Man behöver inte vistas så länge i de avlägsnare utmarkerna för att förstå att folk är noga med gräsmattorna.
Man sitter gärna länge på åkgräsklipparen, runt huset och inte sällan en god bit ut i landskapet ska gräset vara tjockt och jämnt och mjukt att gå på. Det gäller inte för alla, men för många.
Själv går jag efter den knattrande bensinmotorn, röjsågen närmast husgrunderna, lien på de större ytorna, det gäller att se upp med grodorna…
Jag har funderat en del över det där på sistone, gräset och utkanterna, om det kan tänkas hänga ihop så, att noggrannheten med gräsmattorna ökar ju mer civilisationen och samhällsservicen tunnas ut. Jag har märkt det hos mig själv. Tidigare var jag rätt ointresserad av välklippta monokulturella gräsytor, associerade dem mest med golfbanor. Men sedan jag hamnade härute, där nära nog varje år kommer med en skolnedläggning, indragna bussturer och längre till sjukstuga, har det kommit en känsla av att den vildare naturen också utgör ett hot. Den är inte något man bara ser på och njuter av, utan något som faktiskt också kan ta över. Ett hot om mörker – siste man släcker ljuset – kramar kring hjärtat.
Då drar man fram gräsklipparna, i en sorts gest av försvar.
Det här är frågor som ofta kommer bort i den så kallade miljödebatten. Olika intressen står mot varandra, den miljömedvetna stadsmedelklassen vill gärna ha levande skog att uppsöka när de lämnar städerna för rekreation, och att det finns varg i trakterna ökar kanske attraktionskraften.
Men dit de kommer möter de kanske känslor och tankar de inte förstår eller känner igen, tankar som handlar om mycket konkret överlevnad.
Att älgen travar rakt in i trädgården, eller att vargspåret löper över tunet, kan tyckas spännande för den som kommer på besök, men för den som lever och överlever på platsen kan det vara skrämmande, och speciellt om det blivit långt till polisstation eller annan samhällsfunktion, och känslan av att vara övergiven av centralmakten tilltar.
Var kan vi söka förklaringen? Som oftast i den ekonomiska realpolitiken. Den konkurrensutsatta ekonomin och EU-förbudet för nationella tullar har gjort att en bonde om dagen lägger ner i Sverige idag.
När så samma överstatliga makt säger att det vilda ska få leva, att vargstammen ska säkras, uppstår en förstämning eller aggression. Det är oroande, samhället faller isär. Fortsätter det som nu kommer trakter som många uppskattar – att leva sina liv i, eller att besöka för ron och den relativa tystnaden – att bli obeboeliga.
Gräsklipparnas knatter över en tystnande landsbygd är en sirensång.