiveras föreslagna hyreshöjningar på upp till 15 procent med att hyresvärdarna möter ökade kostnader.
– Läser man vad olika aktörer från fastighetsbranschen säger på debattsidor och i nyhetsinslag låter det mer eller mindre som att de är på fallrepet. När du läser årsredovisningarna är det en helt annan ton. De når varken allmänheten eller de flesta beslutsfattare, så genom att lyfta upp det som står i dem till allmän debatt kan vi avslöja deras dubbla agendor.
Tomas Ernhagen (bilden), chefsekonom på Fastighetsägarna, kallar slutsatserna som dras i rapporten ”häpnadsväckande”.
– Lönsamheten har nästan halverats, och ändå menar man att det går bra.
Han menar att exempelcitaten som plockas ut i rapporten egentligen är ett tecken på att det går dåligt för bolagen.
– När bolagen talar med sina aktieägare vill de ju ge en så bra bild som möjligt, så man har utnyttjat redovisningsmöjligheterna så långt som möjligt för att peka på att det ser bra ut. Citaten speglar desperationen, de säger ”det är jävligt tufft, men vi tror det går bättre i framtiden när riksbanken sänker räntorna”.
Ett viktigt mått rapporten tittar på är driftnetton, det överskott som finns kvar av hyresintäkterna efter drift- och underhållskostnader samt fastighetsskatt. Dessa har utvecklats positivt de senaste två åren trots viss vinstminskning, vilket enligt rapporten visar att ökade hyresintäkter kompenserat för ökade kostnader ”och mer därtill”.
Läser man vad olika aktörer från fastighetsbranschen säger på debattsidor och i nyhetsinslag låter det mer eller mindre som att de är på fallrepet. När du läser årsredovisningarna är det en helt annan ton.
Tomas Ernhagen menar däremot att Hyresgästföreningen i flera år fått kritik för hur de räknar på just driftnetto, men inte tagit till sig den.
–Sveriges bästa redovisningsekonomer är alltid ute och förklarar att man inte kan göra analysen på det viset. Driftnetto-måttet ger ingen rättvisande bild, man kan inte dra några slutsatser överhuvudtaget om man inte till exempel justerar för avskrivningar.
När Flamman ber Martin Hofverberg om en kommentar avfärdar han dock kritiken.
– Det stämmer inte. Vi har utgått från vad bolagen själva definierar som driftnetto i sin finansiella rapportering.
Tomas Ernhagen från Fastighetsägarna ser det även som naturligt att kapital kommer placeras på annat håll om det slutar generera tillräckligt mycket avkastning, och att en ”rimlig vinst” alltid bör ställas i relation till något annat.
Kan man inte säga precis samma sak från hyresgästers håll – att något inte kan kallas en ”rimlig hyreshöjning” om man inte ställer det mot något, till exempel löneutvecklingen?
– Om då ingen vill bygga bostäder, för att det inte blir lönsamt, får ju staten i så fall gå in och täcka upp skillnaden. Jag kan respektera att man tycker bostadsmarknaden borde fungera så, och förstår fullkomligt att många har det tufft, men där måste vi som skattebetalare hjälpa till kollektivt, säger Tomas Ernhagen, och fortsätter:
– Du kan inte förstöra förutsättningarna för att bygga och förvalta hyresrätter genom att sätta hyran på en nivå som alla ska klara, därför måste vi ha skyddsnät i samhället som hjälper de mest utsatta hushållen.
Talespersonerna Björn Alling och Jeannette Escanilla, som även är medlemmar av partiets styrelse Motståndsrådet. Foto: Flamman.
Grundarna av Solidaritet är besvikna på Vänsterpartiet – men inför valet 2026 kan de tänka sig samarbete med såväl kommunister som uteslutna vänsterpartister.
På Hartwickska huset vid Mariatorget i Stockholm lanserades partiet Solidaritet på förmiddagen den 24 oktober. Familjen Kierman, som lät bygga malmgården år 1759, var aktiv i kampen mellan Hattar och Mössor.
Även i dag är gården skådeplats för en politisk uppgörelse. Runt tio personer från olika delar av Sverige har samlats på övervåningen i den anrika byggnaden. En person berättar att han gick upp strax efter två i morse för att ta tåget från Göteborg, en annan reste vid femtiden från Linköping. De flesta av dem är tidigare medlemmar i Vänsterpartiet.
