Den 13 juli 1942 hämtas Irène Nèmirovsky av den franska polisen i en by utanför Paris. Hon hamnar i ett uppsamlingsläger för judar och transporteras därifrån till Auschwitz där hon möter döden i gaskammaren. Innan sin arrestering lämnar hon en väska till sin trettonåriga dotter Denise. Den innehåller några familjefotografier, en dagbok och en läderinbunden pärm. År 1975, i samband en översvämning rädd att saker kan komma att förfaras, kopierar Denise innehållet i pärmen, och upptäcker att det som hon trodde var dagboksanteckningar är i själva verket en ofullbordad roman. Knappt 30 år senare lämnar hon manuskriptet till en förläggare. Storm över Frankrike blir en stor succé som jämförs med Krig och fred, och är numera översatt till mer än 30 språk.
Irène Nèmirovsky kom från en förmögen judisk familj i Ryssland som tvingades fly från landet efter oktoberrevolutionen. Under 1920- och 30-talet skrev hon flera uppskattade romaner, några av dem översattes redan då till svenska, och ett antal titlar går fortfarande att hitta på våra bibliotek. För åtminstone en av böckerna – Balen – planeras en nyöversättning år 2007.
Storm över Frankrike, eller Suite francaise som den heter i original, var tänkt att ha fem delar. Nu hann författarinnan med två innan det nazistiska barbariet slog till. Den första delen, kallad Junistorm, handlar om Frankrikes nesliga nederlag 1940. Myndigheter och företag evakueras från Paris, och stora delen av befolkningen befinner sig på flykt undan de snabbt framryckande tyska trupperna. Vi får följa ett antal personer vars öden är löst sammanfogade med varandra. Det är ingen vacker bild som framträder. Förvaltning och lag bryter fort samman, och i förvirringen och paniken faller civilisationens tunna fernissa av många. Med en stundtals burlesk humor och giftig ironi tecknar Nèmirovsky ett elakt och träffsäkert porträtt av det franska borgerskapet.
Det finns förstås undantag, även om de är få. Trots den gängse bilden av feghet och uppgivenhet saknas inte motståndsvilja, som dock kommer till korta på grund av dålig organisation, obefintlig ledning och materielbrist. Hela den delen utmärks av enastående empati och förståelse. Språket är rikt och precist med ett naturligt flöde som för tankarna till de stora epikerna.
Andra delen är en mer sammanhängande berättelse om ockupationens vardag i ett litet samhälle. Det är en mycket levande småstadsskildring, som ger en kritisk bild, för att inte säga nidbild, av ortens borgare och bönder. Nèmirovsky för en lång och vindlande diskussion om det moraliska i kontakten med fienden. Hon har en säker blick för de sammansatta konsekvenser som kriget har för människor, som i sådana extrema situationer framträder i all sin komplexitet. Det finns en obetalbar scen med en äldre kvinna som är rädds inte hotande arkebusering för att gömma en man på flykt men unnar inte honom en flaska av ett finare vin.
Romanens andra del förmörkas en del av ett misantropiskt drag, som också avsätter spår i språket som stundtals flyter mycket trögare än i första delen. Boken beskriver löpande aktuella händelser, som i ett litterärt reportage, och det är möjligt att det Nèmirovskys egen alltmer pressande situation som kastar sin skugga över hennes skapande.
Det som jag annars slås av är vilken otrolig kontrast ockupationen av Frankrike trots allt utgör jämfört med till exempel Polen. Tyskarna bemödar sig om goda kontakter med lokalbefolkningen och anstränger sig en hel del att lämna ett gott intryck. Ryszard Kapuscinski har gjort den reflektionen att när man ser bilder från det ockuperade Frankrike är det mest slående, för honom som upplevt ockupationen i Polen, att tyskarna betraktar fransmännen som människor och inte som boskap.
Manuskriptet till Nèmirovskys bok räddades genom ett mirakel. Det går inte att låta bli att undra hur många andra som inte hade samma tur, och har gått förlorade för mänskligheten. Än idag lever ryktet om Bruno Schulz’ försvunna roman, och det kan finans många andra som vi aldrig har hört talas om, och som utplånades av barbariet. Men om det som räddas är lika storartat som Storm över Frankrike finns det ändå anledning till en försiktig optimism beträffande vår framtid.
