Jag bläddrar sällan i DN-bostad men idag gjorde jag ändå det. Det var minst sagt tankeväckande läsning. På reklamannonsen från bostadsbolaget JM marknadsförs deras nybyggen med att man får bo på bästa tänkbara läge invid vattnet och att arkitekturen präglas av tidsenligt uttryck. Dessutom är deras höghus, som de själva uttrycker det, spektakulära. I tidningen intervjuas en kvinna som nyligen köpt en bostad på Kungsholmen, hon motiverar valet med att lägenheten har sjöutsikt och att takhöjden är på 2,95 meter. Lägenheten gick för 6 600 000 miljoner kronor. DN ville alltså porträttera en vanlig stockholmare som gjort ett vanligt bostadsklipp. Men verkligheten ser inte alltid ut så som den framställs i DN.
Stockholm är en segregerad stad, läget på bostadsmarknaden är en bra markör för det. Vissa har så välbetalt jobb att de kan lägga ner tid på att jämföra takhöjder och balkongutsikter. För dem blir valet av bostad en viktig social markering som visar samhörighet med likasinnade. För andra är valfriheten inte lika stor. Är man student eller jobbar deltid är det svårt att få miljonlån på banken. Då finns det inte marginaler att vara så kräsen. Det viktiga blir då att få en lägenhet som svarar mot de dagliga behoven. Att huset inte skulle vara spektakulärt eller att det saknar tidsenlig prägel skulle förmodligen spela mindre roll.
Med bostadsbrist kommer andrahandsboenden och flyttkaruseller. Även trångboddhet är en konsekvens av att det saknas lägenheter. Jag tänker tillbaka på min tid i Tensta. Under några år hyrde jag ut sovrummet och vid ett tillfälle gjorde jag en annons på blocket om detta. Jag fick över femtio svar på ett dygn. En av dem var en man som undrade om jag under några år ville byta min rymliga två mot hans etta, jag skulle få 3000 kronor per månad utöver hyran. Han bodde tillsammans med sin familj i den lilla lägenheten och letade desperat efter något större. Jag nappade aldrig på erbjudet man kan såhär i efterhand känna av stank av skuld över att jag inte erbjöd mig att hjälpa till. Men å andra sidan så är det här med välgörenhet inte riktigt min grej, jag lägger hellre tiden på att jobba politiskt.
Länsstyrelsen beräknar att befolkningen i Stockholms län kommer att öka med en halv miljon fram till år 2030. För att tillfredsställa behovet behöver bostadsbyggandet i länet fördubblas jämfört med dagens byggtakt. Högern vill gärna tro att marknaden kommer att lösa det här själv. Men så vitt jag vet har ingen marknad hittills lyckats bygga bort bostadsbristen. På miljonprogrammens tid var det inte i första hand ekonomiska drivkrafter som sporrade fram byggandet utan det var politisk vilja och handlingskraft. Vi skulle behöva lite mer handlingskraft och politisk styrning nu också. Kommunerna har idag bostadsförsörjningsansvaret men nästan ingen av dem bygger tillräckligt mycket. Ändå har 21 av 26 kommuner i Stockholms län allmännyttiga bostadsbolag.
De allmännyttiga bostadsbolagen borde användas mer flitigt för att bygga bort köerna. Kommunfullmäktige kan genom att formulera skarpa ägardirektiv uppdra bolagen att bygga mer. De kan också specifikt uppdra bolagen att bygga klimatsmarta hyresrätter och på olika sätt se till att hyrorna hålls nere.
DN:s porträttering av en vanlig stockholmare som gör ett vanligt bostadsklipp visar en del av verkligheten. En annan del av verkligheten kan vi andra vittna om. Byggtakten i länet behöver fördubblas. Nu är det dags att plocka fram kartorna och ringa in lämpliga platser att bygga nytt på.
