Den 1 oktober började Socialstyrelsens nya bindande föreskrifter om barn som utsätts för och bevittnar våld i nära relationer att gälla. En av de viktigaste nyheterna är att socialtjänstens möjlighet att göra en så kallad förhandsbedömning tas bort. Skärpningen av socialtjänstens utredningskrav har sin grund i att anmälningar om barn som farit illa inte har lett till att nödvändiga utredningar har genomförts. Det finns både för- och nackdelar med förändringen. Det är ett mycket stort problem att socialtjänsten ”missar” utsatta barn som riskerar att fara mycket illa. Samtidigt vet vi att många anmälningar faktiskt inte behöver utredas. Familjerna kanske redan har fått hjälp eller så saknade anmälan grund. Att vi går mot en allt striktare reglering av socialsekreterarnas arbete och en begränsning av deras professionella handlingsutrymme råder det inga tvivel om. Sannolikt kommer vi också få se en liknande skärpning vad gäller andra barn än de som utsätts för fysiskt våld och de som bevittnar våld. Det finns inga hållbara argument för varför utredningskraven generellt sett skulle vara starkare för barn som bevittnar våld än barn som t ex lever i familjer med missbruk.
Som vanligt finns det inga pengar kopplade till beslutet trots att det kommer att öka arbetsbelastningen på landets socialkontor markant. En dubblering av antalet utredningar rapporterade Östnytt nyligen. Frågan är vad det kommer att innebära för kvaliteten på de utredningar som ska göras. Brister och misstag inom socialtjänstens barnavårdsarbete riskerar att få förödande – ibland livshotande – konsekvenser för de barn som far illa och som behöver socialtjänstens hjälp.
Forskaren Pia Tham skriver på DN debatt (11/10) att arbetssituationen inom socialtjänstens barn- och ungdomsutredande arbete har blivit allt sämre. Tham konstaterar att förödande misstag snarast framstår som en logisk konsekvens av orimliga arbetsvillkor. Thams slutsats är att det behövs en översyn av socialtjänstens utredningsarbete med barn och unga. Philip Lalander och Marcus Herz skriver i en kommentar till Thams artikel (14/10) att problemen inte bara finns inom barn- och ungdomsvården. Problemen finns inom hela det sociala arbetet.
Det är värt att ta både Tham, Lalander och Herz på allvar. Landets socialsekreterare ska utföra bland de svåraste arbetsuppgifterna som finns. De ska hitta och skydda de allra mest utsatta barnen. De ska motivera vuxna med missbruksproblematik till behandling och se till att ungdomar får det stöd de behöver. De ska hantera akuta situationer samtidigt som de ska arbeta förebyggande. Det är absolut nödvändigt att politiken nu tar sitt ansvar och gör någonting.
Problemet är att precis som att det inte går att se det sociala barnavårdsarbetet isolerat från den övriga socialtjänsten, går det inte att se socialtjänsten isolerad från den övriga välfärden. Därför behövs ett helhetsgrepp med ideologiska förtecken, politisk vilja och socialpolitiskt mod. Vi behöver en kommission som likt Malmökommissionen pekar ut vad vi ska göra för att minska klyftorna mellan fattiga och rika. Idag ser vi en utveckling i helt motsatt riktning. Klyftorna ökar och den sociala utslagningen likaså. Med stora hål i de generella välfärdssystemen och en socialtjänst som bara (eller knappt det på vissa håll) släcker eldar kommer klyftorna fortsätta öka ännu mer. Vi måste sluta att lappa och laga och göra någonting från grunden för en gång skull. Vi behöver ta om generaldebatten om hur vi skapar ett rättvisare samhälle och vad vi vill att socialtjänsten ska fylla för funktion egentligen. En välfärdskommission kan vara startskottet för det.