Det händer allt som oftast att man blir påmind om hur pandemiåren lämnat efter sig ett svart hål där tiden krullat ihop sig som i ett dekonstruerat gammaldags kassettband. Den känslan gör sig påmind när jag ser premiären av Kebaben på skäret på Årsta Folkets hus. För trots att den är sprillans nyskriven (manus av Alma Kirlic), så kastar den mig tillbaka till en annan, mer oskuldsfull tid. Det här är bakgrunden: Året är 2019 och Expressen uppmärksammar en eskalerande konflikt mellan en populär kebabrestaurang och en bostadsrättsförening i Hornsberg. Stockholm anses vara en av de mest segregerade städerna i världen, men just här lever och verkar två skilda grupper tätt inpå varandra, självklart på helt olika villkor. Medan det attraktiva läget vid vattnet och den prisvärda maten lockar trångbodda medborgare från hela storstaden till frejdiga familjepicknickar, står på andra sidan de boende. Restaurangen påstås orsaka ”fettfläckar på trottoaren, men också att den lockar till sig stök och kriminella element till den annars så lugna förstaden. ”Vi tycker att vi har rättigheter när vi köpt dyra lägenheter”, som en småbarnsmamma säger i ett av reportagen. Det är inte utan att man blir lite nostalgisk av att minnas att sådana möte mellan klasser kunde bli det stora offentliga samtalsämnet. Det var före öppet rasistiska kampanjer som bussning.nu, det omformulerade samhällskontraktet i Tidö-avtalet och S slutgiltiga anslutning till högerns verklighetsbeskrivning. Konflikten mellan krögare och fastighetsägaren följdes noggrant av media med de väntade positioneringarna i släptåg. Lite samma som nu men med skillnaden att möjligheterna upplevdes som större, utgången oväntad och maktrelationerna rörligare.
Sedan stängdes världen ner och det är mycket möjligt att pjäsen var tänkt att komma närmare in på händelserna. Men nu, drygt två år senare, har skandalen alltså blivit en dramatiserad urban legend i Riksteaterns regi. Och i ett isigt depp-februari i Kristerssons nya Sverige där det råder”allvar på riktigt” finns det gott om skäl att hoppas på ett par befriande skatt i gammal god släng-i-dörren-inramning. Egenkära karriärpolitiker, neurotisk statusbelånad medelklass, juvenila woke-aktivister, malliga paragrafryttare och förnumstiga liberala ledarskribenter. Lägg därtill en av de djärvaste och roligaste stå-upp-komikerna, Özz Nûjen, och ultrabegåvade dansaren och skådespelaren Parwin Hoseinia i huvudrollerna samt flera kvicka och smarta biroller, så undrar man om något över huvud taget kan gå fel. Det kan det.
Pjäsen lider av två problem. Det ena är att manuset inte varit i närheten av att utnyttja skådespelarnas inneboende potential som gränsöverskridare – Nûjen gör ju konst av sitt eget liv och den vanligen elektriska Hoseinia är aktiv i queera kretsar. Här sumpas de värden som kan lyfta ett historiskt skeende till något som skulle kunnat lämna efter sig den förändringens och energins magi som kännetecknar bra politisk teater. Det andra bekymret kan nog inte skyllas på någon av de inblandade. Det finns helt enkelt inte så mycket att skratta åt, när brännande ämnen som invandrarhat och klassklyftor ska formateras så att de duger att tryckas igenom statsfinansierade verksamhetsplaner.
Kebaben på skäret
Medverkande
Parwin Hoseinia
Özz Nûjen
Arina Katchinskaia
Caroline Rauf
Christoffer Rigeblad
Konstnärligt team
Manus: Alma Kirlic
Regi: Anna Novovic
Dramaturg: Marie Persson Hedenius och Alexander Charlamov
Scenografi/kostym: Hanna Cecilia Wilén Lindkvist
Mask och peruk: Siv Nyholm
Ljusdesign: Maria Ros
Komposition/ljuddesign: Stefan Johansson
Sufflör: Moa Rundberg
Producent
Riksteatern i samarbete med Malmö Stadsteater