Strategin kan inte vara att möta den kritiska opinionen på SD:s planhalva, som Per Sundgren tenderar att göra, utan på vänsterns. Det finns problem, men dessa löser vi inte genom att ta emot färre, utan genom att lägga skulden för välfärdens brister där den här hemma, nämligen hos näringslivstoppar, arbetsgivarna och högerpolitiker av olika politisk färg. Vi måste få dem att betala kostnaden för de hål som de under årtionden varit med om att skapa.
Moderatledare och näringslivstoppar har under flera år matat oss med att vi inte har råd med välfärden, inte råd med varandra. Inte råd med löneökningar eller ett annat samhälle än det nu rådande. Att den Reinfeldtska eran och politiken har tagit sig in i Socialdemokraternas finansminister Magdalena Andersson är inget nytt, men det är likväl sorgligt och deprimerande.
Precis som Jonas Wikström skriver på ledarplats i veckans tidning så har vi råd. Alarmisterna har fått ett utrymme så stort så att jag själv stundtals gått på retoriken. Men faktum är att 160 000 personer till en arbetsmarknad som består av ungefär fyra och en halv miljon arbetande människor inte är så mycket. I förlängningen kommer dessutom de som stannar kvar bidra till den demografiska utmaningen som forskare varnat för i årtionden.
Den flyktingström som under en femårsperiod kommer till Sverige motsvarar i mängd ungefär den babyboom som samhället upplevde under 90-talet. Då föddes en av det senaste århundradets största barnkullar. Var det en endaste person som höjde rösten för en kinesisk barnpolitik och begränsande av barnafödandet? Mottagningsproblematiken var då liksom nu stor. För lite personal och undermålig barnomsorg. Men det gick. Ett land det går bra för växer och utvecklas hela tiden, det är liksom poängen.
Sundgren är oroad för vilka som får betala. Det kan man naturligtvis vara, men svaret på den oron är ju att bilda opinon för att kostnaderna ska läggas på rätt ställe. Vi kommer inte närmare ett folkligt tryck på Magdalena Andersson för att vi andas att vi kanske inte kan ta emot fler. Om inte ens vi tror på att det går, att resurserna och de konkreta förslagen finns, hur ska någon annan då tro på det?
Konkreta förslag på hur man kan hantera den mottagningskris som nu råder finns. Det handlar om att validera, låta utbildade svensklärare gå snabbspår till att bli andraspråkslärare. Det handlar om att låta dem som kom hit för några år sedan och kan svenska bli elevassistenter till nyanlända barn och hjälpa dem med till exempel matteundervisningen på sitt hemspråk. Det handlar om att bygga om kontorslokaler till lägenheter, skynda på bostadsbyggandet ytterligare genom att värdera kommunal mark lägre och på det viset sänka priserna för boendet. Förslagen finns och nu gäller det att organisera sig kring dem.
