Den 18 mars 2003 beslöt president Bush att starta ett anfallskrig mot ett självständigt land, som inte på något sätt hotat USA. Redan från början höjdes varnande röster om att resultatet skulle bli det kaos av död och förintelse som Irak i dag befinner sig i. Allt viftades bort.
Bensinpriset i oljelandet Irak är i dag femdubblat, huvudstaden Bagdad kan vara utan vatten i dagar i sträck och elektricitet släpps oftast bara på under ett antal timmar per dygn. Otaliga rapporter från irakier vittnar om att nästan ingen vågar gå ut på stadens gator annat än när det absolut nödvändigt. Risken för att förlora livet är för stor. Invånarna i Falluja, där motståndet mot ockupationen var starkt, fick 2004 sin stad belägrad och pulveriserad av bomber. Bostadshus och sjukhus blev måltavlor. 36.000 hem, 60 skolor och 65 moskéer beräknas ha förstörts. Mellan 4.000 och 6.000 människor beräknas ha dödats och upp till 160.000 av stadens 350.000 invånare beräknades ett år efter attacken fortfarande vara på flykt. Italiensk tv har fört fram uppgifter om att kemiska vapen, vit fosfor, sattes in mot civila.
I dag står Irak på randen till fullt inbördeskrig, vissa bedömare menar att landet redan är där. Efter att USA upplöst landets armé ligger den militära makten i händerna på bland annat ett antal shiitiska miliser. Bland andra samma Mahdimilis som USA utkämpade svåra strider med under augusti 2004 då den under Moqtada Al-Sadrs ledning gjorde uppror mot opckupationen. Blodiga attacker mot civila genomförs, enligt många bedömare av Al-Qaida närstående grupper, som paradoxalt nog inte fanns i Irak för tre år sedan, när kriget startade. Efter attentatet mot den heliga Samarramoskén, där den gyllene kupolen helt sprängdes sönder, rapporteras flera av dessa miliser urskiljningslöst ha dödat många sunniter.
Regeringen och ockupationsmakten är hårt pressad av en till stora delar sunnidominerad och välorganiserad motståndsrörelse som under januari i år genomförde 100 attacker om dagen, till allra största delen mot ockupationsstyrkorna.
Antalet döda ockupationssoldater överstiger 2.300 och över 16.000 sårade. Enligt den amerikanska hemsidan Iraqi bodycount är det mellan 33.638 och 37.754 civila irakier som dött sedan kriget startade. För mer än cirka ett år sedan presenterade den mycket aktade tidskriften Lancet en studie som räknade samman troligt antal döda om också den irakiska arméns och motståndsrörelsens förluster. Då skulle siffran vara en bit över 100.000 döda. Sedan dess har många, många fler dött. Hur många? Det vet ingen, den amerikanske generalen Tommy Franks slog tidigt efter anfallskriget fast:
– We don´t do bodycounts (Vi räknar inga döda).
Enligt en rapport av människorättsorganisationen Human Rights Watch är tortyren i den nya irakiska regimens fängelser omfattande. Mellan juli och oktober 2004 fann Human Rights Watch bland annat att omhändertagna av irakisk polis och säkerhetsstyykror blivit fått ”elektriska chocker mot känsliga delar av kroppen, inkluderat örsnibbar och genitalier” och ”blivit hållna med ögonbindel och/eller i handklovar under flera dagar i sträck”.
Att tortyren också är omfattande i ockupationsmakten USA:s fängelser står efter de berömda bilderna utom allt tvivel. Sådana praktiker som Saddam Hussein och hans gelikar nu står inför rätta för utnyttjas alltså både av ockupanten och den nya regimen.
Irak har haft två val sedan ockupationen, båda enligt internationell rätt olagliga då de ägt rum under ockupation. Yttrandefriheten är ständigt hotad också under den nya regimen. Al-Jazira, arabvärldens populäraste tv-kanal, har vid flera tillfällen fått stänga sitt kontor och varit måltavla för USA:s bombningar. När USA-generalen Mark Kimmitt av New York Times blev tillfrågad vad han hade att säga till de som såg tv-bilder av oskyldiga irakier som blev dödade av koalitionens styrkor hade han ett ärligt och rakt svar:
– Byt kanal!
