Svallvågorna efter händelserna i Stockholms skärgård börjar lägga sig. Det är dags att börja dra slutsatser. För vänstern är det viktigt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, men också att synas mer i debatten.
Medierapporteringen har överlag pendlat mellan direktrapporterande sensationsjournalistik till raljans över Försvarsmaktens förmåga. Försvaret har i det här läget, även om man inte funnit någon ubåt, gjort sitt jobb. Man har fått indikationer på att ett intrång kan ha skett och man följer upp det med de medel som står till buds. Och de medel som står till buds är ett resultat av riksdagsbeslut.
Krav på Nato-medlemskap har seglat upp som en lösning på de borgerliga ledarsidorna. Här måste vänstern ha ett bättre och tydligare alternativ. Som Aftonbladets Anders Lindberg påpekade förra veckan (2014-10-22) är det inte alliansfriheten som krympt Försvarsmaktens förmåga, utan den nedskärningspolitik som skett under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Att ett Nato-medlemskap skulle kyla ned den uppblossade säkerhetspolitiska stämningen är också tveksamt. Troligtvis skulle resultatet bli det motsatta. Samt att utökad makt för Nato ytterligare undergräver FN:s roll.
När Jonas Sjöstedt mötte Jan Björklund i söndagens Agenda var de ovanligt överens, vilket delvis berodde på att Björklund inte fick möjlighet att gå in på Nato-medlemskapet. Det här är inte nödvändigtvis dåligt. Två teman i debatten är viktiga att hålla fast vid. För det första är ett fördömande av Rysslands agerande, inrikes- såväl som utrikespolitiskt, viktigt att göra från vänster. Inom delar av vänstern finns en ovilja att kritisera Ryssland, särskilt om motståndaren är Nato. I det här fallet är inte fiendens fiende en vän.
Den riktning Putin stakat ut för Ryssland, från stridigheterna i Ukraina till förföljelse av homosexuella, är inget som kan försvaras från vänster. Det går alldeles utmärkt att fortsätta kräva en försvarspolitisk alliansfrihet och samtidigt fördöma Rysslands agerande.
För det andra är det taktiskt klokt av vänstern att just nu driva frågan om allmän värnplikt, och givetvis en könsneutral sådan. Allt fler röster, över hela det politiska spektrat, höjs till förmån för något slags återinförande. Folkförsvaret är en klassisk försvarspolitisk fråga från vänster, men argumenten för tål att upprepas. Försvarets sammansättning bör i så hög grad som möjligt återspegla folket, avseende kön, etnisk samt socioekonomisk bakgrund. Det är en demokratisk fråga där vi just nu har ett politiskt läge som är mer gynnsamt än på flera år.
Vänstern behöver också minnas att den försvarspolitiska debatten inte helt kan handla om det säkerhetspolitiska läget och eventuella kränkningar av territorialvatten och luftrum. Skogsbranden i Västmanland var ett exempel på ett annat slags hot Försvarsmakten måste kunna hantera. En typ av uppgifter som varken ett Nato-medlemskap eller tio nya JAS 39 Gripen kan lösa. För den här typen av hot (och jag misstänker att vi kommer se allt fler klimatrelaterade sådana) behövs ett folkförsvar. Här kommer också vikten av civilplikt in. Att beredskapen omfattas av utbildad personal inom exempelvis brandskydd och sjukvård.
I den fortsatta utrikespolitiska debatten behöver vänstern hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Framförallt får vi inte lämna walk over i debatten. Det är nämligen likadant med försvarspolitiken som det är med frågan om folkförankringen i försvaret – potentiellt sett allt för viktigt och mäktigt för att överlåtas till motståndaren.