Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Jag har jobbat två tredjedelar av mitt yrkesliv som arbetarklass – mest som treskifts patienttransportör stationerad på akuten vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. En tredjedel av mitt arbetsliv var jag medel-klass – journalist i olika industristäder Sverige runt – och skrev mycket om vanliga jobbare.
Jag har därför fått en dubbel erfarenhet av dels medelklassens intellektuella – den pratande klass som jag själv delvis tillhör – dels av den allt tystare, ohörda, osynliga, gömda och glömda arbetarklassen.
I den senare vill många numera inbillnings-byta klass genom att se sig som ”finare” medelklass. Göra sig av med identiteten som vanlig, simpel arbetarklass.
På 70-talet var det annorlunda, med alla vilda arbetarstrejker och krav på löntagar-inflytande i företagen. Arbetarklassen då såg till att bli hörd. De fanns en kvardröjande proletär stolthet. Journalisterna flockades för att göra arbetslivs-reportage på fabriker, i gruvor, inom vården etcetera.
Så kom 80-talet med nyliberalism, privatiseringar och snabbt växande klassklyftor. Från att vara berömd för vår svenska jämlikhet, blev vi en av de mest ojämlika länderna i Västeuropa. Arbetarklassen satsade i allt högre grad på att deras barn skulle utbilda sig och bli medelklass. De sökte alltså en individuell lösning av klassfrågan istället för att kollektivt, jämlikt, fackligt, och organiserat lyfta hela arbetarklassen. Istället ”medel-klassificerades” många arbetare mentalt. Och stärkte sin falska medelklassidentitet med statuskonsumtion.
I dag är arbetarklassen tyst och tystad. Arbetaridentiteten svag. Ordet arbetarklass sällsynt.
Under pandemin diskuterades problemen i arbetslivet i termer av kontoret, skrivbordet, datorn och arbete hemifrån. De var som om hela den pratande medelklassen, där förstås journalisterna ingår, var blinda inför existensen av arbetarklassen.
Vanliga jobbare kunde ju inte ta hem jobbet. Inte ta hem patienter, sopor, det löpande bandet, städvagnen, gruvborren, butiksvarorna, maskinerna, fraktfartyget, skogsmaskinerna, långtradarna, svarven, de sterila operationssalarna, kaffekopparna, sängbäddandet, renflocken, spisen, spårvagnskontrollen, bensin-pumpen, cykel-reparationerna, hårklippningen, etcetera.
Och så har vi borgarna som en gång kallade sig arbetarparti för att senare säga att ”vi är väl alla arbetare”. Eller påstå att arbetarklassen fått det så bra att de blivit medelklass. Underförstått: det finns inga arbetare längre.
Men i ett klassamhälle är det positionen i samhället som avgör klassen. Och även välbetalda arbetare är arbetarklass, för pengarna och makten finns hos en allt rikare och mäktigare överklass.
Som vanligt i valrörelser pratar nu plötsligt socialdemokratin vänsterspråk. Statsminister Magdalena Andersson fördömer dagens stora klassklyftor, med en välbetald procent som har rusat iväg i rikedom. Att socialdemokratin haft den politiska makten under större delen av tiden då detta skett glömmer hon.
Hon vänder sig till de 99 procenten av ”vanligt folk”. Och gör alltså den populistiska uppdelningen mellan ”folk” och ”elit”. Glömd är arbetarklassen som halva befolkningen.
Det är trista tider för arbetarvänsterpolitik. Och jag har trots mitt ”dubbla klasseende” inga genialiska lösningar för en ny arbetarkamp ledande till framtida ekonomisk demokrati.
Det blev med åren allt tystare om politik på jobbet. Och även om ingen sa det öppet röstade vissa på Sverigedemokraterna. Om brottslighet, invandring och feminism fanns det åsikts-tendenser åt det hållet.
Kan det helt enkelt vara så att vanliga knegare känner sig bortglömda i dag? Är det därför de retar sig på att invandrare, kvinnor och transpersoner får uppmärksamhet?
Ta exempelvis det värdiga och praktiska ordet ”hen”. Varför väcker det en sådan arbetarilska? Kanske för att hela diskussionen om det ses som intellektuellt trams, medan ingen bryr sig om vanliga skötsamma arbetares vardag och problem?
