En lördag i slutet av april sitter jag under lindarna på Unter den Linden i Berlin och dricker mitt eftermiddagste. Träden har nyss slagit ut, turister och berlinare njuter i vårsolen. En ren idyll, kunde man tycka, om det inte hade varit för det terrorhot som vilar över detta veckoslut.
Dagarna innan har nämligen medierna rapporterat om ökad terrorrisk i Tyskland, speciellt i huvudstaden. Hotet lär främst gälla amerikanska institutioner och medborgare. Men eftersom Berlin har många sådana inrättningar och dessutom runt 12.000 amerikaner registrerade som boende i staden berör hotet alla som rör sig på gatorna, besöker olika sevärdheter eller färdas med allmänna kommunikationer. Kanske också de kafégäster som just nu befolkar borden runt omkring mig.
Bakom mig sitter två unga amerikanskor och pratar vitt och brett. Jag vänder mig om och kollar deras ansiktsuttryck. De skrattar och ser inte ett dugg rädda ut. Om sanningen skall fram är inte heller jag speciellt rädd, trots att jag i normala fall är en lättskrämd person som oroar mig för det mesta i tillvaron. Kaféet där vi sitter ligger bara ett stenkast från amerikanska ambassaden, men inte ens detta faktum grumlar stämningen denna soliga aprillördag.
Enligt tyske inrikesministern, Wolfgang Schäuble från CDU, rör det sig ändå om ett ”mycket konkret” hot. Denna gång är det tyska myndigheter som varnat sina amerikanska motsvarigheter, inte tvärtom som annars ofta är fallet. Läser man närmare i tidningarna finner man dock att hotet inte alls är så konkret som Schäuble vill hävda. Tvärtom. Det handlar om högst vaga och opreciserade varningar som dessutom kommer så ”på beställning” att man inte kan undgå att bli misstänksam.
Den politiska debatten i Tyskland domineras nämligen samtidigt av inrikesminister Schäubles olika förslag om att – som ett led i ”kriget mot terrorismen” – ytterligare inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna. Dessa nya lagförslag, som bland annat innebär att myndigheterna skall få rätt att i sex månader lagra data om medborgarnas telefon-, mejl- och nätkommunikation, har väckt kritik, även från politiker i regeringskoalitionen. En sådan övervakning och kontroll skulle, menar de som försvarar rättssamhället, innebära ett otillbörligt intrång i privatsfären och allvarligt hota det öppna, icke-totalitära, samhälle som vi bekänner oss till.
En del kritiker har påmint om den grundsten i västerländsk rättskultur som kallas ”in dubio pro reo”. Det är den princip som säger att i tveksamma fall skall man alltid döma till den anklagades fördel och att en misstänkt därför alltid är att betrakta som oskyldig tills dom har fallit. Varpå den tyske inrikesministern svarat att den principen förvisso hör hemma ”inom straffrätten” men alls inte i den nya situation som råder efter 11 september.
Precis när kritiken mot Schäuble var som häftigast kom så terrorhotet mot Berlin. Och redan på söndagen hävdade en annan ledande CDU-politiker att just detta hot visade att inrikesministern inte alls var ute i ogjort väder utan att den nya hotbilden tvärtom ytterligare stärkt dennes position.
Jag förnekar inte terrorismens existens. Men det gäller samtidigt att inte drabbas av panik när land efter land, inspirerade av president Bush, nu inskränker medborgarnas rättsskydd och spottar på grundläggande demokratiska värden. Vi får inte bli så skräckslagna att vi bara passivt åser hur Makten, steg för steg, inför den styrelseform som den italienske filosofen Giorgio Agamben kallat ”det permanenta undantagstillståndet”.
Man värnar aldrig det demokratiska rättssamhället genom att avskaffa det.