– Vänsterpartiet har förändrats och blivit ett toppstyrt parti, med en ledning som vill ha lydiga medlemmar. Det är inte en väg framåt för ett samhällsförändrande parti, säger Björn Alling, lokalpolitiker i Linköping som uteslöts från Vänsterpartiet i november förra året.
En röd banderoll ligger utbredd över bordet i rummet och lovar nej till krig och upprustning – men satsningar på välfärd och klimat, samt ”motstånd överallt”. Det sistnämnda slagordet är också namnet på en kampanj som lanseras inom kort. Fokuset på motstånd speglas hela vägen upp i namnet på partiets styrande organ.
– Vi har inga partiledare. Vi har ett kollektivt ledarskap med tolv medlemmar som vi kallar Motståndsrådet, säger Björn Alling.
De driver på för en upptrappning av det vedervärdiga kriget i Ukraina, i stället för att förespråka vapenvila
Björn Alling bär en röd knappnål på kavajen, och den andra talespersonen Jeannette Escanilla har en keffiyeh slängd över axeln. Den förstnämnda säger till Flamman att hans tidigare parti ”otvetydigt” svikit i såväl frågor om klimatet som förhållandet till Palestinarörelsen och vapenexporten till Ukraina.
– De driver på för en upptrappning av det vedervärdiga kriget i Ukraina i stället för att förespråka vapenvila, säger han till Flamman, och fortsätter:
– Man samverkar med sionistiska organisationer som rättfärdigar folkmordet. Fråga vem som helst på en Palestinademonstration vad de tycker om V, så kommer de säga att de svikit.
Det dokument som partiet delar ut toppas med frågor om fred, klimat och utökad demokrati. Bland de andra punkterna finns stopp för vinster i välfärden, förbud mot finansspekulation och en feminism som sträcker sig ”bortom den binära uppdelningen i män och kvinnor”. Man vill att Sverige lämnar såväl Nato som EU. Enligt talespersonerna har omkring hundra personer varit delaktiga i att ta fram det nya partiets inriktning.
Redan i september kunde Flamman rapportera att ett nytt vänsterparti var på väg att bildas i Sverige. I ett pressmeddelande berättar Escanilla, som också är ordförande för svenska Ship to Gaza och tidigare vänsterpartistisk riksdagsledamot, att de gamla oppositionspartierna ”gett upp systemkritiken”. Det nya partiet vill i stället arbeta tillsammans med den ”kämpande rörelsen”.
– Vi kommer att bjuda in andra socialistiska vänsterpartier och radikala, systemkritiska partier till diskussioner och samtal, kommenterar Björn Alling.
– Vi kommer också att bjuda in radikala rörelser inom klimatfrågan, solidaritetsfrågan och fredsfrågan, för att se vad de vill ha för roll framåt och om de vill de vara med i en gemensam antikapitalistisk valkoalition inför valet 2026.
Solidaritet bildas efter ett år kantat av konflikter inom Vänsterpartiet. Tio av de tolv medlemmarna i Motståndsrådet har en bakgrund inom just V, och tre av dem skrev under den debattartikel i juni där 22 vänsterpartister meddelade att de lämnade partiet i protest mot vad de beskrev som en högervridning.
En av de frågor som stått i centrum för stridigheterna inom V är partiets förhållningssätt i Palestinafrågan. Där blossade konflikten upp redan veckorna efter 7 oktober, då ett uteslutningsärende mot Björn Alling inleddes efter att han anklagat partiledaren Nooshi Dadgostar för att ”slicka sioniströv” och krävt hennes avgång. Ett upprop till försvar för Alling samlade 264 underskrifter, men lyckades inte stoppa uteslutningen.
De tidigare vänsterpartisterna André Ergin och Nadja Al-Malki Gunnarsson var på plats vid lanseringen av det nya partiet. Foto: Flamman.
Turbulensen inom partiet fortsatte inför partikongressen i maj, då ett rekordstort antal motioner lämnades in. Bland annat anklagades det nya förslaget till partiprogrammet för att tona ned såväl antikapitalismen som motståndet mot EU och Nato. Dessa är också några av de punkter företrädarna lyfter fram när de får frågan om vad som skiljer deras nya parti från Vänsterpartiet.
