Inkomstskillnaderna har ökat snabbare i Sverige än i något annat industriland sedan 90-talet, och vi är i dag det minst ekonomiskt jämlika landet i Norden. Ändå pratar vi nästan aldrig om klass. Det är märkligt.
Parallellt med utvecklingen krisar det parti som borde sitta på svaren – Socialdemokraterna.
Opinionsstödet är lågt, och tusentals analyser om tillståndet om europeisk socialdemokrati har redan gjorts. Men, det blev inte bra när man gav efter för nyliberala lockrop under mitten av 80-talet. Det blev dåligt. Man underskattade marknadsmekanismernas eroderande kraft på statens styrförmåga, och vad som sker med sammanhållningen i ett samhälle där avstånden ökar och stabiliserande välfärdsinsitutioner bryts ner under nyliberal reformiver. Ett potent recept för social oro med andra ord.
Frågan är om det kommer att bli bra nu.
Det finns tendenser att vilja göra upp med det nylilberala arvet genom att ge efter för andra locktoner – den här gången konservtiva. I det senaste inlägget pläderar Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska idéskriften Tiden, för ett ”återvändande” till idén om gemenskaper. Drömmen om Fylke lever stark. Eller folkhemmet och Per-Albin Hansson. Det politiska projekt som nämns som inspiration är dock inte folkhemsbygget utan Blue Labour. Vad det innebär utvecklas tyvärr inte i texten. Blue Labour är en elitistisk och akademisk uppifrån-konstruktion av Lord Glasman och Labours forna ledarskikt för att vinna tillbaka ”felröstande” brittisk arbetarklass. Det breda gräsrots-stödet uteblev dock, och Ed Miliband fick lämna posten som partiledare efter att ha förlorat valet. Blue Labours bärande berättelse är att brittisk socialdemokrati förfallit och behöver gå tillbaka till sina rötter. Man vill att partiet ska återgå till att bli ett nedifrånoch-upp-drivet parti med en pluralistisk, demokratisk arbetarklass som motor. Något som gick förlorat när partiet centraliserades. So far so good.
Men man driver även tesen att arbetarklassen i grunden är konservativ. Och det är här problemen börjar.
Hellre kärnfamljen än ”storstadsintellektuella” som tjatar om homosexuellas rättigheter. Hellre kyrkan än gansterrap på fritidsgården.
En etik för arbetarklassen innebär ett försvar för traditionella institutioner och värderingar såsom kärnfamiljen, patriotism och kyrkan. Man hävdar även att ett försvar för arbetarklassen är synonymt med att försvara (idén om) den ”vita arbetarklassens” traditioner och identiteter. Man argumenterar för att ”massinvandring” och ”mulitkulturalism” slår sönder den sociala sammanhållningen, och behöver stoppas.
I övrigt är man socialdemokrat, och det är här jag blir skeptisk till ambitionen att göra upp med nyliberalismen. Ambitionen att tämja kapitalismen på kapitalets villkor, avviker inte från något annat socialdemokratiskt projekt, allra minst från New Labour, och i min tolkning innebär det en fortsatt erodering av välfärden snarare än att man tar sig an de strukturella problem som exempelvis New public management medför. Det kan inte stanna vid några extramiljarder till kommunerna när det saknas tiofalt mer enbart för att bibehålla nuvarande nivå.
Jag önskar att vi kunde prata om klass, fattigdom och arbetsmiljö istället för värderingar. Det politiska parti som vill ta arbetarklassen på allvar kan inte slarva sig igenom de här frågorna. För hur behåller man gemenskapen och tryggar dem som förlorar allt när stora industrier slår igen och flyttar produktionen till låglöneländer? Vad gör vi när glesbygden töms på människor och samhällsservice? Eller när bostadsbristen i storstadsregionerna dömer människor att flytta mellan andra- och tredjehandskontrakt långt upp i medelåldern? Vad ska vi göra åt att var tredje handelsanställd är att betrakta som arbetande fattig? Och hur ska vi befria oss från tuffa låglöneyrken?
Det är omöjligt att upprätta sunda gemenskaper baserade på kyrkan och kärnfamiljen utan att först vidta radikala politiska åtgärder som slår sönder världens sweatshops där människor dör vid maskinerna. Det går inte att utgå från det lokala när socialdemokrater ofta är pådrivande i frågan om utförsäljning av allmännyttan. Det är sorgligt att läsa en socialdemokrat som hellre vill damma av Blue Labours hårda TAN-retorik än att prata om klass utifrån hur arbetarklassen faktiskt ser ut, vilka som ingår i den. Jo, vita män. Och kvinnor. Och invandrare. Tillsammans. Det sista vi behöver är en arbetarrörelse som splittrar oss.
