Utrikes 08 januari, 2009

Tariq Ali: Vänstern måste vara hård och realistisk

Att både vänstern och högern har gett upp inför marknadskrafterna, utgör ett verkligt hot mot demokratin. Då uppstår i realiteten en enpartistat. Det menar historikern och debattören Tariq Ali.

– Låt oss vara rättframma: De gav upp. De kapitulerade för den dominerande ideologin. Nu, när systemet som de satsade och hoppades på är i kris, verkar de väldigt förlägna.

Den brittisk-pakistanske historiken, författaren och agitatorn Tariq Ali talar om de stora skaror radikala vänsterintellektuella och ledande aktivister som efter 1980-talet lämnade sina tidigare ståndpunkter.

– Du kan gå igenom princip vilken som helst europeisk regering och finna folk som var radikaler på 1960-talet. När kommunismen kollapsade bestämde de sig för att detta var slutet, på historien, på deras liv, på allt de trodde på.
– Fram till alldeles nyss höll de på att angripa till och med varje form av socialdemokratisk reformism. ”Åh, det där är gammalmodigt!” ”Ni är dinosaurietyper som tror på statligt ägande och nationaliseringar!” Och nu är det George W. Bush som håller på och nationaliserar, skrattar Tariq Ali.

Att han själv inte hör till de uppgivna är tydligt. Mannen som revolutionsåret 1968 inspirerade tusentals människor, inklusive Mick Jagger, som skrev Street Fighting Man om honom efter en antikrigsdemonstration, har fortsatt kämpa. Vi möter honom hemma, i ett grått och kyligt London, där de obligatoriska tidningslöpsedlarna om barn som råkat illa ut trängs med krisrubiker som ”Bank Home Loans Rip-Off”. I bokhyllorna trängs romaner med DVD-boxar. En av dem är den hajpade amerikanska TV-serien The Wire. ”Fantastisk” kallar Tariq Ali den. Huset i norra London, får vi för övrigt veta lite senare, användes under andra världskriget av norska motståndmän.

När Tariq Ali får frågan om hur han ser på dagens vänster tar han vant fram den breda penseln.

– På de flesta ställen i världen är vänstern extremt svag. Det är ironiskt, för den objektiva situationen är samtidigt väldigt positiv på flera sätt, en massiv kris för den kapitalistiska ekonomin; USA som visar sig oförmöget att ockupera och hålla greppet om andra länder, vilket vi har sett i Irak och Afghanistan; världsekonomins tyngdpunkt förskjuts österut.

– För vänstern hör Europa till de mest nedslående ställena. I land efter land ser vi hur kommunismens kollaps har lett till socialdemokratins kollaps. När det gäller ekonomisk politik är skillnaderna mellan mitten-vänstern och mitten-högern minimala. I Tyskland har vi visserligen ett vänsterparti som är ganska starkt och som opponerade sig mot krigen i både Irak och Afghanistan. Oskar Lafontaine (tidigare socialdemokratisk finansminister, idag en av partiledarna i Die Linke, reds. anm.) är väldigt skarp när det gäller ekonomin. Men i Frankrike är socialistpartiet på väg att kollapsa, och till vänster finns inget alternativ. I Italien har yttervänstern imploderat – begått politiskt självmord. De vänstersocialistiska partierna i Danmark och Norge har en del bra folk, men de är opportunistiska. Ibland står de inte emot sådant som man borde stå emot – till exempel krig.

Vad får det för konsekvenser för politiken mer allmänt?
– Att bägge lägren har kapitulerat för den fria marknaden, betyder att demokratin själv är under hot. För det innebär att vi de facto fått enpartistater under kapitalets diktatur.

Många menar att vänsterns betoning av identitetspolitik – att fokusera mest på gruppers marginalisering, snarare än klass – alienerade arbetsklassen. Att det är fått arbetsklassen att söka sig högerut. Vad säger du om det?
– Arbetarklassens traditionella partier – i första hand socialdemokratiska partier – de övergav arbetarklassen. De blev partier uteslutande inställda på att sköta och driva kapitalismen effektivt – alltså profitmaximering. Det var det som drev arbetarna högerut. Det är detta stora, tektoniska skiftet i europeisk politik efter 1989 – alltså att själva grundplattorna rörde på sig och socialdemokratin bröt samman – som haft avgörande betydelse. Vi ska inte överdriva betydelsen av att en del grupper ute på vänsterkanten blev besatta av identitetspolitik. För vi måste erkänna att vänstern har varit väldigt svag. Det var en reträtt när man inte hade mycket annat kvar att hålla på med.