På en sakpolitisk nivå liknar frågorna som Solidaritet driver i många fall dem som redan återfinns i Kommunistiska partiets politik. Björn Alling säger att han inte ser något större problem i det.
– Där skulle jag snarare räcka ut handen och se om vi kan arbeta gemensamt. Vi som bildar Solidaritet har en annan bakgrund än dem och olika ideologiska ståndpunkter, men jag är övertygad om att vi skulle kunna samarbeta. I stället för att försöka komma överens om allt i ett gemensamt parti, låt oss ha varsin organisation men samarbeta.
Vänsterpartiet är dock inte aktuellt för samarbete, enligt Björn Alling. Även Jeannette Escanilla är kritisk mot sitt tidigare parti.
Det måste vara fokus på innehåll och sakfrågor och att försöka undvika personangrepp. Där tror jag att alla har en läxa att göra.
– De ser sig som ett parti som vill bli del av en regering, och det handlar mer om att bli ministrar än att se till folkets behov. Vi försvarar den ideologi som V grundades från en gång i tiden.
Vill ni bli del av en regering?
– Det är inte ändamålet, utan det är att folket ska få bestämma vilken värld vi vill leva i.
Inte heller på en internationell nivå vill partiet ge ett klart besked om vilka aktörer man planerar att samarbeta med.
Kontroverserna kring Vänsterpartiet har fortsatt under sensommaren och hösten. Efter granskningar i Sydsvenskan har flera profilerade lokalpolitiker meddelat att de lämnat partiet, efter att ha delat innehåll i sociala medier med budskap som haft antisemitiska undertoner eller stöttat grupper som deltog vid attacken den 7 oktober. Bland dem finns de skånska lokalpolitikerna Orwa Kadoura och Ali Hadrous.
Till skillnad från Vänsterpartiet stöttar Solidaritet i sitt program en enstatslösning i Palestina, vilket innebär att Israel ”avskaffas” och ersätts med en palestinsk stat där lika rättigheter råder för kristna, muslimer och judar. Enligt Björn Alling finns det plats för både Kadoura och Hadrous i det nya partiet.
– De är välkomna, alla som är socialister är det.
Vad tänker du om anklagelserna mot dem om att ha spridit antisemitiskt innehåll?
– I den nuvarande konflikten används beskyllningar om antisemitism som ett slagträ. Vi tar avstånd från rasism mot judar. Men vi kommer att bilda en egen åsikt baserat på vad en person säger och gör, snarare än på mediedrev.
På frågan om vilken palestinsk aktör som Solidaritet anser erbjuder den bästa lösningen på konflikten avstår Jeannette Escanilla från att nämna ett specifikt parti eller en organisation, utan svarar att man stöttar ”det palestinska folket”.
Dagen innan presskonferensen meddelade V:s partiledning att man utesluter Kristofer Lundberg, ordförande för partiets avdelning i Angered och en av de drivande krafterna i Göteborgs propalestinska rörelse. Detta efter att han bland annat hyllat den socialistiska gruppen PFLP, som deltog i attacken den 7 oktober och enligt Human Rights Watch sannolikt varit delaktig i ”systematiska övergrepp mot civila.”
Jeannette Escanilla säger att det nya partiet kommer skilja sig från Vänsterpartiet genom att ha ”högt i tak”.
– Vi kommer att bygga det här tillsammans. Jag tror inte att vi kommer att behandla våra kamrater på det sättet som Vänsterpartiet gör.
Björn Alling menar att det kommer att vara möjligt att utesluta medlemmar även ur Solidaritet.
– Vi kommer att hantera mängder med människor, och det kommer att gå att utesluta personer ur Solidaritet. Men vi har lärt oss av de partier vi kommer ifrån att personfrågor och uteslutningar är något som måste hanteras i en rigorös demokratisk anda, snarare än av opportunistiska skäl.
I samband med uteslutningen kritiserade du Nooshi Dadgostar i mustiga ordalag. Kommer det vara okej att använda den typen av språk mot medlemmarna i Motståndsrådet?
– Det är självklart möjligt att göra, men det måste vara fokus på innehåll och sakfrågor och att försöka undvika personangrepp. Där tror jag att alla har en läxa att göra.
Flamman har sökt Vänsterpartiet, som meddelar att de avstår från att kommentera lanseringen av det nya partiet.
Mattias Karlsson firar valborg med sin kulturförening Gimle, med stångstörtning som ett av inslagen. Foto: Magnus Hallgren/DN/TT.
