Förslaget om att kriminalisera sexköp utomlands och Uppdrag gransknings program i förra veckan om den så kallade kopplerihärvan har aktualiserat prostitutionsdebatten. Diskussionen har hittills tagit de vanliga turerna: sexköpslagen, stigmatiseringen av sexarbetarna, statliga bordeller och så vidare. Ständigt med konstellationen kvinnlig säljare och manlig köpare i fokus.
Kunskapen om homosexuell prostitution är knapphändig. Inte heller RFSL Rådgivning Skånes rapport om ämnet för ett par år sedan ändrade det faktumet. Men rapporten plöjde upp nya spår genom sina djupintervjuer med en handfull unga män som säljer sex till andra män. Och den bild rapporten ger bryter mot den konventionella.
Nästan dubbelt så många unga killar som tjejer har sålt sex och bland dem är också pojkarna mer positiva än flickorna till att göra det fler gånger. Men varför? Jag träffar en av männen i rapporten för att om möjligt räta ut frågetecknet något. Kristian, som han kallar sig, ger ett vältränat och självsäkert intryck. Han är snyggt klädd och uppenbart medveten om sitt fördelaktiga yttre. Kristian prostituerade sig ett par, tre månader för att dryga ut sina studiemedel. Idag har han lagt av och jobbar utomlands som kläddesigner.
Kristian ser sig som en spänningssökande person. Redan i tidiga tonåren provade han på förbjudna saker. Målade graffiti, snattade, gjorde små inbrott och sånt. När Kristian var femton hade han ett sexuellt förhållande med en mycket äldre man. Han säger att det tillfredsställer hans ego att någon vill betala för hans kropp. Fantasierna hade funnits länge. När han var nitton år dök det så upp ett tillfälle som han nappade på. Det var inget planerat. En amerikansk turist stötte på honom på en nattklubb i Stockholm och efter att ha avvisat honom så erbjöds Kristian sjutusen spänn för en halvtimmes sex.
Efter debuten på nattklubben började Kristian att prostituera sig via internet. Liksom hos de andra intervjuade i rapporten är de snabba pengarna något som lockar. Pengar att förverkliga olika livsprojekt med som att köpa en lägenhet eller en resa. För Kristians del handlade det om att han ville ta examen och att studiemedlen inte räckte till för att han skulle kunna försörja sig. Två tusen kronor per tillfälle brukade han ta betalt. Till skillnad från sin dåvarande pojkvän, som också prostituerade sig, försökte han lära känna sina kunder. De flesta av dem var äldre än Kristian och ville antingen inte vara öppna med sin homosexualitet eller kunde helt inte få en sån som Kristian om de inte betalade. En var till och med gift med en kvinna.
Bland de intervjuade i rapporten vill en av männen inte berätta något om sin uppväxt. De övriga beskriver sina bakgrunder och ursprungsfamiljer i neutrala eller positiva ordalag. Kristian betecknar sin uppväxt på landet som trygg. En helt vanlig kärnfamilj i medelklassen. Han har alltid haft god kontakt med dem, särskilt syskonen. Men han vill absolut inte att föräldrarna ska få reda på att han prostituerat sig.
Överlag verkar det sociala stigmat vara ett av de stora problemen. Att bli utstött av familjen eller vänskapskretsen. Stigmatiseringen är tveeggad. Den kan både avskräcka en person att sälja sex eller, om någon blir utstött, hålla kvar den i verksamheten. I rapporten berättas också om mer våldsamma risker. Från hot av andra internetanvändare till misshandel och våldtäkt vilket två av de intervjuade utsatts för. Moralistiska argument förutan är det uppenbart att samhället behöver mer kunskaper om verksamheten. Risken för våld är inte bara ständigt närvarande hos de intervjuade. Några av dem upplever att de inte kunnat anmäla våld som de utsatts för eller inte räknat med hjälp från samhället.
De intervjuade i rapporten är unga. Sannolikheten att prostitutionen kommer att ge dem problem blir förstås större ju längre tid de är kvar i verksamheten. Inte bara riskerna att utsättas för våld. Ju längre tid desto större chans att bilden av dem själva blir allt starkare knuten till de prostituerades stigmatiserade gruppidentitet.
Även Kristian, som sökte spänningen och pengarna, ser idag riskerna som allt för höga. Nu har han sin examen. Nu har han sitt jobb. Slutet gott alltså. Det bekräftande undantaget kanske?
