”Med en psykologisk fingertoppskänsla värdig Livets Ords Ulf Ekman utnyttjade Timbros nyfrälsta de avgörande svagheterna i Centerns immunförsvar (…) Med partiledningens goda minne implementerades utan några nämnvärda protester en extremliberal idévärld i Centern”.
Citatet ovan är från en ledare av Sven-Olov Lööv, i centerpartistiska Östersundsposten. Lööv fortsätter med att jämföra EU-kandidaten Fredrick Federley med en sektmedlem som skådat sanningen och nyliberalismens inverkan på C som arsenik för en gammal häst (först blir den pigg, sedan går det raskt utför).
Ja, ni fattar. Texten är en skriftlig avrättning av Federley och hans politiska projekt.
Internkritiken mot Centerpartiets nyliberala omsvängning och Timbros inflytande över partiet är inget nytt. Den förre Centerledaren Olof Johansson har tidigare framfört liknande kritik, om än i ett mildare tonfall.
Problemet för de centerpartister som ser nyliberal dogmatism som något dåligt är att den inte bara representeras av en klick runt Stureplanscentern. Centerns partiledare är en del av ”Timbrocentern”. Faktum är att det var bland andra just Fredrick Federley, Stureplanscentern och ungdomsförbundet, som också brukar räknas till högerfalangen, som förespråkade Annie Lööf som ny partiledare. Till en början innan Maud Olofsson ens hade hunnit annonsera sin avgång.
Många av de kontroversiella förslag som Fredrick Federley förespråkat, som platt skatt eller att lägga ner Systembolaget, har också Annie Lööf stått bakom innan hon blev partiledare. Till det tillkommer C-ledarens favoritförfattare Robert Nozick och Ayn Rand, samt idolen Margaret Thatcher. Rand kan sägas vara nyliberalismens moder. Nozick betraktade all sorts skatt som tvångsarbete. Lööf har sagt att hon beundrar Thatcher som person och inte hennes politik. Lars Pålsson Syll, professor i samhällsvetenskap vid Malmö högskola, jämförde det förhållningssättet med om en vänsterpartist skulle vara fascinerad av Stalin och bortse från hans politik.
2011 var Annie Lööf, då Johansson, ordförande i C:s valanalysgrupp. Den blivande partiledaren skrev en debattartikel med rubriken ”Stureplanscentern väg till (C)omeback”:
”Stureplanscentern har lyckats med att sätta väljarna, inte partiet, i fokus och diskuterat frågor som väcker känslor och berör, vilket skapar engagemang och intresse långt utanför partiet”, hette det då. Vidare påpekade Annie Lööf att Centerpartiet nu var ”större än Socialdemokraterna i Stockholms City”. Må så vara, men vad hjälper det om centerpartister i Jämtland känner sig mer hemma i Vänsterpartiet?
Om kritiken mot Federley är förtäckt kritik mot partiledaren låter jag vara osagt. Däremot står det klart att Centerpartiets nya politik inte har varit ett framgångskoncept. Sedan 2012 har C legat omkring fyraprocentsspärren och ofta under. I en av de senaste mätningarna fick partiet 2,8 procent. Framför allt har kärnväljarna på landsbygden börjat svika.
Kommer C att åka ur riksdagen 2014? Nja, det är långt ifrån säkert. Undersökningar inför förra valet visade att borgerliga väljare var särskilt benägna att taktikrösta för att rädda kvar ett parti i riksdagen. Historien talar också för Centerns fördel. Det har i princip aldrig misslyckats att hålla kvar ett parti över fyraprocentsspärren med hjälp av stödröster. Å andra sidan har de flesta tidigare stödröstningsaktioner företagits av väljare i en stark socialdemokrati som boostat VPK:s valresultat eller av borgerliga väljare som gjort samma sak för KD. Inte av väljare inom ett Moderaterna på nedgång som måste hålla två småpartier under armarna samtidigt.
Men även om C finns kvar i riksdagen i höst är det ett parti i en identitetskris.