Från att ha setts som udda har konservatismen blivit borgerlighetens samlande kärl. Där ryms allt från småstadsmys till den mörkaste nyfascism.
”Jag skulle se den konservativa rörelsen i dag som en flyktingförläggning. Det är människor som flytt från alla möjliga ställen. För de har insett att den ideologi de trott på visat sig vara katastrofal”, förklarar Bulletins chefredaktör Dan Korn i reklamfilmen Detta är den konservativa rörelsen.
I filmen visas Oikos somriga akademi i Sundbyholms slottsmiljö upp till smäktande stråkar. Där finns kristallkronorna, seminarierummen, runstenarna, bankettmiddagen till husguden Roger Scrutons ära. De har till och med lyckats få Chang Frick att ta av sig sin Lidl-tröja och sätta på sig en vit skjorta.
Mattias Karlsson borde känna sig nöjd. Äntligen har hans tankesmedja Oikos börjat lyfta. Ambitionen är att bli en plantskola för högerintellektuella, där en ny generation ledare skolas fram. Och nu har den breda högern börjat sluta upp. Om nyliberalismen barrikaderat sig på Timbros Stureakademin har Oikos i stället lyckats knipa konservatismen. Den ideologi som ska foga samman hela borgerligheten.
Om nyliberalismen barrikaderat sig på Timbros Stureakademin har Oikos i stället lyckats knipa konservatismen.
Tankesmedjan som startades av Sverigedemokraterna har hittat sin roll, både i Sverige och internationellt. Och det är bråda dagar inför ett möjligt amerikanskt presidentsskifte och Donald Trumps återkomst. I mitten av september besökte Oikos programansvarige Arvid Hallén det geopolitiska mötet för amerikanska Heritage foundation och ungerska Danube institute i Budapest. Årets ämne var den rådande och framtida världsordningen – och möjligheterna att vrida den i en konservativ riktning.
Strax därefter, den 4–6 oktober på Clarion Hotel i Stockholm lanserades European Conservative Students Academy i samarbete med Oikos europeiska motsvarighet New Direction. Ett sjuttiotal välklädda ungdomar från ett tjugotal länder möttes på den internationella studentkonferensen för att lyssna till Johan Ingerö och Arvid Hallén. Större delen av mötet ägnades åt nätverkande och diskutera hur man ska bygga framgångsrika gräsrotsinitiativ.
Samtidigt behöver det inte bara skolas upp en ny elit, utan även att göra konservatismen folklig. Därför ska Oikos ut på turné runt om i Sverige i samarbete med Ivar Arpi och hans sajt Rak höger. Första stoppet blir Sandviken den 23 oktober. Den som kan betala 2 500 kronor får dessutom tillträde till en ”privat middag med Ivar Arpi” innan föreläsningen.
Men vilken konservatism är det som ska bli folklig, skola upp nya eliter och nätverkas? Få ideologier är lika undflyende och svårdefinierade som den konservativa. Här ryms ju allt från Joel Halldorfs lokala frikyrklighet light och Anna Björklunds hembakade antifeminism till Richard Jomshof osande tirader över muslimer och Lars Trägårdhs drömmar om ett nationellt sammanhållande kulturarv.
I bokförlaget Augustis nya antologi Konservatismer (2024), sammanställd av statsvetaren Tony Gunnarsson och historikern Hugo Fiévet, försöker tjugotre svenska skribenter – de flesta knutna till studentföreningen Heimdal i Uppsala – ringa in tankesystemet.
Stjärnsystrar. Kristdemokraten Ursula von der Leyen och postfascisten Giorgia Meloni är båda konservativa – på varsitt sätt. Foto: Christopher Furlong/Pool Photo/AP.
Lundaprofessorn Svante Nordin konstaterar i sin inledning att konservatismen inte är en ideologi eller en uppsättning teser. ”Snarare är den en estetik, ett antal metaforer, en typ av fantasi”, skriver han. Lars Anders Johansson, med en bakgrund på Timbro, menar att konservatismen bäst beskrivs som en attityd, medan Smålandspostens ledarskribent Jacob Sidenvall liknar det vid en broms.
De tjugotre skribenterna gräver ned sig i olika inriktningar, ofta med helt olika historiska positioner. Så vad förenar dem?
