När kristdemokraterna nu skall välja en ny partiledare utmålas denna strid som en kamp mellan, traditionalister och förnyare. Vad traditionalisterna står för är inte så svårt att tänka ut, men åt vilket håll riktas en förnyelse inom ett parti som kristdemokraterna? Svaret ges mellan raderna: förnyelse betyder i detta fall att man rör sig bort från kärntruppen av frikyrkliga, att partiets ovilja mot homosexuella skall brytas ned, ja kort sagt att det som varit kristdemokraternas signum skall putsas bort. Det finns ingen bra synonym för ”mainstreaming” på svenska, men likriktning är kanske det närmaste.
Det som händer när man ersätter begrepp inriktade på maktrelationer (klasskamp eller könsmaktrelationer) med begrepp som modernisering hämtade från teknikens värld, är en avpolitisering. Förnyelse kan nämligen betyda nästan vad som helst.
”Den som försvarar en väl fungerande välfärd kallas ‘traditionalist’ och den som vill rasera den kallas ‘förnyare’. Därmed är saken avgjord. Men om jag försvarar demokratin mot nynazismen är jag då ‘traditionalist’ och nazisterna ‘förnyare’? /…/ Om jag uttalar mig mot dödsstraff är jag då ‘traditionalist’?”
Joachim Israel vill med sitt exempel i FiB/Kulturfronts serie Radikal Väg (nummer 11–12 1995) visa hur absurt det kan te sig att bli utmålad som konservativ gentemot något reaktionärt. Men hur absurt det än kan förefalla ansåg många att nazisterna stod för något ”nytt” gentemot en gammal och svag ordning. De förknippade sig, som alla härskare, med teknisk utveckling och det nyas retorik. De talade om ett nytt Europa, förespråkade en nyordning. Att reaktionen kan gå under förnyelsens fanor är ingen ny historisk företeelse.
Medan arbetarrörelsen var på frammarsch var en retorik av modernisering, förnyelse och framsteg självklart. Borgerligheten på defensiven förknippades med ett föråldrat samhälle, kungahus, pälsar, nationell inskränkthet och antikverade värderingar. Arbetarrörelsen med demokrati, masskonsumtion, global medvetenhet och progressivitet.
Många har glömt att det inom VPK från mitten av 1960-talet fanns en krets som kallades ”modernister” gentemot de gamla Moskvatrogna. Uppgörelsen med Sovjetsystemet, skriven av Jörn Svensson, betitlades Socialismens förnyelse. Många av dem utmålas idag som traditionalister.
Det som ”modernisterna” gjorde upp med hade en gång gått under förnyelsens fanor. I början av 1930-talet tvingade Komintern igenom att de kommunistiska partierna skulle ombildas till ”partier av ny typ”.
I ungdomsinternationalen gjordes en stor poäng av denna ”vändning” bort från den gamla socialdemokratiska folkrörelseorganisationen.
Kort sagt: varje riktning, rörelse eller parti som aspirerar på att ta makten använder det nyas retorik. Det slående är dock att det konkreta innehållet i det som idag kallas ”förnyelse” till stor del är gamla idéer.
Det som vi idag kallar nyliberalism går via Nozick och Hayek tillbaka till en tradition har existerat under hela 1900-talet under namnet nykonservatism och har sina rötter i Manchesterliberalismens 1870-tal.
Gillesocialismen, (som nu sätts i motsättning till ”statssocialism” inom vänsterpartiet) är en idé som går tillbaka till de utopiska socialister som verkade i början av 1800-talet. Den återupptogs under 1920-talet och sedan under den socialdemokratiska debatten på 1980-talet.
Federalism (som nu sätts i motsättning till nationellt självbestämmande) praktiserades möjligtvis först i 1787 i den amerikanska konstitutionen, men idén går tillbaka till idéer om utvidgat medborgarskap som presenterats under medeltiden och av de romerska stoikerna.
Idén om en världsstat är inte heller någon ny idé. Först förfäktad av Farao Thutmosis III 1450 f.Kr enligt Alexander Demandt, eller möjligtvis, om man skall tro Friedrich Berber, 2350 år f.kr av Sargon av Akkadien.
Om man erkänner att de flesta idéer inte är speciellt nya finns det ingen vidare poäng att ställa förnyelse mot tradition. Vad som finns idag inom dagens vänster är dessutom inte förnyelse eller tradition, utan olika traditioner. vilken som kommer ses som traditionell och vilken som verkligen förnyar vänsterns styrka vet vi först om några år.