I slutet på förra veckan åtalades tre nazister för att ha varit inblandade i tre olika bombdåd i Västsverige under vintern. Målen var två flyktingboenden och Syndikalisternas lokaler i Göteborg. Vid det ena flyktingboendet, i Västra Frölunda, bröt bomben benen på en städare som råkade vara i närheten då den detonerade.
Utöver att männen har kopplingar till Nordiska Motståndsrörelsen, som Expo beskriver som Sveriges ”största och farligaste nazistorganisation”, har två av de tre åtalade fått paramilitär träning hos nationalister i Ryssland. Eftersom dåden utan tvekan hade ett uppenbart politiskt syfte – att skada och skrämma syndikalister, vänsteraktivister, och människor på flykt – har valet att inte åtala dem för terrorbrott väckt kritik. För hur skulle de ha sett ut om det hade handlat om tre unga muslimska män med kopplingar till IS? Skulle åklagaren ha valt annorlunda då?
I Aftonbladet (9/6, 2017) skriver Oisín Cantwell specifikt om hur terrorlagstiftningen är konstruerad och menar att åklagaren, enligt de definitioner som finns, agerade rätt. Sigrid Aliki, skribent på Dagens ETC och utbildad jurist, påpekar i en uppdatering på Facebook (12/6, 2017) att nazister vet att de kan utnyttja hur lagen är utformad; då lagen bedömer att ett terrorbrott ska ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp” väljer man mål som enligt svensk lag inte kan betraktas som sådana. ”Effekten blir densamma”, skriver Aliki, ”rädsla och otrygghet i alla grupper som är måltavlor för nazistiskt våld, samtidigt som vissa statliga myndigheter ägnar sig åt att jaga muslimska civilsamhällesorganisationer”.
Aliki sätter fingret på problemet – lagar författas inte i ett ideologiskt vakuum och terrorbegreppet har alltid varit politiskt laddat. De oklara definitionerna av vad som konstituerar specifikt terrorbrott reflekterar bara det faktumet.
I boken The Muslims Are Coming! (Verso Books, 2014) granskar Arun Kundnani terrorbegreppet ur ett juridiskt, historiskt och antirasistiskt perspektiv. Han menar att ”termen ’terrorism’ aldrig används för att beskriva västerländska staters militära våld, eller dagligt könsbaserat våld” trots att båda stämmer in på definitionen av terrorism som ”våld mot oskyldiga civila med syfte att driva ett politiskt ärende”. Terrorism, menar Kundnani, är en term vars yttersta syfte är att skilja ”vårt” våld från ”deras” våld. Det som är ”vårt” och ”deras” är föränderligt, men aldrig opolitiskt: betänk att ANC klassades som terrorister i Sydafrika, medan våldet staten utövade under apartheid förblev obenämnt. (Även Moderaterna, ska man minnas, såg ANC och Mandela som just terrorister).
Lagar författas inte i ett ideologiskt vakuum och terrorbegreppet har alltid varit politiskt laddat.
Kundnani förklarar att ”terrorism” i våra dagar är en beteckning som är både politiskt anstruken och rasifierad: den används främst för att beteckna icke-vita människor som mördar civila i islams namn. Dessutom omvandlar den, som många har påpekat, alla muslimer (eller människor med ”muslimskt utseende”) till potentiella terrorister. Samtidigt som det händer kan nazister ha bord på bokmässan och delta i Almedalsveckan medan medlemmar ur samma politiska rörelse terroriserar flyktingar. Det här, får vi veta, kallas för ”högerextremt våld”. Inte terrorism.
Vissa vill kontra detta genom att pusha för att terrorlagstiftningen ska omfatta nazistiskt våld. Det kanske skulle kunna påverka både den mediala bevakningen av, och den allmänna uppfattningen om, extremhögerns metoder. Men i längden kan vi inte sätta vår tilltro till terrorlagstiftningen som någonting som kan eller kommer att användas ”rätt”. Den infördes i Sverige 2003, som en reaktion på attackerna i USA den 11 september 2001, och har kritiserats hårt sedan dess. Vad gäller begreppet ”terrorism” har det använts för att brännmärka antikoloniala rörelser och vänstergrupper; sedan Bush förklarade krig mot terrorn har det använts för att misstänkliggöra muslimer i västvärlden och legitimera amerikanska bomber över Mellanöstern. (Bara under 2016 släppte Barack Obamas regering 26171 bomber.) Att få begreppet terrorism att, både i lag och allmän uppfattning, även innefatta vita män kan därför inte bli en antirasistisk vinst i sig. Så lätt är det inte. Däremot kan de diskussioner som uppstår i kölvattnet av högerextrem terror kanske öppna upp andra frågeställningar. Om olika typer av politiskt motiverat våld, vilka lagen och polisen skyddar, och vad vi kan göra för att se till att grupper som utgör måltavlor för nazister ska kunna röra sig fritt.