Svante Nordin kokar ned konservatismens kärna till tre enkla punkter. För det första så finns det något som är värt att bevara. För det andra kan detta något beskrivas som mitt eller vårt. Till sist är det som ska bevaras hotat, riskerar att förloras och måste beskyddas.
Här bör dock läggas till en fjärde viktig punkt: att det finns en fiende som hotar det som måste bevaras. Det är först när vi förstår konservatismens fiendebild som vi kan förstå vad de vill. För konservatismen är reaktiv. Den reagerar på ett upplevt yttre eller inre hot.
Ideolog. Simon O. Pettersson var involverad i den konservativa studentföreningen Heimdal och Sverigedemokraterna, innan han uteslöts och gick med i högerextrema Alternativ för Sverige. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT.
Hotbilden spretar. För de värdekonservativa är det traditionella normer och moral som ska bevaras mot en woke progressivism. För nationalkonservativa ska folkstammen bevaras från ”globalisternas folkutbyte”. De religiöst konservativa varnar för en genusideologi som genom aborter, könsbyten och homosex hotar familjen. Kulturkonservativa söker en enhet i kulturarvet som måste bevaras från kulturradikalismen och postmodernismens nihilistiska upplösning av traditionen. De katolska postliberalerna ser hur liberalismens jämlikhetssträvan och tolerans har blivit en tvångströja som tvingas på småfolket ovanifrån. Det lilla lokalsamhällets gemenskap måste försvaras mot en expansiv statsmakt. Medan europeiska kristdemokrater ser staten som civilsamhällets och familjens beskyddare mot en otyglad marknadsliberalism och otrygg värld.
Både fienden och det som ska bevaras varierar mellan strömningar och över tid. Miljöfrågan är ett bra exempel. Den tidiga konservativa rörelsen inspirerades av Edmund Burke, och var de första att driva miljöfrågor utifrån lokala traditioner av vilt- och skogsvård. De orörda vildmarkerna skulle bevaras mot modernismen och industrialismens frammarsch. I dag är det tvärtom Ebba Buschs kristdemokrater som går i spetsen i Tidöregeringen för att driva skogsindustrins intressen för att öka avverkningen och försämra betesrätten för frigående kor. Då skulle skogarna bevaras, nu ska trädkramare buras in på långa straff. Ingen urskog är för helig för att undkomma industrins frammarsch. FN:s klimatavtal och grön omställning har blivit ett hot som näringsidkare måste ”bevaras” ifrån.
Det är först när vi förstår konservatismens fiendebild som vi kan förstå vad de vill.
Historiskt har fienden varit liberalismen. Hotet kom från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap, framförda av en gryende borgarklass som störtade de feodala privilegierna. Aristokraterna försvarade den gamla regimen, ville bevara monarkin, ståndssamhället och kyrkans makt. Med liberalismen öppnades fördämningarna och folket flödade in som politisk aktör, med demokratin, arbetarrörelsen och socialismen som följd. Fram släpades giljotinerna och pöbelväldet.
Men i dag har konservatismen omfamnat liberalismen, eller åtminstone delar av den. Gunnarssons och Fiévets antologi brottas med hur konservatismen å ena sidan gift sig med nyliberalismen, å andra sidan är en reaktion på den. Den ekonomiska politiken ligger fast, oavsett om regeringarna kallar sig liberala eller konservativa. Konservatismen som av efterkrigstidens höger sågs som en rest från en annan tid har nu blivit en bärande del i högerprojektet. Här finns hemligheten bakom dess återkomst. Det är genom den heterogena konservatismen som den brokiga borgerligheten kan förena högerpopulismen och postfascistiska partier med kristdemokrati och nyliberalism i ett gemensamt block.
Konservatismen kan ena högern. Men den kan också radikalisera.
Silicon Valley-programmeraren Curtis Yarvin besökte i september brittiska nättidningen Unherds samtalssalong för att berätta om hans projekt Dark enlightenment, den mörka upplysningen. Med sitt stripiga hår, säckiga hållning och bakgrund som provokativ bloggare under det obskyra namnet Mencius Moldbug skiljer han sig från de prydliga påläggskalvarna och kotlettfrisyrerna på unghögerns akademier och tankesmedjor. Men hans teorier har vunnit Peter Thiels öra, grundare till betaltjänsten Paypal och riskkapitalisten bakom Facebook. Yarvin beskrivs nu som filosofen bakom vicepresidentkandidaten JD Vance.
