Det är nu två och ett halvt år sedan Uppdrag Granskning sände sitt uppmärksammade reportage om hur hat och hot blivit en metod på nätet riktat mot särskilt kvinnor. Ibland i opolitiska sammanhang, men ofta med offentliga personer som måltavla.
Så gick tiden. Den enda egentliga förändringen är att näthat blivit ett självklart begrepp. Men extremt få lagförs, trots lagskärpning. I några fall har hoten fått sina avsedda konsekvenser: tystnad.
Tvärtom har tonläget skärpts. Sådant som för ett par år sedan bara hördes hos de mest extrema nazistsajterna är nu vardag hos kostymrasisterna. Och deras ”invandringskritiska” metadebatter om ”PK-eliten” är allmängods på borgerliga ledarsidor och nästan i public service.
Några har börjat gå från ord till handling. Testar sig fram. Om man nu kan hota tv-programledare och kulturchefer ostraffat, kan man också fysiskt ge sig på politiska motståndare? Eller åtminstone sparka nedåt, mot De Där Andra? Eller i alla fall fortsätta med digitala hot och trakasserier?
Där är vi nu.
Hittills har vänstern pratat om det moraliska ansvaret för situationen. Och vi må korrekt påpeka att ingenting sker i ett vakuum.
Vi må peka finger åt högerns opinionsbildare för att de normaliserar det abnorma, ignorerar det fruktansvärda, uppförstorar det banala.
Men det finns också en gräns mellan ord och handling. Mellan kritik och hot. Mellan tillåtet och brottsligt. Och högerdebattörer som själva inte passerat den gränsen kan faktiskt två sina händer.
I stället behöver vi prata mer om det ansvar som polisen och Säpo har.
Här finns våldsmonopolet och de som fått allt mer resurser och befogenheter. De som ska föreställa sista utposten i det demokratiska samhällets försvar mot demokratins fiender. I flera år har det mest pratats om flummigt förebyggande av extremism – inte om vanligt hederligt lagförande.
För ganska exakt ett halvår sedan deklarerade så rikspolischefen på Dagens Nyheter Debatt, strax efter attackerna i Paris, att polisen skulle ta hoten mot demokratin på största allvar. Att arbetet mot hatbrott skulle skärpas. Nya enheter skulle inrättas i storstäderna. Kompetensen kring hatbrott och it skulle förbättras.
Strax därefter överlämnades en rapport till regeringen om hur det skulle gå till.
Så nu pågår något slags långsamt administrativt omgrupperande. Samtidigt brinner verkligheten och än, två och ett halvt år efter näthatsdebatten, tycks många poliser inte ha snappat upp signalerna. Fortfarande lyckas man stå för konststycket att avpolitisera och snarast tona ned politiskt motiverade attentat.
Måhända att fega anonyma attacker mot tiggare kanske inte erbjuder bästa möjliga startpunkt för en polisutredning – men man kan väl ta det på mer allvar än att rubricera nattliga bränder som allmänfarlig vårdslöshet?
Kanske det är svårt hitta vem som klottrade på moskén eller krossade partilokalens fönster – men varför kalla det pojkstreck?
Möjligt att det är svårt att bevisa vem som yttrat ett digitalt hot – men man kan ju åtminstone genomföra ETT förhör med den misstänkte?
Det börjar bli bråttom. Vänstern är näst på listan, och om ingen bättring sker blir det tyvärr dags för oss att prata om eget fysiskt försvar.
Vi behöver inte diskutera hårdare straff. Forskningen visar att det är risken att åka fast, inte straffökningar, som verkar avskräckande.
Inte heller behövs tal om terrorism eller andra förstärkningsord. Det är ett improduktivt sidospår då lagens terroristdefinition inte torde omfatta dessa attentat.
Vi behöver inte ens försöka klargöra vilken fobi som är mest akut att stoppa.
Vad vi behöver är en polis som tar fast boven. Som helt enkelt gör sitt jobb.