Kan det vara andra krafter som kliver fram som alternativ?
– Extremhögern har redan gjort det. Le Pen, som nu i och för sig är på nedgång. Högerpopulistiska partier i Skandinavien som gör invandrare till syndabockar. En mycket stark nyfascistisk rörelse i Österrike. Ex-fascister som har makten i Italien i allians med Berlusconi, och som angriper invandrare och driver fram pogromer. När de klassiska arbetarrörelsepartierna svikit kunde Berlusconi säga till arbetarväljarna: ”Jag kan skydda er bättre än mitten-vänstern – de är beredda att sälja ut er”. Och det var delvis sant.

Medan socialdemokrater i vissa fall har varit bättre på att föra nyliberal politik?
– De som sitter vid makten i Storbritannien, New Labour och Gordon Brown, de har varit arkitekter för det system som är i kris här. De tog det förbi Thatcher. Storbritannien var mindre reglerat än USA – Bonanza-kapitalism. City of London var USA:s Guantanamo: här kunde man experimentera med sådant som de inte kunde göra fullt ut i USA. Storbritannien borde bli uteslutet ur Europa. Låt dem gå med USA och vara en utpost där istället.

De senaste åren har Tariq Ali skrivit flera böcker om USA:s krigföring i Mellanöstern, och varit en flitigt anlitad talare i antikrigsmobiliseringar. Men när gigantiska folkmassor samlades i februari 2003 för att protestera mot Bushs angreppsplaner mot Irak, varnade han för att det behövdes ett regimskifte om protesterna skulle få verkan. Idag säger han:
– Jag tror att det är fel att kalla det som hände 2003 en rörelse. Det var en spasm. Det var en hedervärd sak att komma ut på gatorna i vrede över lögnerna. Men man kan inte kalla något som sker en dag en rörelse.

Men om det inte gick att uppbåda någon bestående fredsrörelse, har det funnits andra bestående resultat av krigföringen.
– Vad vi har sett är hur en aggressiv islamofobi har spridit sig som en farsot över västvärlden. Det drabbar folk: allt från triviala saker, som att bli föremål för ”slumpmässiga” kontroller på flygplatsen, till att människor arresteras utan rättegång, fängslas, torteras. Det som är extra upprörande är att detta händer på en kontinent som är helt besatt av Holocaust och folkmordet på judar under andra världskriget. Det blir vi påminda om non-stop. Bra, säger jag. Problemet är att man inte lär något av det. Man ser till exempel inte att språkbruket mot judarna före kriget är så gott som detsamma som mot muslimer idag – de har konstiga kläder, de har skägg, de har konstiga seder, de pratar konstiga språk – och de är terrorister. Allt detta sades om och mot judarna. Fast istället för ”terrorist” var det ”bolsjevik” för deras del. Den judisk-bolsjevikiska konspirationen var ett helt allmänt tema i västerländsk kultur – och vänstern tog strid mot den. I dag tycker jag vänstern har varit väldigt svag i att ta utmana islamofobin. Vänstern delar många av den rådande kulturens fördomar och har accepterat idén om ett ”civilisationsgap”. Det tror jag är väldigt, väldigt farligt.

Idag är väl en vanlig anklagelse snarare att man inte tillräcklig tar upp problem förknippade med islam?
– Det finns gott om muslimer eller folk med muslimsk bakgrund som tar upp ohyggligheter och brott begångna innanför den islamiska världen. Många av oss gör det hela tiden. Men de som lyfts fram inom den västerländska kulturen, det är folk som kritiserar för att behaga Västvärlden.
– Se på Ayaan Hirsi Ali. Hon har gjort karriär på att förkasta islam, på basis av att hon gått igenom en könsstympning. Nu har könsstympning ingenting med islam att göra. Det är en förislamisk tradition, en fruktansvärd sedvänja i vissa delar av Afrika, praktiserad av kristna, muslimer och andra. Men det är detta med islam som hon har slagit mynt av.

Det finns motsvarigheter till Ayaan Hirsi Ali i snart sagt varje europeiskt land. Vad beror det på?
– Varför skulle det inte finnas folk med muslimsk bakgrund som är opportunister i likhet med många andra i samma samhälle? Jag moraliserar inte över att de gör sina försök och tjänar pengar på det. Det jag däremot avskyr, är när de här människorna sätts upp på piedestal. Det är motbjudande.