”Gå hem och titta”, förklarade Yarvin (bilden) för Unherd. ”Allt runt dig som fungerar är tillverkat i eller av en monarki”. Han viftar med sin Iphone som exempel. ”Den är tillverkad av Apple, ett företag som motsvarar definitionen av en absolut monarki”. En verkställande direktör är bara en skönskrivning för absolut konung. Om företag internt i praktiken redan styrs som ickedemokratiska monarkier, varför skulle inte denna modell gälla hela samhället? Låt en VD från Silicon Valley bli envåldshärskare i USA.
Det är här ett mörkt reaktionärt stråk i konservatismen väller fram. Antologin Konservatismer avslutas med att lyfta fram hur konservatismen och fascismen förenas. Teologen Mattias Holmström beskriver de libertarianska anarkokapitalister som drömmer om att vrida tillbaka klockan till innan 1789 och återupprätta monarkin som ideal. Här är fiendebilden tydlig, det är demokratin som måste avskaffas, eftersom den hotar företagens frihet.
Quinn Slobodian ägnar sin bok Crack-up capitalism: Market radicals and the dream of a world without democracy (2023) åt att försöka förstå denna hybrid mellan nyliberalism, libertarianism och fascism. Konservativa libertarianer och frihetliga monarkister ägnar sig åt att försöka rycka ut zoner och områden från demokratin och omvandla till självstyrande mikrostater, i lösköpta markområden eller övergivna oljeplattformar. I en omtvistad gränszon mellan Kroatien och Serbien på floden Donaus västra strand utropades 2015 den fria republiken Liberland, där libertarianska bosättare i tio års tid lekt kurragömma med kroatiska gränspoliser. Men idéerna samlar inte bara marginella högerbohemer från burning man-festivaler och Alexander Bardska futuristlajv. Med Javier Milei i Argentina har de fått sin första president. Som med motorsåg mejar ned institutionerna och ser statsfinanserna tvärdyka.
Bokförlaget Augusti har inriktat sin utgivning från den tradition som kallas konservativ revolution, den protofascistiska höger som tog form under Weimarrepubliken. Förläggaren Urban Lindström uteslöts för tio år sedan ur Sverigedemokraterna för sitt intresse för revolutionen. Nu är idéerna inte kontroversiella längre, utan kan föras in i borgerlighetens mitt.
I boken Världsandens partisaner (2023) gör Svante Nordin en djupdykning i hur denna reaktionära tradition överlevde fascismens fall och lyckades återfödas i dagens nyfascistiska alternativhöger. Men även hur den plockades upp av den postmoderna vänstern, som i sin kritik av Sovjetunionen och realsocialismens fall letade antiliberala influenser att läsa samman med Marx för att kritisera liberalismens segertåg och utropande av historiens slut.
När den nya generationen formas i Oikos akademi ska alla rymmas i den konservativa flocken, även svarta får som Javier Milei, JD Vance och Curtis Yarvin. De som Dan Korn som beskrivit som flyktingar från mittfåran. Frågan blir då: vart ska vi ta vägen som behöver fly konservatismen?
Dåvarande S-ministrarna Anders Ygeman och Lena Hallengren får en rundtur i utsatta områdena Mjølnerparken och Den Grønne Trekant i Köpenhamn, i juni 2022. Foto: Andreas Bardell/Aftonbladet/TT.
Den danska kombinationen av välfärd och stängda gränser har bildat modell för en konservativ vänster. Men alltför ofta är strängheten bara en ursäkt för att slippa prata klass.
”Ni lämnade inte oss. Vi lämnade er. Och nu är vi tillbaka.”
Så löd socialdemokraten Mette Fredriksens budskap till de danska väljarna 2019, då hon vann valet med ett kombinerat budskap om att rädda välfärdsstaten och bringa lag och ordning. Hon kokade ihop punkterna till en fråga om tillit. Att vi litar på att den andra gör rätt för sig, gör också att vi gärna betalar för deras sjukvårdsplats. Det är inte bara hygge utan Danmarks viktigaste guldfyndighet. Grunden till dess solidaritet.
Fyra år senare vann hon igen, om än med knappare marginal. Nu hade budskapet hårdnat. Hon inledde med att citera den danska prästen Johannes Møllehaves ord om att ett samhälle behöver auktoriteter för att leva. Hon förklarade vidare att respekt för lärarna börjar i hemmet, med föräldrarna.
