Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Yngsta dottern tog studenten och stack utomlands. Det blev plötsligt så tomt i lägenheten att vi funderade på att skaffa hund eller göra en långresa vi också. Då kom min fru på att vi kan köpa en kvinna som kan bära och föda ett nytt barn åt oss. Eller ännu hellre tvillingar. Och gärna från Zimbabwe eller Nicaragua där vi har bott och arbetat i många år. I de länderna finns ju massor av fattiga kvinnor som behöver ett tillskott i hushållskassan, så det skulle vara vinn-vinn för alla parter.
Skämt åsido. Men den ekonomiska transaktionen är faktiskt enda sättet att försöka legitimera det klassmässiga, könsmässiga och koloniala förtryck som det innebär att köpa en kvinnas kropp för det heligaste av ändamål. Ja, hon blir förmodligen traumatiserad för livet. Nej, hon kommer aldrig någonsin att släppa tanken på barnet hon burit och fött. Men hon fick i alla fall en slant för besväret!
Vid närmare eftertanke finns ytterligare ett sätt att legitimera köpet av utsatta kvinnors kroppar och sinnen. Det är att stoppa huvudet i sanden och låtsas att förtrycket inte existerar. Allra mest subtilt är i sådant fall att uteslutande fokusera på reglering av ett antal otäcka konsekvenser av människohandeln, detta till den grad att vi till slut glömmer bort vad som var själva huvudproblemet med surrogatmödraskap.
SVT:s dokumentärserie ”Vi ska ha barn” fokuserar helt och hållet på tre otäcka konsekvenser av människohandeln. För det första handlar det om att gamla och närmast dementa personer tillåts bli föräldrar. För det andra handlar det om att bebisarna inte får svensk vård om de blir sjuka i ursprungslandet. För det tredje handlar det om att pedofiler kan utnyttja systemet så länge det är helt oreglerat.
Alla dessa tre konsekvenser av surrogatmödraskap kan givetvis lösas med regleringar och legalisering. Om staten tar över ansvaret blir det såväl ökat sjukdomsansvar som betydligt striktare kontroll av ålder och allmän lämplighet än den som marknaden och vinstintresset kan erbjuda. Om surrogatmödraskap blir lagligt kan man dessutom börja använda kvinnor på hemmaplan för detta ändamål.
På ett försåtligt sätt driver SVT:s dokumentär tesen att lösningen på problemen med surrogatmödraskap är reglering och legalisering. Det sägs aldrig rent ut, men till och med programmets skurkar (Eduardo Afonso på företaget Nordic surrogacy och juristen Staffan Sörenson) får lägga ut texten om hur bekymmersamt det är att staten inte tar sitt fulla ansvar på det här området.
Huvudproblemet med surrogatmödraskap – att ge en utsatt kvinna men för livet genom att köpa hennes kropp och sinne – lyser helt med sin frånvaro, både i dokumentärserien och i de inställsamma referaten på kultursidorna. Sandra Stiskalo och Caroline Ringskog Ferrada-Noli går rakt i regleringsfällan. Ulrika Stahre är bättre på att problematisera, även om bisatsen ”genomgå graviditeter som kan vara nog så krävande” är en smått häpnadsväckande eufemism för att uttrycka vad det innebär att bära och föda ett barn som enligt köpekontrakt måste lämnas bort så snart som möjligt.
Enligt Stahre är det lika svårt att komma åt handeln med kvinnokroppar som att krossa kapitalismen. Det är lika pessimistiskt som överdrivet. Exempelvis skulle public service kunna bidra till att återskapa samhällelig medvetenhet kring huvudproblemet i stället för att flyta med i reglerings- och legaliseringsvågen. Framför allt krävs dock ytterligare lagstiftning. I Sverige är det redan förbjudet med surrogatmödraskap. Men för att komma åt utlandsproblematiken kan man börja med att stänga ner surrogatföretagen, för att därefter införa en motsvarighet till sexköpslag mot handel med utländska kvinnor.
