”Varannan låginkomsttagare har inte råd gå till tandläkare”, konstaterar Folkhälsoinstitutet i en undersökning med 33.000 respektive 40.000 personer år 2004 och 2005. ”Risken för dålig tandhälsa är mer än sex gånger större bland personer med låg inkomst än bland dem med god ekonomi. Och skillnaderna ökar”
Ja, man kan tro att tandvården är ännu ett offer för nedskärningar. Så är inte fallet. Det satsas mer och mer pengar, både ur medborgarnas egna fickor och av skattepengar.
Den totala kostnaden för tandvården har ökat med mer än 50 procent mellan 1998 och 2004. 1998: 12 794 miljoner. 2004 till 20 411 miljoner kronor. Av dessa 20 miljarder betalade patienterna mest. 2004 stod de för cirka 61 procent av den totala finansieringen.
En förklaring är att just de dyraste ingreppen ökat. ”…marknaden för tandimplantat har fullkomligt exploderat, över hela världen. Idén om rätten till det perfekta leendet med hjälp av tandimplantat säljs som aldrig förr. ” konstaterar SR:s Kaliber 20/5 2007. Fler och fler vill ha implantat och tandproteser. Marknaden växer med 20 procent per år. I denna marknad, som inte ligger långt från skönhetsindustrin använder företag aggressiv marknadsföring, kändisar och annonskampanjer. Trots nya och snabbare metoder sjunker inte priserna. Snarare lanseras ständigt nya produkter för att hålla intäkterna uppe.
En annan förklaring handlar om fri prissättning. När SVT:s Rapport 27/5 2007 granskade privattandläkarna var slutsatsen att ”Privattandläkare täljer guld”: ”De 10 tandläkare som det går bäst för i Sverige kan på 1.000 intjänade kronor ta ut mellan femhundra- och sjuhundra i ren vinst/…/Genomsnittet för Sveriges alla tandläkare ligger på hundra kronor i vinst per intjänad tusenlapp. Fortfarande en mycket god lönsamhet och betydligt bättre än näringslivet i snitt.”
Jo, detta är ett resultat av ännu en avreglering. Sedan prisavregleringen som skett 1999 har priserna rakat i höjden. Priset för ett och samma ingrepp kan variera med flera hundra procent. Tillgång och efterfråga gäller – dyrast är det på landsbygden.
Privattandläkarna skriver obekymrat i en kommentar till Rapports inslag ”att det är positivt att tandvårdsbranschen går bra.”
– Det gynnar både kvaliteten, tillgängligheten och kontinuiteten för patienterna, säger Bengt Franzon, tf vd Privattandläkarna.
Man kan förstås undra hur gynnsamt det är för patienterna att privattandläkare ger sig själva miljonbelopp i utdelningar av sina företags vinster istället för att sänka priserna eller investera. Men ingen tycks ha några invändningar.
Konkurrensverket, i sin Kafkaartade logik, anser att problemet är ”bristande konkurrens”. Sju års erfarenheter med avregleringar är uppenbarligen inte nog.
Den borgerliga regeringen, som ju annars säger sig vara så mån om konsumenterna står handfallen. Prisavregleringen vill man inte rubba. Patienterna skall få mer information för att kunna jämföra tandläkarnas priser och så är det bra med det.
Den svenska tandvården som den fungerar idag är ett tydligt exempel på vad som kan hända i ett vårdsystem där marknadsmekanismerna tar överhanden. Det speciella med marknaden är ju att lika väl som den tenderar att dra ned löner för människor med svag ställning, tenderar den att gynna aktörer med stark ställning. Och detta är ingen lågprismarknad. Tandläkare har lång utbildning, hög status och en stark profession. Inför prisavregleringen 1999 var argumentet för avregleringen att svenska tandläkare kunde tjäna mer pengar utomlands. Inte heller tandimplantatet är billiga: ingrepp kan kosta många tiotusentals kronor och patientens möjlighet att veta vad hon köper är svag.
I båda fallen ligger dessutom svenska skattepengar till grund för profiten. Sverige kallas ”Implantatens mecka” efter tandvårdsreformen för människor över 65 år. Och det är en gemensamt finansierad tandläkarutbildning som gör det möjligt för enskilda privattandläkare att hämta ut miljonbelopp för sina tjänster.
I den nya slags välfärdsstat som vuxit fram med det borgerliga systemskiftet blir det otillräckligt att bara kräva mer pengar – viktigare och viktigare att granska hur pengarna används. En vårdsektor där marknaden bestämmer vet vi redan nu hur den ser ut: värk och plåga för en del. Andra kan skratta hela vägen till banken.
