Vad är translitteratur?
– En bra definition av modern translitteratur tycker jag är litteratur som är skriven av transpersoner, om att vara trans. När det gäller äldre litteratur, som är det jag forskar om, är det lite knivigare. Innan 1900-talet fanns det nämligen inget som hette ”trans” (i den moderna bemärkelsen) och det gick inte att definiera sig själv som transperson. Det jag forskar om är egentligen ett väldigt brett område: All litteratur som beskriver hur människor – permanent eller tillfälligt – rör sig bort från det kön som de har tilldelats vid födseln.
Hur vanligt är transmotivet i äldre litteratur?
– Det är väldigt vanligt. Så länge det har funnits könskategorier och skönlitteratur så har det också funnits skönlitterära beskrivningar av människor som överskrider könskategorierna. En del sådana beskrivningar har varit så vanliga att de bildat klichéer, där vissa har långa traditioner. Ett exempel är den transfobiska humorklichén ”man i kvinnokläder”, där publiken förväntas skratta åt en kvinnoparodi spelad av en cisman (alltså någon som inte är transperson) i kvinnokläder. Den kommer från början från teatertraditionen commedia dell’arte och syns i dag till exempel i tv-serier som Morran och Tobias och Tiffany Persson i HippHipp!
Vilka vinster finns med att anlägga ett transperspektiv på transmotiven?
– Jag tror att historia, liksom litteraturhistoria, generellt sett är viktigt. Att spegla oss i en äldre tid är ett sätt att försöka förstå oss själva. För transpersoner är det svårt, eftersom det finns väldigt lite transhistorisk forskning och där den lilla som finns är ofta skriven med ett utifrånperspektiv. Ett bra exempel är hur transmaskulina personer brukar beskrivas som ”kvinnor i manskläder”. Jag vet inte hur många texter om historia jag har läst där det spekuleras i orsakerna till att någon som tillskrivits kvinnligt kön lever som man. Kan det ha varit för att hon ville ha ett bättre jobb? På grund av något trauma? För att hon var lesbisk? Att det skulle röra sig om en transman eller att det skulle vara vettigt att använda manligt pronomen verkar däremot sällan falla någon in.
Kan vi känna igen nutida transerfarenheter i äldre litteratur?
– Ja, det kan vi absolut. En bok som många har läst utan att tänka på den som translitteratur är Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke. Där är huvudpersonen en ”androgyn” som hela tiden växlar mellan att vara pojke och flicka. I slutet av boken, däremot, tvingas huvudpersonen in i ett könsuttryck som hen inte har valt själv. Det är en gripande scen och jag tror att många transpersoner kan känna igen sig i just det där tvingandet – att av omvärlden tvingas iscensätta ett kön som inte alls stämmer med ens egen identitet.
Har du någon favorit bland skönlitteraturens transgestalter?
– Lasse-Maja! Hen har varit (och är delvis fortfarande) väldigt känd i Sverige som ”stortjuven i kvinnokläder”, men många tror att hen bara ”klädde ut sig” till kvinna för att undkomma polis. I själva verket skrev hen en självbiografi om att leva som periodvis man, periodvis kvinna. Det är en väldigt spännande text.
Sam Holmqvist
[caption id="attachment_213576" align="alignnone" width="150"] Sam Holmqvist skriver avhandlingen "Transformationer: nedslag i svensk translitteraturhistoria 1800–1900", vid Uppsala universitet[/caption]
