När den dåvarande utrikesministern Margot Wallström 2016 gav en bok av Tomas Tranströmer till sin amerikanske motsvarighet John Kerry var det inget märkligt val, enligt litteraturvetaren Gustav Borsgård. ”Tranströmer är en lämplig gå-bort-present, kanske på grund av en viss politisk uddlöshet”.
För borgerliga kritiker har Tranströmer använts som ett av de främsta slagträna, prytt med självaste konungens medaljong, mot den fasansfullt politiserade diktatur som påstås ha rått inom konsten under 60- och 70-talet. Tiden då Anders Linder lurade barn till att strejka och sopsortera i stället för att titta på tecknat och Ulf Dageby förbjöd de vuxna att lyssna på schlager. Tomas Tranströmers politiskt otydliga, utifrån-betraktande dikter fick ständigt kämpa i motvind mot ”det poesifientliga kravet på ställningstagande”, som Staffan Bergsten sammanfattar tiden i sin Tranströmer-biografi (2011, Bonniers).
I nyutkomna antolgin Tranströmer och det politiska försöker nämnde Borsgård, tillsammans med sju andra litteraturforskare, särskåda berättelsen om det politiska i Tranströmers diktning och påståendet om 68-vänsterns styvmoderliga behandling av den numera unisont hyllade och nobelprisade poeten.
Det första en av de medverkande, Ragnar Haake, gör är dock att avfärda det senare som en myt. Haake har skippat den liberala intuitionen och i stället gått till läggen genom att gå igenom tidens alla recensioner. Det visar sig att en överväldigande majoritet var positiva redan under de genompolitiserade röda åren. Det fanns några enstaka som pekade på Tranströmers bristande samhällsengagemang och fokus på tidens stora frågor men som fick mothugg av bland annat den marxistiske litteraturvetaren Arnold Ljungdahl.
Vad gäller den politiska tendensen hos Tranströmer så håller Haake med om att han, i de fall vi kan ana ett ställningstagande, gör ett sådant för en socialliberal mittenposition. Maria Jönsson kallar det en ”snusmumrisk hållning”, som även rymmer en – för poeten ofta så klädsam – civilisations- och modernitetskritik och lite självgott, DN-kompatibelt ”å ena sidan å andra sidan”.
”De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser” heter det i dikten ”Madrigal” och Tranströmer tänker kanske på sig själv som ”en spårhund där sanningen trampade” medan ”Radikal och Reaktionär lever tillsammans i ett olyckligt äktenskap, formade av varann, beroende av varann”. I stället för att uppmana mottagaren till att agera mot Vietnamkriget känner diktjagen apati och väljer att titta bort från det jobbiga som pågår ute i världen. Men att påstå att denna politiskt vaga och konsensusinriktade hållning skulle legat Tranströmer i fatet är rent dravel. Oavsett om man väljer att mäta saken i kommersiell, prisbelönt eller kultursidespanegyrisk framgång, det vill säga de måttstockar som kvarstår sedan kalla kriget tog slut.
”Försvaret” av Tranströmer handlar i huvudsak om att angripa hela tidsandan. Borgerligheten verkar dock inte kunna bestämma sig angående 68-vänstern. Antingen så var den en marginell företeelse som bara berörde en handfull adliga studentradikaler som trodde de gjorde revolution genom att ockupera sitt eget kårhus. Eller så styrde den allt och patrullerar ännu murarna omkring åsiktsfängelset. Den amerikanska litteraturvetaren Kristin Ross, som även Haake tar upp, menar att denna, till synes schizofrena, hållning inte är så märklig egentligen. Rädslan för den politiska kraft som en gång släpptes lös hanteras genom ett behov av att tvångsmässigt förminska densamma.
En del av uppfattningen om dåtidens hat mot Tranströmer kan spåras till Bergstens biografi, men en del även till Tranströmer själv om man tar del av hans, rätt snarstuckna, korrespondens och uttalanden. Han verkar framför allt i efterhand ha upplevt sig hårt åtgången av vänstern, men efter Haakes genomgång kan man bara säga: Sorry Tomas, facts don’t care about your feelings!
I dag är Tranströmers status högre än någonsin. En sådan alla från Alex Schulman till Marcus Birro döper sina böcker efter. ”Sanktionerad med konungens medalj och därigenom slutgiltigt politiskt desarmerad”, som Borsgård sammanfattar det. Hans status som litterär martyr hos högern borde han dock hur som helst efter Tranströmer och det politiska kunna avfärdas.
Men eftersom den ömfotade borgerligheten fortfarande 2020 skyller sina tillkortakommanden på Ville, Valle och Viktor är det kanske att hoppas på för mycket.