– Byggnads’ agerande är en skamfläck för hela LO.
Mysbyxorna åkte av. Med sitt uttalande visade moderatledaren Fredrik Reinfeldt korten, och tvingade ut hela borgerligheten på banan.
Givetvis drar konflikten i Vaxholm till sig riksintresse. Den svenska modellen, där staten lämnar över mycket av ansvaret till parterna, är hotad. Det mest grundläggande – kollektivavtalens räckvidd och rätten att strida sig till avtal – ifrågasätts. Med ett skolbygge och några lettiska byggnadsarbetare i centrum.
I skrivande stund har inte Lettland lämnat något ärende till EU, så det är inte klart om det kommer handla om den svenska modellen som helhet, rätten till stridsåtgärder eller exakt vilka intrikata EU-dimensioner som juridiken kan vindla iväg i.
Inför EG-inträdet fick Sverige – efter påtryckningar från LO – löfte från EG-kommissionen att den svenska arbetsmarknadsmodellen inte skulle påverkas. Facket menar således att rättsläget nu är glasklart och att man kommer att vinna.
Visserligen hör sådan självsäkerhet till spelet. Och visserligen har de olika turerna kring Systembolaget gett anledning att allvarligt tvivla på EU:s förmåga att hålla givna löften.
Men vad som händer i EU-juridiken är också politik och styrkeförhållanden. Medan försvaret av alkoholpolitiken inte bars upp av några starka aktörer annat än den goda viljan, står nu en samlad och ilsken arbetarrörelse bakom Byggnads. Vilket i sig även är en juridisk styrka.
De förbund och de medlemmar som känner lönedumpningen in på bara skinnet vet vad det handlar om. I morgon kan striden gälla dem själva. Vilken yrkesgrupp ska lönedumpas härnäst?
Här finns en möjlig spricka mellan LO och TCO, vars medlemmar än så länge sitter säkrare i sadeln och är ett tacksamt mål för borgerligheten att spela mot. Precis som i EMU-valet: klasskamp ska framställas som rasism, och utförsäljning av grundläggande demokratiska landvinningar som vidsynthet (samtidigt som folkpartiet gärna använder invandrarna som slagträ för att dumpa socialförsäkringarna).
Ännu så länge har LO och TCO hållit samman, vilket vi ska vara tacksamma för. Men alliansen kan vara skör; minsta retoriska övertramp från LO är mumma för borgerligheten.
LO-ledningen lär vilja stanna i paragraferna och inte överge sin EU-positiva charad. Helst vill man låtsas bort att ett ja till EU också är ett ja till EU:s grundpelare. Den fria rörligheten har tidigare ställts mot såväl rätten till sympatiåtgärder som miljöintressen – och vunnit. På samma sätt säger LO idag ja till EU-konstitutionen, trots att tjänstedirektivet i praktiken därigenom görs till grundlag.
Den pågående matchen i Vaxholm visar att det är vänstern, inte socialdemokratin, som haft rätt om EU, och om övergångsreglerna.
Det borde vara ett gyllene tillfälle att påminna om detta. På samma sätt kunde den pågående försvarsdiskussionen illustrera EU-staten och den förlorade neutraliteten, men har förvandlats till en regionalpolitisk vendetta som få begriper. I det fallet spelar vänsterpartiet curling, när man är bäst på fotboll. Och i Vaxholm – där sitter man på läktaren.
Men Reinfeldt gav sig in. Det var ett misstag, kanske ett utslag av övermod, att försöka utmana socialdemokratin på deras egen arena.
Det kunde vi se exempelvis för två veckor sedan, när Byggnads’ ordförande Hans Tilly och särskilt arbetslivsminister Hans Karlsson sopade golvet med den moderate partisekreteraren Sven-Otto Littorin i SVT Debatt. Det är den enda valvideo arbetarrörelsen kommer att behöva.
Fredrik Reinfeldt kan ha visat vägen för den borgerliga valförlusten 2006.
