SPORT Som det ser ut nu, tillhör tennisens framtid damerna. Det kommer att bevisas i denna artikel, med hjälp av såväl illustrativa exempel som en touch av filosofi. Hur då? Jo, så här.
All idrott går att avfärda genom att påpeka dess banalitet. Ni har säkert hört det själva: ”Elva vuxna män som jagar en boll, vad ska det vara bra för? Att springa ikapp i en mil varv efter varv på en gummibana, hur kul är det att se på?” Vi som är intresserade av idrott vet att det handlar om något mer. Vi vet att för den som är det minsta initierad och/eller har idrottat själv, så betyder idrottande något helt annat än för alla andra.
I grunden är det så med all kultur – det är i princip lika sakligt att gå in på Kungliga Operan och säga ”stå där och gasta i medeltidskläder, herrejistanes”, eller för den delen ödmjukt påpeka att Picassos målningar faktiskt bara är färg på en duk. Dock: olika idrotter är olika sårbara för den här typen av motargument. Inte så att de riskerar att gå under, men deras popularitet och framtidsutsikter kan faktiskt försämras. Tennis är en i grunden psykologisk sport. Utan den interna dynamik som kampen mellan de två spelarna utgör, så är banaliteten farligt nära. Närmare än i andra sporter. För det är ju just bara slåendet av en boll fram och tillbaka som faktiskt sker. Inte en vildvuxen kombination av inlägg, tacklingar, stolpskott och väggspel. Inte en ribba som dallrar. Inte ens en mollbergare. Bara två-tre timmar av bollens flygande fram och tillbaka över samma nät. Ibland byter de sida. Wow.
Ändå är den enligt oerhört många människor världen över en av de mest fängslande sporterna – just eftersom den bjuder på en psykologisk kamp mellan människor. Människor vars ansiktsuttryck går att följa i detalj, vars minsta krämpa kan noteras, människor som obevekligen kommer att stå på den där grusplätten tills den ena sidan har förlorat. Denna kamp är i sin tur beroende av att den utkämpas av kända profiler för att dra till sig intresse i längden. Där närmar vi oss pudelns kärna. Jämfört med herrarna har damerna dragit ifrån med ljusets hastighet de senaste åren. Jämför ett tie-break mellan Serena Williams och Amelie Mauresmo med ett mellan Roger Federer och Rainer Schüttler. Skillnaden är slående.
Nu har Kim Clijsters blivit ny världsetta, och detta utan att någonsin ha vunnit en Grand Slam. Systrarna Williams, Lindsay Davenport och en handfull underbarn jagar förtvivlat. Den ljusnande framtid är deras. Och kul ska det bli.