Den statsminister som bara några år tidigare utlovat ett grönt folkhem lät nu snarare mörkblå. Hon hade då precis inlett en debatt om landets arbetsmoral. ”Det låter hårt, och det är det också”, hade hon förklarat på sitt partis årskongress. Hon varnade också för att de danska dialekterna försvinner och att barnen sitter för mycket med mobiltelefoner. Dagstidningarna jämförde henne med Margaret Thatcher.
I dag vet vi att hon låg i framkant. För hela kontinentens socialdemokrater visade hon att det går att besegra högerpopulisterna genom att spela lika med dem om brott och migration, samtidigt som man överglänser dem i välfärdsfrågor. Svenska sossar åkte oftare till Köpenhamn än Tobias Billström till Ankara, och kom hem med matnyttiga tips om att riva hus och införa etniska kvoter i utsatta förorter.
Men när tonvikten skiftar från ekonomi till värderingar, tilltalar man också en delvis annan väljarbas.
Pressade av högerpopulismens inbrytningar i den vita arbetarklassen har man alltså börjat imitera deras politik. I Tyskland förklarade Olaf Scholz nyligen att landets industri visserligen behöver skicklig arbetskraft, men att landet måste bygga en ”stor mur” mot illegal migration i form av förstärkta gränskontroller. Alternativ för Tyskland hurrade över landets ”nya konservativa tidsanda”.
Men när tonvikten skiftar från ekonomi till värderingar, tilltalar man också en delvis annan väljarbas.
När den brittiska vänstertidskriften New Left Review i våras intervjuade Sahra Wagenknecht, som beskriver sig själv som ”konservativ vänster”, pratade hon inte främst om arbetarklassen. I stället förklarade hon att de som lider hårdast av den ekonomiska krisen är Tysklands Mittelstand, de små och medelstora företag som ofta är familjeägda och ”ruffiga”, men också har en ”egen företagskultur, fokuserad på långsiktighet och nästa generation, snarare än på kvartalsvinster.” De är ”inbäddade i sina gemenskaper och vill behålla sina arbetare”, till skillnad från myglande storföretag. Så när de lider, är hela Tyskland illa ute.
Det är ett ovanligt fokus för en socialist. Det konservativa perspektivskiftet där folket identifieras med ett pressat småborgerskap känns snarare igen från just Margaret Thatchers klasskoalition av ”små butiksägare, kontorister, tjänstemän och småföretagare”, som Stuart Hall uttryckte det i The hard road to renewal.
Problemet med dagens konservativa socialdemokrati är inte att förslagen alltid är dåliga. Kriminaliteten drabbar framför allt förortens arbetarklass som själv efterfrågar rejäla åtgärder mot de kriminella unga män som tar över det offentliga rummet. 72 procent av boende i utsatta områden vill exempelvis ha fler poliser, och 61 procent vill se hårdare straff – men en ännu större majoritet vill ha förstärkt integration, skola och socialtjänst.
Dagens socialdemokrati har dock så dåligt självförtroende att den överlär sig av kriserna. Först fick 90-talskrisen dem att omfamna nyliberal ekonomisk politik, och sedan fick migrationskrisen dem att omfamna stängda gränser. Därför har man precis kommit överens med Tidöpartierna om fortsatt strama budgetregler, medan en undersökning i Dagens Nyheter visar att partiet i kriminalpolitik och migration röstar nästan helt samstämmigt med högern.
Men detta är ett moment 22, då åtstramningarna skapar precis det missnöje som får arbetare att bli mer konservativa. Det raserar den tillit som Mette Frederiksen talade om i sitt första tal. Och för henne var den konservativa vändningen snarare ett svaghetstecken. Hennes andra regering var nämligen en svag mittenkoalition, och ju sämre det gick i opinionen, desto mer sökte hon sig till kulturkriget. I dag är det gröna vänsterpartiet Socialistisk folkeparti hack i häl på Socialdemokraterna i opinionsundersökningarna, och i EU-valet blev de landets största parti.
Utan löftena om välfärd hade Fredriksen aldrig vunnit valet 2019. Och utan dem så finns det snart inget kvar som skiljer den konservativa vänstern från den höger de vill besegra.
