Jag sprang i full panik så fort jag kunde tillbaka uppför gatan för att undkomma de tre svartklädda och fullt beväpnade män som – enligt obekräftade uppgifter – hade hoppat ur lastbilen som mejat ner och dödat människor på Drottninggatan. Männen sköt nu på flera ställen runt om i Stockholm, bland annat där jag var. Jag tog min tillflykt in på 7-eleven och ställde mig bakom en pelare och tänkte på hur mina barn skulle reagera när jag låg där, skjuten till döds. Fick andnöd och gav mig ut igen efter en säkrare plats och sprang in på en restaurang. Jag var inte ensam, vi var flera i samma situation. Ingenting fungerade, t-banan, pendeltågen, bussar, taxi – allt stod still medan helikoptrarna hovrade över mitt huvud.
De obekräftade uppgifterna spreds av alla medier – även av public service. De blev därmed mer trovärdiga eftersom det var just SVT och SR som publicerade dem. Det var som om public service glömt bort att de ska präglas av saklighet. I dag vet jag att det som var verkligheten för mig i den stunden inte var verklighet, det var ”obekräftade uppgifter till media”. Eller som Tage Danielsson skulle sagt: ”Vi har inte råd med äkta sanningar längre!”
Några timmar efter att gärningsmannen gripits startade budgivningen bland politikerna.
– Har man fått avslag måste man åka hem, annars har vi ingen ordnad migration, menade statsministern förnumstigt och landsfaderaktigt.
– De måste tas i förvar, utropade moderatledaren och hade förmodligen i åtanke de interneringsläger för opålitliga element som inrättades av den socialdemokratiska regeringen runt om i Sverige under andra världskriget.
– Sätt på dem fotbojor, tyckte ett av miljöpartiets språkrör, en gång flyktingpolitisk talesperson för samma parti, samtidigt som han tävlade med Kd:s partiledare om vem som kom med förslaget först.
Ingenting kan få oss ner i det gyttjiga och sörjiga dike där regeringen och borgerligheten nu kravlar
Jag pratade flyktingpolitik med en representant från regeringen. Hen hävdade att Vänsterpartiet gör det enkelt för sig. Ja, vi följer solidaritetens enkla – men smala väg – och ingenting kan få oss ner i det gyttjiga och sörjiga dike där regeringen och borgerligheten nu kravlar.
Hittills har man varit tvungen att ha begått brott – ibland grova brott – för att beläggas med fotboja. Om man har tillstånd att vara här i landet vill säga. Men nu verkar det som om det blir SÄPO och Migrationsverket som kommer att bestämma vem som på blotta misstanken ska intensivövervakas – om regeringen och alliansen får som de vill. De synliga kriterierna är att man har flytt till Sverige, sökt asyl här och fått avslag på sin asylansökan – alla andra kriterier är hemligstämplade.
Det är inte fler poliser utan färre brott vi behöver! Det är inte heller högre straff som måste till eller fotbojor på människor som flytt för sina liv. Det är inte den etablerade politikens sätt att se människor som siffror omsatta i pengar i en kolumn i en statsbudget som ger oss ett samhälle med respekt för medmänniskan utan vi behöver en politik som bygger på alla människors mänskliga rättigheter.
– Vi måste försvara det öppna samhället och bekämpa terrorn, sa Anders Ygeman och startade en grupp tillsammans med de redan frälsta ”vi släpper inte någon över bron”-ivrarna.
Vänsterpartiet får inte vara med i den gruppen eftersom Vänsterpartiet tycks vara det enda parti som värnar den personliga integriteten och rättssäkerheten. Jonas Sjöstedt, du ska vara stolt över att du inte platsar i den gruppen. ”Dom är losers” som mina barnbarn skulle uttryckt det. Folket i Sverige behöver en partiföreträdare som för en vettig politik och som inte löper med dem som vill stänga Sverige. En politik som grundar sig på att solens värme är starkare än nordanvindens iskalla kyla.
