Nu har det gått en tid sedan Berlinmuren föll och den så kallade realsocialismens ok lyftes från våra axlar. Det borde vara dags för oss att försöka förnya våra långsiktiga tankar och försöka formulera vår vision av det socialistiska samhället.
Jag vill ställa några frågor, göra några påståenden och kanske ställa ytterligare några följdfrågor i syfte att sparka på oss alla så att vi åtminstone börjar tänka lite längre fram än nästa mandatperiod räcker.
För det första: Är det möjligt att införa socialism i ett land, till exempel Sverige, oberoende av vad som försiggår i omvärlden?
Jag vill påstå att det var omöjligt 1917, och det är ännu mer omöjligt idag.
För det andra: Vilken geografisk enhet är då tänkbar för en omvälvande samhällsförändring, som vi skulle kunna kalla socialistisk? I verkligheten skulle USA, EU, Ryssland, Japan med flera med vapenmakt slå ner varje försök att i något land rubba den rådande världsordningen, och de har kapacitet både att genomföra det och att rättfärdiga sitt handlande.”Arbetare i alla länder förena er!” sa Karl Marx på sin tid. Det var lättare att tänka sig 1849, för klyftan mellan rika arbetare och fattiga arbetare var inte så stor då som nu. Likväl är det fortfarande en riktig tanke. Socialism kan inte vara genomförbar på någon annan nivå än den globala.
För det tredje: Vem kan förena arbetare som har oändligt stora välfärdsklyftor mellan sig? Den enda kraft som klarar av att förena arbetarna i hela världen till kamp mot kapitalismen är nog ingen annan än den globala kapitalismen själv. Den skapar en utveckling som möjliggör global kommunikation, den kommer att jämna ut skillnaderna i levnads-standard och så vidare. För att påskynda utvecklingen mot socialism kanske vi borde vara de ivrigaste påhejarna av den kapitalistiska globaliseringen?
Det kanske är så att socialism inte är genomförbar förrän flera objektiva förutsättningar för den finns på global nivå. Till exempel att 90 procent av all industri och handel kontrolleras av mindre än tio världsomspännande företag med korsvis ägande sinsemellan. Produktionen är ”församhälleligad”, som vi sa en gång.
Att vi får en världsomspännande kapitalistisk kris som både beror på kapitalkocentrationen och på att jordens naturtillgångar tryter. Att förgiftning och svält drabbar även arbetarna i det som en gång var välfärdsstater i ”väst”. Att ett embryo till en världsomspännande statsfederation med FN som grund börjar träda fram.
Det är inte mycket ljusa framtidsutsikter man ser i detta. Det kommer att ta tid och många människor kommer att lida mycket. Vi i väst kommer att få sänka vår levnadsstandard kanske tio gånger eller mer för att jordens resurser skall räcka till en fördubbling av levnadsstandarden för de som har det sämst idag. Ordet global solidaritet kan komma att få en mycket handfast innebörd.
För det fjärde: Hur fan skall vi formulera detta i ett valmanifest i dag? Och tro att vi får röster ens från de trognaste väljarna? Men hur ska vi å andra sidan kunna försvara vårt eget opportunistiska röstfiske: ”Rösta på Vänsterpartiet, då kommer allt åter att bli som det var på 1960–70-talet och vi kan jobba vidare på ett solidariskt Sverige!” Problemet är mycket litet för min generation (40-talisterna) för vi har säkert inkasserat vårt sista politiska arvode vid det laget, men dagens Ung vänster borde fundera över problemet och ställa oss gamlingar till svars för det.
Vi måste våga tänka de jobbiga tankarna. Vi kanske rent av måste formulera dem i vårt partiprogram. Gör vi det kanske partiet inte dukar under av ideologisk utarmning och opportunistisk dumhet. Orkar vi inte ända fram på nästa kongress så hoppas jag ändå att vi kan slå fast att målet för det socialistiska samhället är människans överlevnad. Det kan låta självklart, men med de destruktiva resurser vi människor har idag är det enda självklara att vi inte kan döda allt liv, om vi inte spränger klotet i bitar. Människan ligger nog tyvärr ganska bra till för att bli utrotad av sig själv, även om hon är en opportunist och överlevare.
