Detta är ingen tid av visioner, av framtidsbyggande eller ens normala framsteg. Det är en tid av ekonomisk kräftgång, krypande oro och cynism. Det är i den tid vi lever ingen slump att det är personerna i politiken vi fascineras av istället för politiken. Den praktiska politiken är nämligen allt annat än spännande.
En av de mest spännande personer som fångas av kontinentens ögon är Tony Blair. Blair är precis som Ronald Reagan var, framförallt the Great Communicator, en person som oavsett hur hårdsmält budskapet kan tyckas, levererar det med en aura av framtidstro och obändig vilja.
Nu tycks sagan närma sig sitt slut. Blair har nu också tvingats bli the Great Pretender. Från att ha försäkrat det brittiska parlamentet att Saddam Hussein hade massförstörelse- vapen redo att sättas in med 45 minuters varsel hävdar Blair nu att dessa påståenden inte kan kallas lögner eller medvetna försök att föra parlamentet bakom ljuset. Nu menar Blair att ”historien kommer att förlåta” ifall uppgifterna om massförstörelsevapen inte var sanna. Det var rimligt att anta att det var sant i världen som den sett ut efter den 11 september 2001. För detta hudflås premiärministern inte bara av de konservativa, utan av en allt starkare opposition inom Labour. Efter den senaste affären i spåren efter kriget anser sex av tio britter att Blairs förtroende skadats. 39 procent menar att han bör avgå. För en ledare som satt sin heder i att vara ett moraliskt föredöme är tvivelaktiga uttalanden dyra.
Varför har Blair satsat sin politiska prestige i en affär som inte överhuvudtaget gynnar Storbritanniens intressen? Och varför tycks konservativa vara mer benägna att kritisera kriget än Labour? Svaret finns i något som lätt skulle kunna avfärdas som en konspriration. Om det inte var sant.
Tony Blairs kabinett är produkten av ett sällsynt lyckat experiment: British-American Project for the Successor Generation (Den efterträdande generationen).
Efter några år av spända relationer mellan den amerikanska regeringen och den brittiska i början av 1980-talet tog Ronald Reagan initiativ till denna transatlantiska elitsammanslutning. Den amerikanska administrationen oroades över opinionen mot upprustning i Västeuropa. Det saknades insikt om nödvändigheten av ett utökat kärnvapenförsvar och en gemensam säkerhetspolitik hos liberaler och socialdemokrater. Det var alltså dem man satsade på att bygga kontakter med.
BAP, som det skulle kallas, hade inte bara uppgiften att sammanlänka den yttersta ledningen i de båda länderna, utan främst att skola en ny generation ledare – the Successor Generation – i transatlantisk solidaritet. Jonathan Powell, liksom Peter Mandelsson och de andra som utformar politiken bakom Blair, är alla produkter av detta samarbete. BAP är inte den enda slussen in i det transatlantiska komplexet. En annan är de mer ljusskygga ”loger” – P2 är den mest kända – där män som Silvio Berlusconi skolats i lojalitet med Washington. Det gemensamma är att unga talanger har oavsett politisk bakgrund plockats upp och skolats om. Många ex-kommunister och fredsaktivister – Javier Solana är ett exempel – som nu dyker upp som ledande företrädare för NATO och EU. Så samsas extremhögern med ”progressiva” ledare i sitt försvar för USA.
Sagan ser ut att få ett gott slut, inte för Tony Blair, men för oss andra. Blair får alltså betala surt för sin uppgift att vara USA:s vasall i Europa. Tiden har också hunnit ikapp George W Bush. Bush ”sjunker som en sten” enligt opinionsundersökningar i USA. Tiden kommer ikapp den som far med osanning och idkar anfallskrig. De mångas ansträngningar i fredsrörelsen vinner över transatlantiska elitnätverk, högerns tankesmedjor och ledarnas charm. Vi håller på att vinna slaget och det är dags att dra konsekvenserna av det vi vet. Låt oss börja med att ställa EU-vännerna några väl valda frågor.
För dem som tror att EU skall bli en motmakt till USA återstår att förklara hur det skall gå till med ett EU-etablissemang som det vi har idag. De borde också förklara varför USA och dess allierade – såväl Blair som Berlusconi och Solana – är varma anhängare av EMU och den europeiska integrationen. Det är dags att visa hur den transatlantiska kopplingen inte bara gör oss till allierade med USA i krig, utan också hur den leder till en amerikanisering av välfärdsstaterna i Europa. Vi har rätt också där.
