När jag var på den lilla matvarubutiken i en by i västra Dalarna senast blev jag glad. De två skogsarbetarna framför mig i kön som köpte en Center-rulle till kaffet stod och pratade med varandra, på somaliska. Det har varit en ovanlig syn hittills och med all säkerhet ingår de i det projekt som skogsstyrelsen i Dalarna startat när de kombinerat svårigheten att rekrytera skogsarbetare med svårigheten för nyanlända flyktingar och invandrare att få jobb och dragit slutsatser. Redan i våras rapporterade P1 Morgon i Sveriges Radio om detta lyckade projekt som lett till riktiga jobb för ett flertal invandrade somalier i länet. Tidigare har branschen förlitat sig helt på tillfälliga gästarbetare.
I skogrika Dalarna är ett sådant arbete inte bara en möjlighet till integration via ett lönearbete och en egen inkomst. Det är också en bättre antirasistkampanj än 100 fina tweets eller påkostade tv-reklamfilmer. För det slår hål på Sverigedemokraternas myt att de flesta som sökt sig till Sverige egentligen bara vill leva på kommunens försörjningsstöd och skyr arbete. Alltså tänkte jag att detta projekt borde kunna ge ringar på vattnet i övriga Sverige. Kanske kunde något liknande göras för att täcka bristen på gruvarbetare i Norrbotten och andra bristyrken med lägre utbildningskrav än universitet och högskola? I motsats till vad som ibland hävdas finns ju fortfarande sådana yrken i Sverige, några av dem är till och med livsviktiga för landets rikedom och inkomster.
Men säg den glädje som varar för evigt. Jag anar att det är projekt som det ovan beskrivna som inspirerat integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att skriva sin debattartikel ”Flyktingar ska tvingas flytta till erbjudet arbete” i Dagens Nyheter den 2 september 2012, som jag läser strax efter att jag kommit hem från min resa. I pappersupplagan pryds artikeln till och med av en skogsarbetare, så fler än jag verkar ha gjort kopplingen.
Tvång, tvång, tvång. Det är regeringens första tanke när den ser goda exempel. Men skogsstyrelsens projekt för att utbilda arbetslösa i skogsavverkning hade ju ingenting med tvång att göra och var ändå framgångsrikt. Det är det politiken bör ta fasta på. Vi har bristyrken och vi har arbetslöshet. Om vi satsar på utbildning till dessa bristyrken kan vi lösa både branschers rekryteringsproblem och bidra till lägre arbetslöshetstal i ett läge där nästan alla anser att det är omöjligt att ”skapa nya jobb”.
Om regeringen anser att den kan ge bort miljoner till arbetsgivare som förvarar sysslolösa arbetslösa i ett rum (Fas 3) så måste den rimligtvis kunna bidra med pengar till omställning och utbildning till bristyrken. Konkret: om det saknas gruvarbetare i Pajala, Kiruna och Gällivare varför ser inte staten till att göra den typen av utbildningar attraktiva för arbetssökande? Här är 1970-talets arbetsmarkndsutbildningar (AMU) en mycket bättre inspiration än nya tvångsåtgärder som bara bygger på hot om uteblivna bidrag och sämre ekonomi. Dessutom kan generösa nyetableringstöd utgå för den som väljer att bosätta sig på en ort där arbetskraftsbehovet är stort.
Varje ansvarsfullt lett samhälle ser till att planera sina arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att passa och träffa alla befolkningsgrupper och lösa brister på arbetskraft. Det är inget fel i det. Arbetslösheten i vissa miljonprogamsdelar av exempelvis Malmö och Södertälje är enorm och en tragedi för de arbetslösa och en dåligt utnyttjad resurs för samhället. En aktivare arbetsmarknads- och utbildningspolitik skulle vara en stor hjälp för många. Förutom de två nämnda exemplen finns ett antal fler bristyrken som samhället borde satsa på utbildning till.
I sig löser inte tvångsåtgärder någonting. För utan utbildningssatsningar kan ändå inte de nyanlända flyktingar som Erik Ullenhag vill tvinga att flytta söka dessa arbeten. Med utbildning, hjälp och uppmuntran kommer man längre än med tvång, om det är problemet med den så kallade missmatchningen på arbetsmarknaden som regeringen vill lösa. För inte kan det väl vara så illa att Erik Ullenhag egentligen struntar i sakfrågan och bara vill fiska röster i auktoritära och främlingsfientliga vatten?
