Föreställ dig att någon har fått i uppdrag att arrangera en spöktunnel med enklast möjliga medel. Haken är att de enda tillåtna materialen är sådant som går att köpa på ett valfritt Rusta-varuhus. Glödlampor, soppåsar, klappstolar, golvmoppar, dunkar med rengöringsmedel och byggmaterial. Sedan är det bara att köra hårt. Så känns det att gå in i Peter Geschwinds utställning som förra veckan öppnade på Bonniers konsthall, vars stålglasfasader täckts för och förvandlat den annars eleganta byggnaden till något som i alla fall från insidan mer påminner om övergivna industrilokaler i Ingenmansland.
Första rummet är nedsläckt och ögonen har inte en chans att koppla på mörkerseendet förrän efter en lång stund. Inte blir det bättre av rytmiskt klickande ljusblixtar som rör sig runt i rummet och bländar så fort synen försöker anpassa sig. När den inledande yrseln lagt sig framträder vad det är som blir belyst: en vit klappstol av billigaste sorten tycks röra sig runt, runt i en lustig dans. En del av medvetandet låter sig förföras av tricket, medan den andra, den med rävögat, genomskådar effekten av att seriebelysa ett antal utplacerade stolar som ger illusionen av en enda stol i rörelse. Det blir både en blinkning till filmens mekaniska ursprung och en påminnelse om den mänskliga svagheten att låta sig tjusas av optiska saltomortaler – men också den kittlande känslan av att ha avslöjat trollkarlen. Mörkret, de låga materialen och den skenbara pajigheten skulle kunna ha förmedlat något dystopiskt och uppgivet. Så blir det aldrig.
Peter Geschwind kom in i konstlivet ungefär samtidigt som jag själv började formas som konstvetare, i början av nittiotalet. Han ingick i en – som man förstår i efterhand – märkbart livskraftig konstnärsgeneration. Den mystiska, tystlåtna och högtravande åttiotalskonsten gav vika för mer lekfullhet och genreöverskridanden. Den smög sig in underifrån och omfamnade vardagen. Några som tog tillvara den här mer avslappnade leklusten i konsten var personerna runt galleriet Ynglingagatan i Vasastan. Här debuterade en rad både svenska och utländska namn varav flera senare fick internationella megagenombrott, som mangakonstnären Takashi Murakami och banbrytande modedesignern Ann Sofie Back, bara för att ge några exempel.
Ett verk från den tiden minns jag särskilt väl, Candyman av just Peter Geschwind. En slafsigt sittande gestalt bestående av jeans och kalaspuff-kartong som huvud och med en barnbandspelare vid sidan om. Urbilden av den slappa och i det allt mer resultatorienterade samhället så ickeproduktiva ungdomen, ”slackern” i motsats till yuppien. Och den här typen av konst fick också den konsthistoriska benämningen ”slackerkonst”.
Utställningen på Bonniers Konsthall, med titeln ”After image” (efterbild) var tänkt som ett samarbete mellan den förre konstnärliga ledaren Theodor Ringborg, Peter och konstnären Gunilla Klingberg, hans partner. Mitt i arbetet insjuknade Peter i cancer och han avled hösten 2021, innan utställningen var klar. In i det sista deltog han i planeringen och det tekniska utförandet av sina storskaliga, skenbart ful-mekaniska men samtidigt flexibla och avancerade på-plats-hyss. Utställningens magnum opus är utan tvekan Haunted house – a trailer (2019). Återigen med störiga blixtlampor och vinande och svischande ljud, men den här gången excellerar koreografin i ett mästerstycke av dansande golvmoppar och gnisslande tvättsvampar i en oförglömlig föreställning signerad Uppfinnarjocke, Frankenstein och Walt Disney i en enda person. Det är uppfriskande och samtidigt rörande att gå genom After Image. I sista rummet redovisas allt det överblivna skräpet och bråtet efter föreställningen, själva redogörelsen för hela spektaklets ansträngningar och kulissbygge. Där ligger det redo för att användas i nya äventyr.
