Det ligger i sakens krigiska natur att man inte får tid att tänka efter – den som ägnar för mycket tid åt att tänka över vad som är rätt och fel riskerar att lämna fältet fritt för angrepp från fienden. Krigets regler säger också att det är den som går längst när det gäller beredskap att döda och att acceptera dödsfall bland soldater, rebeller och civila som går framåt medan den som visar medlidande riskerar att bli överkörd.
När nu Nato bombar och dödar civila i Libyen på samma sätt som i Afghanistan är det bara de svaga och medlidande som klagar – de som förstått och sakligt accepterar krigets lagar håller tyst och låtsas som om det regnar. Alltså precis samma strategi som hos dem som stöder USA/Nato:s krig mot Afghanistan. Och om svenska soldater blir inblandade i tortyr, på samma sätt som danska soldater i Afghanistan blivit, då är det förstås ett svek att göra en stor affär av det, något som vår fiende, de onda genast kommer att utnyttja för att misskreditera vår krigföring och – objektivt sett – göra det svårare att nå framgång i de krigsinsatser som ju bör betraktas som ett rättfärdigt krig.
Och det måste väl vara bättre för alla demokratiska krafter att detta goda projekt leder till framgång än att man sinkar hela projektet för att några betett sig oetiskt? Ytterst kan ju ett sådant bakslag leda till att hela projektet faller.
Det mest utmanande och samtidigt mest spännande med att ge sig in i ett krig är att framtiden blir mer oviss och oberäknelig. Det som i vanliga fall räknas som självklart och hålls för förnuftigt vänds upp och ner i ett krig. Kriget gör att vardagens förutsägbara tråkiga lunk byts ut mot det oförutsägbara. Krigets logik bygger på förstörelse och våld mot människor och människor som utsätts för extremt våld brukar reagera våldsamt, oförutsägbart och hämndlystet. Om Sverige som stat deltar i ett krig mot en tydligt definierad ondskefull fiende kommer vi som medborgare med massmedias hjälp att bli en del av denna destruktiva spiral.
Allt kan hända och allt kommer att få konsekvenser på det politiska och moraliska planet. Vad händer om en svensk stridpilot blir nerskjuten och tillfångatagen av de onda? Kommer vi som svenska medborgare att reagera sakligt och förnuftigt på detta? Eller kommer vi att reagera med hat och starka känslor? Om flera svenska militärer blir tillfångatagna och torterade av de onda? Om en libysk kommandogrupp genomför hämndattacker i Sverige?
Det är fascinerande hur snabbt de demokratiska EU-staterna, med hjälp av de flesta oppositionspartier (inklusive V), kan fatta beslut om att skicka stridsflygplan och bomba med motiveringen att det är fråga om humanitär hjälp, medan 100.000-tals flyktingar (bara från Libyen har över 300.000 flytt) får vänta förgäves på att släppas in i EU:s befästa fästning.
En humanism som gör allt för att hjälpa de som varje dag drunknar i Medelhavet under sin desperata flykt är inte lika spännande att satsa på som miljardslukande bombningar och stridsflyg.
