I ett uppmärksammat reportage i den spanska dagstidningen La Vanguardia har reportern Rafael Poch uppmärksammat vad min generation och denna tidning dagligen protesterade emot; USA:s folkmord mot de indokinesiska folken. I dag är det få ungdomar som ens känner till var Laos ligger på kartan och vad de utsattes för från världens största militärmakt.
En befolkning som till 80 procent består av bönder som sinsemellan är uppdelad i flera etniska grupper vilka både CIA och thailändska smugglare utnyttjade för egen vinning, drogs in i befrielsekriget mot inkräktarna som kom från andra sidan planeten för att lägga beslag på regionens strategiska naturtillgångar och att geografiskt ringa in norra Vietnam, Kina och Sovjetunionen.
I dag fortsätter befolkningen i Laos att lida av sviterna från miljoner bomber som aldrig utlöstes och som i dag utsöndrar gifter i den laotiska jorden.
Enligt statistik fällde USA mer än två miljoner ton bomber i form av 580 000 missiler över Laos. Det var mer än vad som Tyskland tog emot i form av flygbombningar av de allierade länderna under hela andra världskriget tillsammans. Över Laos genomfördes en flygoperation var 8:e minut, dag som natt. Utslaget på en befolkning av 2,5 miljoner blir det 800 kilo sprängämnen per person, barn, gamla, kvinnor eller män.
Men varför genomförde denna gigantiska militärmakt ett så dramatiskt bombkrig mot ett så litet folk?
Först och främst handlade det om en traditionell militär feghet hos USA:s generaler. Flyget skulle ”mjuka upp fienden” innan de omotiverade USA-soldaterna skulle anlända. Det är samma taktik som används mot motståndsrörelsen i Irak.
Men på laotiskt territorium gick också den legendariska Ho Chi Minh-leden från norra Vietnam där logistiskt material transporterades till befrielsesoldaterna i södra Vietnam.
Enligt vissa bedömare genomförde USA i själva verket tre krig mot Laos. Det första var bombningen av Ho Chi Minh-leden i söder, bombningen mot bondebefolkningen i norra Laos och den underjordiska krigföringen mot befrielarmén. USA:s allierade utgjordes av legoknektstyrkor från Hmongbefolkningen och rekryterade thailandeser som CIA lät utnyttja mot Pathet Lao, det laotiska kommunistpartiet och dess folkarmé som efter några års krig kontrollerade 80 procent av Laos. Detta okända krig nonchalerades av de västliga media tills USA-soldaterna återvände i svarta påsar eller blykistor eller när de fruktade B52-planen började skjutas ner.
Dessa bombplan fällde vid varje bombning 32 ton, ibland med 1 500 kilos bomber av napalm, fosfor och andra antihumana ämnen. Splitterbomberna – som motsvarar vad som i dag kallas klusterbomber – innehöll var och en 670 små bomber med en tennisbolls storlek som i sin tur var och en avsöndrades i 370 små projektiler.
Mer än tio procent, eller 350 000 människor av Laos befolkning, dödades av ”världens främsta demokrati”, som folkpartiledaren Gunnar Helén vid den tidpunkten betecknade USA. Över 20 procent av befolkningen flydde landet under folkmordet. 90 procent av Laos utbildade hade gått i exil vilket fick den australienske reportern John Everigham 1970 att utbrista: ”Kommunisterna kommer inte att ärva något levande eller som kan stå upprätt”. Men, som den spanske reportern Rafael Poch sammanfattar: ”Han misstog sig, bomberna blev kvar”.
Över 80 miljoner av dessa ”tennisbollar” östes över Laos. 10-30 procent av dem exploderade aldrig. I Laos finns därför 8-25 miljoner kvar i jorden och fortsätter folkmordet i dag, men under andra former.
Tjugofem procent av Laos städer och byar som finns på två tredjedelar av landets territorium är för närvarande förgiftat av de miljontals bomber som USA fällde 1964–1975. Sedan kriget upphörde 1975, då inkräktarna besegrades av tre eniga folk, har mer än 11 000 laotier dödats.
