Turkiet har sedan 2007 skakats av att Ergenekon, ett militant ultranationalistiskt nätverk, avslöjats.
I början av januari 2009 har 37 personer gripits för misstänkt samröre med gruppen. Därmed har debatten kring Ergenekon ännu en gång blossat upp.
Olika massarresteringar, riktade mot alltifrån politiker till akademiker och höga militärer till journalister, har skapat oro, inte minst genom vågen av gripanden i januari. Upprinnelsen är att den så kallade ”djupa staten” i Turkiet bedöms vara omfattande och tidvis har dess politiska kraft manifesterats öppet.
”Den djupa staten” är termen som använts för att beskriva tidigare hemliga militanta nätverk. Den här gången misstänks Ergenekon för att vara representanter för det och målet påstås vara att genomföra en statskupp mot premiärminister Recep Tayyip Erdogan under 2009.
AKP mot kemalismen
Erdogans AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har varit i regeringsställning sedan valet 2002.
Partiet har rötter i gamla islamistiska rörelser och förbund. Flera inflytelserika personer i regeringen är gamla islamister från RP (Välfärdspartiet), däribland Erdogan och president Abdullah Gül.
När deras gamla parti förbjöds 1997 bestämde sig en grupp för att liberalisera rörelsen för att återfå politisk makt. I efterdyningarna av denna debatt skapades AKP. Partiet är islaminfluerat, vilket märks bland annat i deras stöd till fundamentalistiska islamiska skolor, men respekterar den haltande demokratin, har en nyliberal ekonomisyn och goda relationer med EU.
Blandningen har lockat väljare från alla samhällsklasser, från storföretagare till jordbrukare på landsbygden. Där de förstnämnda gläds åt omfattande privatiseringar och IMF-lån har de senare attraherats av allmosepolitik som ger kol och andra förnödenheter i valtider.
Polariserad debatt
Reformerna inom islamismen räcker dock inte för kemalistoppositionen.
Kemalism avser landsfadern Atatürks ideologi som baseras på nationalism och sekularism.
Partier som Atatürks gamla CHP och högerextrema MHP är den enda stora oppositionen i parlamentet.
Deras politik går ofta ut på att utmåla AKP som den gamla skolans islamister.
Kemalisterna är starka i den stora tjänstemannasektorn och bland intellektuella i storstäderna. Försök till att stänga AKP har gjorts med motiveringen att de på ett flertal punkter hotat den kemalistiska traditionen med sin islamism, men utan resultat.
Reaktionerna har inte uteblivit. Oppositionen menar att AKP ägnar sig åt smutskastning. Kritik riktas inte minst mot massgripanden av kemalister som påstås vara medlemmar i Ergenekon. Tolkningen utgår från att AKP medvetet överdriver Ergenekons omfattning för att gripa oppositionellt sinnade och samtidigt framställa alla kemalister som kuppmakare.
– De här händelserna är viktiga pusselbitar i en stor uppgörelse. Stängningshotet mot AKP och Ergenekon-fallen är olika schackdrag i samma spel, säger den ansedda journalisten Ahmet Altan till tidningen Taraf.
Utan tillräcklig insyn är det svårt att bedöma huruvida kupphotet är så omfattande som regeringen menar – samtidigt som debatten blir snedvriden när allt AKP gör stämplas som islamistiskt.
Svag vänster
I oklarheternas mitt står en splittrad vänster och kräver mer insyn i Ergenekon och kämpar samtidigt mot AKP:s konservativa samhällssyn och kapitalism. Men valet i Turkiet står mellan kapitalistisk islamism och våldsam nationalism. Om ambitioner att förgöra oppositionen eller att genomföra en statskupp finns lär det därför knappast vara vänstern som ska kunna förhindra det.