– Det har till och med varit några idioter till franska intellektuella som jämfört Hirsi Ali med Voltaire! Det man måste fråga sig är vad det är för tider vi lever i, när man inte bedömer folk som henne efter det de skriver – smörja av den värsta sorten – utan på grund av den roll de spelar i den västerländska kulturen, i ett läge då det finns en efterfrågan på muslimer som behagar. Det finns kvinnor i Iran, Pakistan, till och med Saudiarabien, som utmanar det som görs mot dem. De nämns aldrig, för de arbetar inte enligt den logiken.

Vi blir avbrutna av ett telefonsamtal. Någon vill boka in ytterligare ett arrangemang, troligen en radiointervju. ”Nej, det funkar inte imorgon, då har jag två intervjuer. Men senare idag kan ni komma och plocka upp mig hemma”, säger Ali med sin vänliga och intensiva stämma. Den är liksom präglad av att ha varit i övertygandebranschen i några decennier. Han lutar sig tillbaka igen till en halvliggande ställning, med ena benet upp på det låga, tunga träbordet.
– I Iran undertrycktes vänstern av shahen med USA:s stöd. I arabvärlden förintades den sekulära nationalismen av väst, med Israels hjälp. I världens största muslimska land Indonesien fanns också världens största kommunistparti – det blev utplånat 1965, nästan en miljon kommunister dödades. Det är ett vakuum som islamister fyllt. Och USA har en egen roll i det. Men det är ju inget de vill kännas vid, så det blir prat om att allt möjligt har ”rötter” i islam.

På väggen bakom oss hänger en stor målning med Lenin försjunken i arbete, bekymrad men engagerad. Jag frågar Tariq Ali om han är pessimistisk.
– Nu, på grund av krisen är det många som läser, tänker, vill veta. Marx är på bestsellerlistorna i vissa länder. På så sätt är jag inte pessimistisk. Världen ropar efter omdaning. Frågan blir vem som ska omdana den.

I en stor essä om 1968 berättar Tariq Ali om tiden på tidningen Black Dwarf, då en man i overall kom förbi varannan vecka ett tag och gav dem pengar. Det visade sig vara en småhandlare, som motiverade sitt stöd så här: ”Capitalism is so non-groovy, man”. Det svänger kanske inte lika mycket om vänstern idag. Vad kan man göra?
– Jag menar att detta är en tid då vänstern måste vara väldigt sansad, hård och realistisk. I Latinamerika har de gjort framsteg på det sättet. Det finns massa problem där, men flera regeringar har gjort saker för och med de fattiga. Och man har satt upp en gemensam front mot den stora grannen i norr. Revolutionen i Nepal, som gjorde slut på monarkin, var en väldigt glädjande händelse – och kraftigt underrapporterad i Väst. Maoisterna har omvandlat sig till demokrater och gör det rätta, kräver social förändring och säger att de bara tänker vara med i regeringen på de villkoren. Problemet med europeisk vänster är att många inte förhållit sig till det stora nederlaget på 1980-talet och till socialdemokratins sammanbrott, utan bara kör på som om inget förändrats.

I mars planerar Tariq Ali att komma till Oslo för en uppläsning tillsammans med den norske författaren Thorvald Steen, av ett teaterstycke om den kurdisk-arabiske 1100-talshärskaren Saladin som styrde över ett mångreligiöst Jerusalem. Men planerna på att skriva librettot till en opera om Ayatollah Khomeini har fått skrinläggas, berättar han.

– Folk trodde att det skulle leda till fatwas och blod, så det blev inget. Och jag hade helst velat samarbeta med en iransk kompositör, vilket visade sig bli för svårt
.
Kanske den kan sättas upp i Iran så småningom?
– Ja, det hade varit det bästa. Att åka till Iran och göra det där, om tio år, om jag lever då, skrattar han.

Till sist kan jag inte låta bli att fråga honom om Rolling Stones. Vad tycker han om sina still-going-strong-kollegor i dag, 40 år efter Street fighting man? Svaret är karaktäristiskt för en aktivistisk historiker som ständigt är på väg:
– De var väldigt bra på 1960-talet, men nu är det bara retro-grejer.

Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 12 april, 2025

Grillen #3: ”Pappa, kan vi fira jul utan el i år?”

I veckans Grillen: När ska Elon Musk börja kampanja för Sverigedemokraterna, vilken historisk era är sexigast och varför är det så kul att håna Liberalerna?

Vi gästas dessutom av Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena och författare till boken Dyrtider, för att prata om varför kaffet har blivit så dyrt – och matjättarnas roll i inflationen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Elinor Odeberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen