Nyheter 03 augusti, 2020

Tyst terror

Palmemordet, terrorattentaten 1980 i Bologna och München, CIA, Nato och nazistpartier. Nätverket Stay Behinds namn dyker upp i en rad uppseendeväckande sammanhang. Ändå går ingenting att bevisa. Flamman gräver i en internationell organisation som haft siktet inställt på västeuropeisk vänster.

Andra augusti 1980. En het dag i Bologna, Italien. Mängder av människor har sökt sig till svalkan i centralstationens luftkonditionerade väntsal. 10:25 exploderar en tidsinställd bomb. Explosionen får väntsalens tak att kollapsa och träffar tåget som står inne vid första perrongen. 85 människor omkommer och över 200 skadas.
Tjugosjätte september 1980. Oktoberfest i München, Tyskland, är i full gång när en brandsläckare fylld med sprängmedel och en granat placeras i en soptunna nära ingången till festområdet. 22:19 detonerar bomben. Splitter kastas ut i midjehöjd över ett område stort som en fotbollsplan. Tretton dödas och över 200 skadas.
Nionde november 1985. Snabbköpet Delhaize i Aalst, Belgien, ska snart stänga för kvällen. Familjen Van de Steen är på väg ut till parkeringen när de möter tre maskerade män med hagelgevär. Föräldrarna och dottern skjuts ihjäl. Den nioårige sonen flyr in i butiken där han skjuts i höften. Under de fyra minuter männen vistas i butiken fortsätter de skjuta mot kassörskor och kunder. Ytterligare fem dödas. Rånarna flyr och undkommer förföljande polisbilar.
Tjugoåttonde februari 1986. Olof och Lisbeth Palme promenerar hem från biografen Grand. Vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan dyker en man upp bakom paret och avlossar två skott på nära håll. Sveriges statsminister Olof Palme avlider omedelbart. Mördaren avviker från platsen.

Under 1980-talet drabbades Västeuropa av flera spektakulära våldsdåd som har gemensamt att de kan kopplas till det mystiska nätverk som kallas Stay behind. Trots att nätverket existerat sedan andra världskrigets slutskede var det först 1990 dess existens officiellt bekräftades när Italiens premiärminister Giulio Andreotti erkände för häpna senatorer att det funnits en NATO-ansluten arméstruktur som hållits hemlig både för folket och för det italienska parlamentet.
Den militära underrättelsetjänsten hade för CIA:s räkning byggt upp organisationen med kodnamnet Gladio, bestående av militärt tränad personal med hemliga vapengömmor. Om Italien ockuperades av Sovjetunionen skulle Gladio verka som motståndsrörelse. Uppdraget var att stanna bakom fiendens linjer, därav beteckningen Stay behind.
Avslöjandet skapade stor skandal, särskilt när det upptäcktes att Gladio hade kopplingar till Operation Piano Solo 1964 och Operation Tora Tora 1970, två långt framskridna statskuppsplaner där element inom militären, polisen och underrättelsetjänsten skulle gripa makten med stöd av extremhögern.

På listorna fanns inte bara kommunister utan även många ledande socialdemokrater, däribland SPD:s ordförande Erich Ollenhauer och Hessens inrikesminister Heinrich Zinnkann

Journalister, domare och parlamentariker började undersöka vilken roll Gladio spelat under Anni di piombo, blyåren, den blodiga period från slutet av sextiotalet till början av åttiotalet som präglats av politisk terrorism. Den allvarligaste uppgiften handlade om att sprängämnet som användes i bomben på Bolognas centralstation skulle ha kommit från ett av Gladios vapenförråd.
En allt klarare bild började framträda av en organisation som bildats för att bekämpa en främmande ockupationsarmé men som med tiden börjat betrakta den italienska vänstern som sin främsta fiende och var beredd att ta till alla medel för att hindra kommunistpartiet från att vinna demokratiska val.
Gerardo Seravalle, den general som fört befäl över Gladio i början av 70-talet berättade i en BBC-intervju att deras kontakter vid CIA var mest intresserade av inrikespolitiska uppgifter, förmågan att ”motverka gatustörningar, hantera landsomfattande strejker och framförallt varje eventuell ökning av kommunistpartiets makt.” Enligt generalen var CIA:s finansiering av Gladio helt beroende av denna förmåga.
Kanske var det för att avleda något av kritiken från sig själv som premiärministern Andreotti i ett tal till parlamentet den nionde november 1990 avslöjade att Gladio varit del av ett större nätverk och att länder som Grekland, Tyskland, Belgien och Danmark hade egna avdelningar som koordinerades genom Allied Clandestine Committee, ACC, en hemlig ledningsgrupp inom NATO.
Under hösten 1990 erkände regeringar i Grekland, Turkiet, Nederländerna och Luxemburg existensen av Stay behind-organisationer. Frankrikes president Mitterrand försökte hävda att den franska avdelningen sedan länge var upplöst men bemöttes av Italiens Andreotti som påpekade att Frankrike deltagit i ett ACC-möte knappt tre veckor tidigare.
Västtyska Stay behind hade avslöjats första gången redan 1952 när en före detta SS-officer självmant anmälde till polisen i Frankfurt att han rekryterats av en paramilitär organisation, Technischer Dienst, TD, bestående av före detta nazister, finansierad och tränad av CIA. Tyska polisen stormade TD:s högkvarter och beslagtog stora mängder vapen och sprängmedel.
Det som skapade mest uppmärksamhet var de registerkort man fann med namn på misstänkta landsförrädare att eliminera. På listorna fanns inte bara kommunister utan även många ledande socialdemokrater, däribland SPD:s ordförande Erich Ollenhauer och Hessens inrikesminister Heinrich Zinnkann. Utredningen i Frankfurt motarbetades av de federala myndigheterna och landets högsta domstol beordrade att alla som gripits skulle släppas.
1990 hävdade förbundsregeringen att tyska Stay behind hade avvecklat sina vapenlager redan 1972. Journalister påpekade att flera vapengömmor hittats i Tyskland under 80-talet.
Det mest spektakulära fyndet gjordes 1981 av skogsarbetare vid Lüneburgheden. Fyndet kunde kopplas till den högerextreme skogvaktaren Heinz Lembke som ledde polisen till 33 förråd med stora mängder automatvapen, pansarskott, handgranater och sprängämnen.
Polisen började misstänka att bomben som en ung nazist i Lembkes bekantskapskrets sprängde under Oktoberfest året innan kom från denna arsenal. Lembke förklarade för åklagaren att han var beredd att avslöja varifrån vapnen kom och deras syfte. Dagen efter hittades han hängd i sin cell. Vapnens ursprung är fortfarande inte klargjort. Från utredningen 1952 är dock känt att Lüneburgheden var TD:s norra samlingsplats vid en eventuell invasion.
I Belgien tillsatte det federala parlamentet en kommission som kunde konstatera att det funnits två parallella organisationer, SDRA8 som var en del av den militära underrättelsetjänsten och den civila STC/Mob som rekryterat radiooperatörer.

En av de viktigaste frågorna som kommissionen skulle undersöka var om SDRA8 varit delaktigt i våldsdåd i Belgien i fredstid. De fann klara bevis för att SDRA8 varit inblandade i anfallet mot polisstationen i staden Vielsalm där en polis dödades och vapen stals. Dessa vapen dök senare upp i en lägenhet som använts av vänsterterrorcellen Cellules Communistes Combattantes.
Kommissionen försökte ta reda på om det fanns någon koppling mellan SDRA8 och den serie brutala rånmord som kulminerade med massakern på snabbköpet i Aalst. Trots direkta order från regeringen valde de högsta cheferna inom underrättelsetjänsten att hellre få sparken än att lämna ut information om SDRA8:s eventuella inblandning. Nazisten Paul Latinus som misstänktes vara sambandet mellan Stay behind och rånmördarna hade hittats hängd i sin flickväns bostad.
Att NATO-länderna Danmark och Norge hade egna Stay behind-nätverk, Absalon respektive Rocambole, var kanske inte förvånande. Norska ROC hade råkat avslöjas redan 1978 när en polis på jakt efter hembrännare snubblade in i en vapengömma. Då var det större nyheter att formellt neutrala Sverige och Finland, tillsammans med Österrike och Schweiz, varit de länder utanför NATO där Stay behind etablerats.

När den sovjetiska ockupation de förberett sig på aldrig kom började de allt mer betrakta inhemska vänstergrupper som legitima mål

I Sverige inleddes uppbyggnaden i slutet av 40-talet av major Anders Grafström. Han hade varit frivillig i finska vinterkriget och rekryterade andra veteraner, framförallt från Sveaborg, en föreningen för svenskar som slagits i Finland eller i Waffen-SS. Sveaborg var en del av nazistpartiet Svensk socialistisk samling och de nazistiska rekryterna stod redan under säkerhetspolisens övervakning. När Sveaborgs ledare Otto Hallberg greps 1952 upplöstes Grafströms organisation.
Istället gick uppdraget till Alvar Lindencrona, tidigare jurist vid Försvarsdepartementet och sedan 1947 VD för försäkringsbolaget Thule. CIA hade börjat bygga upp ett nätverk i det neutrala Sverige och regeringen behövde verka snabbt för att Stay behind skulle stå under svensk kontroll. Efter att Lindencrona och Tage Erlander sammanträtt med CIA flyttades ansvaret över till det som kom att kallas ”Lindencronas kommitté”. Svenska Stay behind fick även en observatörsroll i NATO-ledningsgruppen ACC.
Grafström blev kanslichef under Lindencrona. Styrelsen hade en bred representation från näringslivet, politiken, militären, LO och LRF. Finansieringen kom från privata donationer organiserad av Marcus Wallenberg. Rörelsen styrdes från ett hemligt rum i Thulehuset på Sveavägen med egen ingång från Luntmakargatan
När Lindencrona pensionerades 1978 tog SAF-chefen Curt-Steffan Giesecke över. Det svenska Stay behind-nätverket existerade fortfarande under slutet av 90-talet med ett kontor dolt i en våning på Kungsholmen. Först några år in på 2000-talet avvecklades organisationen.
När åklagare Krister Petersson kallade till presskonferens för att slutligen lägga ner Palmeutredningen valde han att peka ut den avlidne Stig Engström som mördare. Enligt Petersson går det inte att utesluta att Engström skulle ha agerat i samarbete med andra. I praktiken verkar han ha menat Stay behind. Engström arbetade i Thulehuset och hade i många år Alvar Lindencrona som chef.
Att undersöka Stay behind har uppenbarligen inte varit lätt. Enligt Petersson har de personer man förhört ”inte varit väldigt sugna på att prata om verksamheten”. Aftonbladet har också kunnat visa hur Palmeutredningen gång på gång under de senaste tre åren begärt ut information från SÄPO och den militära underrättelsetjänsten MUST som kan kopplas till Stay behind.
Om Stay behind var involverade i mordet på Olof Palme är troligen lika svårt att ta reda på som vad som verkligen hände i Bologna, München och Aalst. Men några saker vet vi säkert. Som att NATO och CIA under efterkrigstiden byggde upp ett nätverk av hemliga väpnade organisationer i Västeuropa utan demokratisk kontroll eller insyn, och att dessa organisationer till stor del befolkades av personer med högerextrema sympatier. När den sovjetiska ockupation de förberett sig på aldrig kom började de allt mer betrakta inhemska vänstergrupper som legitima mål. De var dessutom beredda att tillgripa alla medel, inklusive mord och terrorism, för att uppnå sina mål.

Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 12 april, 2025

Grillen #3: ”Pappa, kan vi fira jul utan el i år?”

I veckans Grillen: När ska Elon Musk börja kampanja för Sverigedemokraterna, vilken historisk era är sexigast och varför är det så kul att håna Liberalerna?

Vi gästas dessutom av Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena och författare till boken Dyrtider, för att prata om varför kaffet har blivit så dyrt – och matjättarnas roll i inflationen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Elinor Odeberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen