Goda nyheter till alla gravida, det finns en ny födande-bok på marknaden. Man kan ju nämligen inte få nog av sådana om det är första gången man ska föda. Man slukar allt. Och barnmorskan Asabea Britton med sina över 80 000 följare kommer säkert få sin bok läst av många. Hon har skrivit den tillsammans med sin syster, Opokua Britton, som är sjuksköterska och doula. Jag känner till Asabea Britton för att hon är en av dem som lagt ut en förlossningsvideo på Instagram. Jag har tolkat det som att hon företräder en nygammal falang när det kommer till förlossning, nämligen den ”naturliga”. Det är dock inget som betonas särskilt i boken.
I stället informerar den svepande om praktiska, grundläggande tips, som att kroppen behöver energi under förlossningen, och att det därför är bra att dricka saft. Ett sådant tips kan plötsligt avrbytas med ett stycke om hur nervsystemet fungerar. Information som man likväl kan ta del av i någon broschyr från mödravårdscentralen, och då på ett mer koncist sätt, eller som annars hade behövt mer djupgående utläggning för att motivera sin plats i den här boken.
Föda poängterar även ickevita personers särskilda omständigheter under en förlossning, som att det kan vara bra att ha med ett sidenörngott för sitt texturerade hår eller att man kan anmäla i efterhand om man blivit diskriminerad under förlossningen. Detta känns visserligen som ett helt nytt och bra inslag i förlossningslitteraturen. Men jag ställer mig frågan vad det är systrarna Britton verkligen vill säga med sin bok. Jag tror att de har ett ärende, men att det inte framgår så som det skulle kunna. Inledningskapitlet ”Vår filosofi” förklarar gång på gång att ingenting är bättre än något annat, kejsarsnitt passar den ena och hemmafödsel den andra. Det förtar lite det som hade kunnat bli unikt för just den här boken. För visst är det i grund och botten en bok om en ny och trendig förlossningsfilosofi.
Det är en filosofi där det är idealiskt att ha god kontakt med sin kropp och gärna inte behöva sjukhus (Asabea Brittons filmade förlossning skedde i hennes hem med ett flertal anhöriga och en doula närvarande). Men kanske blir det svårt att sälja en bok som går för hårt på detta – och känsligt. Då pratar man hellre svepande och passar på att nämna att kejsarsnitt eller epidural också är bra. Men varför slutar så många förlossningar i kejsarsnitt? Varför används så mycket epidural, och är det verkligen lika bra som något annat? Det hade varit intressant om fler gått in i dessa diskussioner, och jag hade hoppats att det kunde vara systrarna Britton. Man riskerar visserligen att uppröra då, och det kanske man inte vill. Men då blir boken också lite mjäkig.
Jag hade gärna läst en mer grundlig genomgång av systrarna Brittons personliga övertygelser inom konsten att föda barn, snarare än en övergripande handbok. Nu finns det inte mycket i Föda som inte finns i klassikern Att föda av Gudrun Abascal. Och det som finns och som inte finns där, som filosofin kring att sluta kalla värkar för värkar och i stället kalla det typ vågor, finns i den underbara boken Föda utan rädsla av Susanna Heli. Det är en bok som andas det lugn och existentiella bråddjup som födandet är. Systrarna Brittons bok saknar det självförtroendet.
Något som är intressant och som får ta det utrymme det förtjänar (jag hade gärna läst mer om det) är kopplingen mellan förlossning och sexualitet. På ett ställe står det att klitorisstimulans kan hjälpa oxytocinet på traven under förlossningen. Det är nog för de flesta ganska otänkbart att börja onanera under sin förlossning och här närmar vi oss vad som gör Asabea Brittons Instagramkonto intressant: de unika valen och synsätten man inte visste fanns.
Föda är tänkt som en övergripande handbok för den som väntar barn, men hade tjänat på att både dra ner på och öka sina ambitioner. De vill inte lägga en värdering i det ena eller det andra, vilket är synd för det är just de nya värderingarna jag vill läsa om.