Två kanadensiska forskare gick förra året igenom OECD-statistik och jämförde länder med höga respektive låga skatter. De förra visade sig ha varit mer framgångsrika i att uppnå sociala mål. Detta ”utan någon negativ ekonomisk påföljd”. Som motpoler ställs de nordiska länderna mot den ”anglosaxiska” modellen med låga skatter. De nordiska länderna har (fortfarande) signifikant lägre fattigdomsnivåer, bättre genomsnittliga pensionsvillkor, större jämställdhet mellan könen, högre andel som blir klara med högre utbildning, högre medellivslängd, mycket lägre spädbarnsdödlighet och färre mord. För 33 indikatorer, som man kallar ”ekonomiska” – i kontrast till ”sociala” – uppvisar de nordiska länderna också bättre resultat än de anglosaxiska. Det gäller exempelvis BNP per arbetad timme, arbetskraftsdeltagande och placering på ett ”kreativitetsindex”. Rapportens sammanfattning inleds med det rättframma konstaterandet att ”skattesänkningar är katastrofala för medborgarnas välbefinnande”.
Det är inte häftigt att betala skatt – dock en rimlig del i en effektiv samhällsorganisering. Orättvisa förhållanden göder sociala problem. Med skattefinansierad välfärd kan en del av dem mildras. Med allmänt tillgäng utbildning och en frisk befolkning kan man nå hög produktivitet och god tillväxt. Många kan förstå sådana enkla samband.
Dock inte nationalekonomer av den sanna tron. Dessa har nämligen utrustats med – som det kallas av professionen – ett ”kraftfullt verktyg” för att grundligt missförstå samhället. Detta verktyg innebär en världsbild, där människor reduceras till atomer som saknar sociala relationer. Det betyder att könsbundna förväntningar, statusdrivna modenycker, reaktioner på överflöd och förnedring – allt som har med verkliga maktförhållanden och sociala intressekonflikter att göra – faller utanför modellerna. I princip kan därmed nästan inget som är betydelsefullt i samhället begripliggöras med den ortodoxa nationalekonomin.
Nu vakar nationalekonomerna inte blott över några intellektuella reliker från borgerlighetens 1800-tal. De har även erhållit frikort för deltagande i samhällsdebatten, och de tankemönster som utmärker nationalekonomin har där blivit legio.
Den endimensionella modellering som, till exempel, alltid visar att skatter är skadliga, säger mycket lite om faktiska förhållanden. Just som exemplet visar påverkar den ändå debattens utgångspunkter. I huvuddelen av den ekonomisk-politiska debatten diskuteras sociala framsteg för breda samhällsskikt i bästa fall som ett extranummer. Detta är inte en vart-är-den-moderna-människan-på-väg-reflexion. Det handlar om vem som har makten att definiera vad som är en intressant fråga; vems problembild som räknas. Istället för att undersöka det arbetsliv som gör människor sjuka, talas det ekonomspråk om sjukförsäkringen; den ”försämrar i förlängningen de ekonomiska drivkrafterna för arbete” och ”resursutnyttjandet blir därigenom ineffektivt”. Istället för en diskussion om hur dagens vinster ska investeras mer och bättre – utförsäljning av statliga bolag, ty marknaden kan bättre, enligt läroboken.
Nationalekonomin av idag får sitt inflytande i kraft av disciplinens sociala funktion – att legitimera en rådande maktordning. Alltså samma funktion som astrologin, kyrkans skolastik, den statsdoktrinära marxismen-leninismen eller socialdarwinismen har haft under skilda epoker. När man lyckas ställa en annan samhällsutveckling på dagordningen, reses också andra frågor. Som ett led i det arbetet bör man börja se vad den nationalekonomiska ortodoxin ordinerar som en del av problemet, istället för en del av lösningen.
