LA PÀZ Klockan 15.00 den 31 mars skakades den bolivianska kongressen av explosionen. Det var, för att använda nobelpristagaren i litteratur, Gabriel Garcia Marquez, en ”förannonserad död”.
Eustaquio Picachulis Collaca, fyrbarnsfar och gruvarbetare i det legendariska gruvfältet Siglo XX, blev den första dödliga protesten i Latinamerika mot den nyliberala politiken med att privatisera pensionsfonder och överlåta dem och arbetarnas framtid i transnationella försäkringsföretag, som till exempel svenska Skandia.
Tillsammans med 20.000 gruvarbetare tillhörde han den så kallade ”Sandwichgenerationen”, de gruvarbetare som var yrkesverksamma när gruvorna stängdes.
De hade betalat in till sin pension men när de blev arbetslösa fick de inte ut denna.
På det bolivianska Gruvarbetarförbundet varnar man regeringen:
– En efter en kommer gruvarbetarna att spränga sig i luften. Men tillsammans med de ansvariga myndigheterna, uppgav en gruvarbetarledare, enligt nyhetsbyrån Econoticias Bolivia.
Bolivianska LO:s ordförande, Jaime Solares, varnar också regeringen Carlos Mesa för vad som kan hända om regeringen inte snabbt tar itu med den explosiva pensionsfrågan.
Han vet vad han talar om eftersom som han är från samma gruvdistrikt som den nu avlidne gruvarbetaren.
– Regeringen måste lösa pensionsproblemet för de tusentals gruvarbetare som varken har arbete eller pension. Han aviserade samtidigt att 1 000 gruvarbetare kommer att marschera till La Paz för att kräva sina rättigheter och hylla sin söndersprängde kamrat som gav sitt liv för sin familj och sina kamraters framtid.
– Min far dog på grund av orättvisan, stölder och korruption i Bolivia av i dag. I sju år höll han på med det byråkratiska arbetet i att få ut sin pension. Under dessa sju år reste han till La Paz men där blev han bara förolämpad, säger Severina Fernández, en av hans fyra döttrar.
Enligt Roberto Aro, ordförande för de 30 000 offren för den nyliberala pensionslagen som varken får pension eller jobb, var Picachuri mycket aktiv i ”Sandwichgenerationens” förening.
– Redan 2001 tänkte han spränga sig i luften, eftersom vi blev lurade av regeringarna Banzer, Quiroga och nu också Carlos Mesa. Han stod inte ut längre. Men bakom Picachuri finns det ytterligare 20 ”bombmän” som är beredda att spränga sig i luften.
För regeringen är varningarna från gruvarbetarna inga tomma ord. Mesa vet, att han själv är resultatet av de stora mobiliseringarna där gruvarbetarna utgjorde det väpnade motståndet mot regeringen Sanchez de Lozada, alias ”El Gringo”, när denne störtades från presidentposten den 17 oktober förra året.
Redan samma dag som Picachulis sprängde sig fattade Mesa beslutet att intervenera i den myndighet som administrerar handläggningarna av gruvarbetarnas pensioner.
Den kvinnlige direktören fick sparken på stående fot och Mesa satte, i ett dekret som utfärdades, ett tak på pensionerna på 8 000 bolivianos, eller cirka 1 000 dollar.
Samtidigt bjöds de pensions- och arbetslösa gruvarbetarnas föreningar samt COB in till samtal, något som de hade förvägrats under flera år.
Men detta löser inte i grunden problemet med det privatiserade pensionssystemet, menar de drabbade och facket. Arbetarna kräver tillbaka vad de betalat in till pensionsfonderna under sina yrkesverksamma år eller att de får en anständig pension.
Arbetarna kräver att pensionslagen annulleras och att det privata systemet som administrerar pensionsfonderna upphör, fonder som i dag är i händerna på spanska transnationella försäkringsbolag.
– Om regeringen inte vill ha fler ”Picachulis” på sitt samvete måste den annullera pensionslagen, det finns ingen annan väg. Att reducera pensionsbeloppen är en mycket liten del som inte löser problemet, säger Luciano Suárez, som representerar 30 000 arbetare utan pensioner.
