SD:s (ofta använda) valstrategi utkristalliserade sig tydligt i den reklamfilm som partiet lanserade i samband med sitt landsmöte i Norrköping i förra veckan. Symbolerna känner vi igen vid det här laget. Systemkollapsen är nära, gruppvåldtäkterna är många, i delar av Sverige råder det inbördeskrig och den ende som kan rädda landet är Jimmie Åkesson. Klassiska berättelser om ett Sverige som SD älskar att svartmåla. En klassisk fascistisk berättelse om en enda stark ledare som kan bringa ordning i kaoset. Härliga 30-talsvibbar.
Det fungerar. De har sagt samma sak i 20 år och oavsett vad som kastas på dem rinner det av. Rasism och främlingsfientlighet, skandaler med järnrör och inspelade antisemitiska skämt – inget fäster. För de behöver inte bry sig om vad etablissemanget säger. När de lyckats få sina väljare och sympatisörer att känna en instinktiv skepsis mot media, politiker och andra människor, så blir det inte så svårt att hålla fanan högt oavsett vad som händer. För alla är ändå emot dem.
SD vill att människor ska tro ”att den grundläggande konflikten i svensk politik inte handlar om vem som är höger eller vänster, vem som är rik eller fattig, man eller kvinna.” Konflikten enligt SD går mellan partiet och alla andra.
I valrörelsen 2002 lät den unga vänstern på samma sätt, fast ändå inte. Det finns en grundläggande konflikt i samhället och den går mellan höger och vänster. Konflikten gick mellan oss och alla andra. Då klarade vänstern av att måla upp och förklara de stora idéerna om ett annat samhälle, grundat på andra principer. En skalle en röst, istället för en krona en röst.
Så här 15 år senare har vi förstått att vi borde fokusera på att försöka vinna debatten mot SD på en höger/vänsterskala – inte bara peka på dem och säga usch. Civilministern Ardalan Shekarabi (S) har åkt runt i Sverige och debatterat arbetsvillkor vid upphandlingar mot Jimmie Åkesson. Det var ett bra försök, men en ganska komplicerad fråga som för Shekarabi kunde handla om teknikaliteter i EU, om krånglig lagstiftning och så vidare. SD sa bara ”vi vill ha schyssta villkor på riktigt” och röstade ner regeringens förslag.
Det räcker inte att höja skatten på sparkonton – alla förstår att det inte räcker
Inför valrörelsen 2018 är det är dags att lära en ny läxa: Ta inte med dig en kniv till en eldstrid. Då förlorar du.
Efter Brexit-omröstningen och Donald Trumps första år som president står det klart: att komma med fakta till en fight som utkämpas med känslor hjälper inte. Människor ser nämligen alla konflikter i samhället som SD använder för att skapa rädsla, hopplöshet och panik inför. Konflikterna mellan prioriteringar av resurser, konflikterna i politiken.
Folk förstår att pensionssystemet är åt helvete, att krisen i förlossningsvården är stor och att bostadsbristen får katastrofala konsekvenser för människor. Det räcker inte att skruva lite på någon teknisk detalj i pensionssystemet. Det räcker inte att höja skatten på sparkonton – alla förstår att det inte räcker. Man måste vilja förändra samhället på riktigt. Men om arbetarrörelsen stannar på samma ställe, med händerna i fickorna så kommer Jimmie Åkesson stå där med sitt enda svar på den rädsla och oro han har piskat upp: Stäng alla gränser och utvisa varenda en. Då kommer han genomföra en politik som styckar upp välfärden och raserar den trygghet som finns kvar.
Så till känslostriden kan vänstern inte komma med fakta och detaljer om muttrar som ska skruvas på eller nivåer som ska justeras. Till SD:s känslostrid måste man ta med sig hoppet, löften om stora förändringar och stora lösningar. Eftersom att alla förstår att problemen är stora, så måste lösningarna också vara det: Höj pensionerna, låt staten bygga billiga hyresrätter, ta ut mycket mer skatt på bolag och kapital.
För ett parti som vill vara regeringsdugligt och beskedligt som V kan en sån position kännas obekväm och jobbig. För ett regeringsparti som S verkar det finnas mycket att förlora. Men frågan man bör ställa sig som politiker i något av dessa partier är då: Blir ni inte mer rädda av en regering där SD ingår i underlaget? Blir ni inte mer förskräckta över att den falska konflikten mellan invandrare och svenskar blir så stark att den raderar ut alla möjligheter till progressiv politik?
Det vi har, som Åkesson inte har, är organisering. Om bara arbetarrörelsen vågade tänka längre än Magdalena Anderssons budgetcykel så vet vi att människor vill förändra samhället. Stora lösningar man kan tro på brukar ha den inverkan på folk.