Fastighetsägaren av Tensta Centrum, utanför Stockholm, satte i förra veckan upp sirener kring centrumets parkeringsgarage för att skrämma iväg människor som går i närheten. Inte alla människor, utan ungdomar under 25 år som skulle vara de enda som hör frekvensen. Syftet var att få bort knarkhandeln menade fastighetsägaren. Men nu har de boendes klagande gett resultat och ägaren har tvingats ta ner sirenerna. Men, inte för att det är en riktigt dum idé som utmålar alla Tenstas unga invånare som knarklangare och signalerar att de inte är önskade på dessa gator. Utan för att sirenerna var inställda på fel frekvens så även vuxna över 25 år kunde höra dem. Ljudskrämman eller ”knarkskrämman” ses däremot inte som ett misslyckande, det finns planer på att sätta igång den igen. Ska vi dessutom titta på just narkotika är bruket bland unga högst i Danderyd. Men det verkar inte spela någon roll.
Det här är något som både stadsdelsförvaltningen och polisen varit med på. Två parter som alltså skriver under på att det är stadens unga som står för problemen på våra gator. I alla fall i Tensta. Många har, inte helt överraskande, reagerat negativt på experimentet. De menar att det egentligen är till för att få bort Tenstas unga från centrum. Centrumchefen förstår inte alls kritiken, till SVT Stockholm (25/11, 2016) säger han att ”Det är tråkigt om man upplever ljudet som kränkande, det var inte alls meningen utan tanken var att åtgärden skulle vara positiv för människorna som bor och verkar i Tensta”. Det han lika gärna skulle kunna säga är att det ska vara positivt för alla fastighetsägare att få bort alla unga från gatorna. Det kan ju trots allt sänka på värde och status på fastigheterna runt om.
Hade det här varit ett unikt exempel så hade det varit lätt att vifta bort som en temporär kortslutning när någon hamnat fel i tankeprocessen.
Hade det här varit ett unikt exempel så hade det varit lätt att vifta bort som en temporär kortslutning när någon hamnat fel i tankeprocessen. De kanske inte tänkte så långt, de ville väl och så vidare. Men att använda olika verktyg för att hålla människor borta från våra offentliga rum är inget nytt. Fenomenet kallas för ”exkluderande design”. Detta då det framförallt handlar om stadsplanering som syftar till att stänga ute hemlösa, unga, och andra resurssvaga från stadens gator. I London finns exempel på spikar i marken och i Sverige obekväma bänkar som inte går att sitta på, stängsel under trappor och det senaste exemplet när man trodde att allt redan var prövat: sirener inställda på en frekvens bara några i staden uppfattar och blir trakasserade av. I Tensta blir det också något som befäster en bild av ”förorten”. En bild som inte är sann, men som svartmålar och bekräftar fördomar om människorna och livet utanför de mer välbärgade områdena.
Vi är i en process där vi bygger bort det offentliga, det som är gratis att använda och till för alla, och i stället smäller upp stora gallerior och affärer där endast de med resurser har tillträde. I Tensta-fallet finns möjligheten att öppna upp fler lokaler och ytor där även unga kan hänga, men i stället används tortyrredskap som vanligtvis finns till för att hålla skadedjur borta. Att personer under 25 (och andra vuxna) i det här fallet likställs med just skadedjur verkar inte fastighetsägare, stadsdelsförvaltning (som menar att de inte haft något med beslutet att göra) eller polis ha något emot. Men att vi betraktar somliga människor som ohyra i staden och agerar därefter är cyniskt. Det är cynisk bild av unga och en kortsiktighet som bara kommer leda till större klyftor, färre möten människor emellan och en utveckling av staden som inte är önskvärd för någon- utom fastighetsägare.
