Det är kris i eurozonens ekonomi. Enligt Financial Times har oförmågan att ta sig ur stagnationen lett till att euron försvagats gentemot dollarn på valutamarknaden.
Två år i rad har Tyskland, som anses värst drabbat, brutit mot EU:s stabilitetspakts krav att budgetunderskottet inte får överstiga tre procent av budgetunderskottet. Mycket pekar på att landet kommer att få bannor också en tredje gång. Om inte landet ”får ordning på finanserna” hotar EU:s ekonomikommissionär Pedro Solbes med sanktioner.
Trots det kan det knappast sägas ha varit en stor debatt om eurons införande i Tyskland.
Någon folkomröstning, med dit hörande informationskampanjer och argument för och emot, hölls aldrig och den debatt som fanns efter införandet av euron handlade mest om priser.
Många handlare passade på att höja priserna på sina varor och i folkmun döptes euron till ”teuron”, efter tyskans teuer, det vill säga dyr. Vänsterpartiet PDS drev en kampanj under mottot ”Inte den här euron” för att visa att en gemensam valuta nog skulle kunna vara en klok idé, dock inte med de nyliberala kriterier centralbanken ECB i Frankfurt ställt upp.
I Tyskland var i juli i år 10,4 procent av befolkningen arbetslös.
Där lever vart tionde barn i vad Rädda barnen betraktar som fattigdom. Cirka 5,6 miljoner människor i 2,8 miljoner familjer lever på socialhjälp eller så kallad arbetslöshjälp, det vill säga den ersättning som betalas ut efter att man stämplats ut från a-kassan och som nu kommer att sänkas till socialhjälpsnivå. Det är cirka 6,8 procent av befolkningen.
Nu planerar den tyska regeringen att som en del i sparpaketet Agenda 2010 slå samman a-kassan och socialhjälpen till en och samtidigt sänka tiden man kan få ut a-kasseersättning från 32 månader till mellan tolv och 18 månader (beroende på ålder). Det innebär att 6,8 procent kommer att leva på socialbidragsnivå. En markant levnadsstandardsänkning för långtidsarbetslösa är alltså att vänta.
Ironiskt nog har det varit svårt för Gerhard Schröders så kallade vänsterregering att få igenom Hartzkommissionens förslag om skattesänkningar, nedskärningar och försämringar i arbetsrätten. Oppositionen från höger har hotat att parlamentariskt blockera lagförändringen, det vill säga göra detsamma som Oskar Lafontaines SPD-opposition gjorde med CDU:s liknande förslag på 1990-talet. Nu är rollerna alltså ombytta.
Efter lite krångel ser dock Hartzkommissionens förslag ut att gå i genom.
I korthet innebär det stora skattesänkningar, särskilt för de redan rika. Enligt tabloidtidningen Bild kommer den som tjänar 25 000 euro per år kunna behålla 486 euro mer per år efter skattesänkningen. Den som tjänar 100 000 euro per år kan räkna med 4 537 euro mer per år.
Reformen ska betalas med privatiseringar och utförsäljningar. Pensionsåldern föreslås höjas från 65 till 67 år och skatteavdrag för pendling kommer att dras ned.
Kollektivavtalen kommer att kringgås med förslag som tillfälliga lönesänkningar i krisbranscher och avsteg från den tidigare socialt reglerade lagstiftning om turordning vid avskedanden. ”Mer dynamiska faktorer, såsom arbetsresultat, snarare än rent statistiska faktorer, såsom ålder och huruvida man är gift och har barn eller ej”, kommer enligt Svenskt näringslivs rapport Euron hjälper Tyskand (juni 2003) att avgöra vem som får sparken.
Om att det är kris i Tyskland råder alltså ingen debatt. Men om EMU har med saken att göra råder det delade meningar om i Sverige.
Nej-sidan i folkomröstningen om euron kopplar samman Tysklands nedskärningar med landets deltagande i EMU.
I en nyligen utkommen rapport från vänsterpartiet beskrivs hur Tysklands nedskärningar stämmer väl överens med de riktlinjer som Ekofinrådet gav landet under 2002. Enligt rapporten uppmanades Tyskland 2002 att minska utgifterna inom hälso- och sjukvården och få bort stelheter på arbetsmarknaden. Landet uppmanades också att införa bättre flexibiltet i anställningsskyddet och skattesänkningar som är förenliga med en balans i budgeten. På en rad områden samstämmer Ekofinrådets krav med Hartzkommissionens förslag.
I den tidigare nämnda rapporten från Svenskt näringsliv avfärdas dock bestämt att euron skulle ligga bakom Tysklands problem. De lägger huvudskulden på sammanslagningen med DDR och den valutareform som då skedde, när 1 D-mark kunde växlas in mot 1 DDR-mark, trots att valutornas egentliga värde inte var detsamma.
Rapporten är dock intressant för nej-sidan också, så till vida att den faktiskt erkänner att EMU skulle pressa på för nedskärningar och försämringar i arbetsrätt. För Svenskt näringsliv är dock detta ett skäl för euron.
”Oförmåga att reformera en stel arbetsmarknad, att bygga ett tillväxtstimulerande skattesystem och ett robust pensionssystem har karaktäriserat den ekonomiska politiken i Tyskland. Korporativa särintressen har motsatt sig reformer som bedömts innebära försämringar av rådande villkor. En fortgående integration inom EU och EMU mot ökad harmonisering, transparens och konkurrens kan vidare förutses bygga upp trycket på anpassning och därigenom driva fram förändringar i syfte att vitalisera den tyska ekonomin”, skriver de i rapporten.
Enligt den rapporten skulle alltså euron, precis som också nej-sidan påstår, öka trycket på nyliberala reformer i välfärdsystemet.
Förvisso finns det inga sanktionsmöjligheter om ett land inte följer riktlinjerna till skillnad från brott mot stabilitetspakten då ett land kan drabbas av höga böter. ”Men riktlinjerna är politiskt bindande och det ska mycket till för att ett land inte ska följa dem särskilt som landets finansminister ställt sig bakom dem. Vi ser också hur länder efter en tid genomför det mesta som de blivit ålagda att genomföra. Tillsammans med maktkoncentrationen hos sex personer i den slutna och demokratiskt opåverkbara centralbanken, ser vi nu hur centralstyrningen också ökar över hela det breda fältet av ekonomisk politik”, skriver vänsterpartiet i sin rapport.
Handelsanställdas förbunds ekonom Stefan Carlén är en av de ledande figurerna i nej-kampanjen. Han är övertygad om att EMU-medlemskapet hindrar Tyskland från att ta sig ur sina ekonomiska bekymmer.
”Tänk om Tyskland, för säg två år sedan, hade kunnat sänka sin ränta kraftigt. Det hade naturligtvis haft positiva effekter för investeringar, produktion och sysselsättning /…/ En sänkt ränta hade lett till en mer konkurrenskraftig D-mark. Det som hindrade Tyskland från att sänka räntan var just EMU. Man har ju avskaffat sitt självbestämmande och sin egen ränta och sin egen valuta”, skriver han i en debattartikel i Norrländska Socialdemokraten den 9 juni i år.