En vän till mig tycker så mycket om Pridefirandet att hon planerar semestern för att hinna till paraden. Hon säger att det är en av få påminnelser om att något går åt rätt håll, att våra vunna rättigheter inte kan slås ned, oavsett hur mycket extremister försöker slå hål på kampen för öppenhet.
Kampen för en öppen värld och människors lika rätt och värde pågår ständigt. Det är också en kamp och öppenhet som vi nästan uteslutet förknippar med västvärlden. Men den här veckan vänder vi blicken mot Tunisien och en sekellång kvinnokamp som i veckan segrat både på gatan och i parlamentet.
Den 26 juli i år gick en lag om att stoppa allt våld mot kvinnor igenom det tunisiska parlamentet. Det gäller både det fysiska och sexuella, samt ett stopp för den ekonomiska ojämlikheten. Det går inte längre att ”köpa sig fri” från en våldtäkt genom att gifta sig med offret eller genom ekonomisk kompensation. Våldet i hemmet blir även det olagligt, och ses inte längre som en angelägenhet som bara rör familjen. Sofia Galand från Oxfam Tunisien säger att ”revolutionen lever fortfarande och har lagt till en feministisk milstolpe i sin väg!”. Det är optimistiskt men det är inte Tunisiens första feministiska seger.
Slöjan förbjöds i kampen, vilket ledde till stor kritik från islamister.
De feministiska landvinningarna i Tunisien har varit många genom åren, och både arbetarrörelsen och kvinnoorganisationerna har varit bland de starkaste i mellanöstern. Tunisiens första president, Habib Bourghiba, fick igenom flera lagar 1956, året då Tunisien blev självständigt. En av dessa var att förbjuda polygami och skilsmässor på mannens villkor. På 60-talet var kvinnorörelsen stark och fick igenom rätten till att arbeta, resa och äga egna företag. Slöjan förbjöds i kampen, vilket ledde till stor kritik från islamister. Det var en maktkamp som dåtidens progressiva vann.
Splittringen mellan islamister och sekulära feminister har varit lång och djup. Det har vunnits och förlorats många strider mellan grupperna och fram till 2011 var det islamistiska partiet Ennahda förbjudet, som sedan kom att vinna en majoritet av parlamentets platser. Trots det fick de inte igenom några referenser till sharialagar i den omskrivna grundlagen. I Tunisien har även islamisterna fått backa och anpassa sig för de feministiska krafterna i landet. Kanske för att det islamistiska partiet enligt lag behövde gå till val på lika många manliga som kvinnliga namn, och därmed har fler kvinnliga representanter än något annat islamistiskt parti.
Allt det här har banat väg för veckans feministiska vinst i Tunisien, som överbryggat både religiösa och ideologiska hinder för att uppnå ett specifikt mål – jämställdhet. En påminnelse om att sekellånga kamper fortfarande står sig. Och att ett långsiktigt motstånd bygger ett starkt försvar mot reaktionära krafter, hur och var de än visar sig. Min hoppfulla vän har antagligen helt rätt, både i att gå med i Prideparaden och i hennes optimistiska syn på att extremister kan försöka dra oss tillbaka, men att vi aldrig låter dem vinna.
