Stockholm, denna nyliberalismens hub för ivrig blåpolitik och Sveriges främsta skyltfönster för ett klassamhälle. Där klyftorna är så stora att de mest marginaliserade helst ska vara så långt ut i kanterna att de inte längre går att skönja.
Utförsäljningar av hyresrätter, nästan totalt stopp för markanvisningar till allmännyttan och neddragningar på kulturanslagen. Regionen varslar vårdpersonal så det ryker om det och privata välfärdsbolag tränger undan den kommunala hemtjänsten.
Bostadsbristen, och höga priser på nybyggnationer, driver på antalet hemlösa i staden. Narkotikamissbruket ökar, fattigdomen likaså – Stockholms stadsmission uppger att de möter allt fler människor som inte har råd med mat och kläder. Ensamkommande utnyttjas av så väl kriminella gäng som arbetsköpare.
I tre av kommunerna i Stockholms län har tiggeriförbud klubbats igenom – något som på andra håll visat sig öka trakasserier och hot mot de som tigger. Stockholmspolisen, som tidigare bland annat gjort sig kända för att jaga papperslösa i tunnelbanan, har kritiserats av Amnesty för att köra bort EU-migranter – trots att det i Stockholm stad inte finns ett tiggeriförbud.
Men människorna då? Finns det inte ens ett litet reinfeldtskt öppet hjärta någonstans?
Bland resande i SL, för övrigt utsedd till världens näst dyraste kollektivtrafik av The Independent för tre år sedan, gjordes i regionens regi en otrygghetsundersökning. Vad stockholmare blir otrygga av?
Hemlösa, missbrukare, aktiva och passiva penninginsamlare, personer med psykisk ohälsa, stökiga ungdomsgäng och ensamkommande unga och vuxna från länder utanför EU.
När trafikregionrådet, moderaten Kristoffer Tamsons, får frågan i DN om det inte är lite stötande att peka ut dessa grupper svarar han: ”Det som vore upprörande är om vi inte skulle lyssna på resenärerna”.
Tidigare i år har man gjort satsningar på fler och fler ordningsvakter. Vilka de anser vara ett hot, som man får behandla så som man behandlar ett hot, ligger inte långt ifrån SL-resenärernas uppfattning.
Nu väntar, enligt Tamsons, satsningar på ”mjuka möten” med de sårbara och utsatta för att ”minimera hur deras närvaro upplevs av andra” och fler trygghetsvärdar.
Men av allt att döma tycks det som att både stockholmarna och politikerna helst vill att de fattiga och utsatta ska försvinna helt. Synd då att man för en politik som gör att de blir allt fler.
Under torsdagen backade Trafikförvaltningen från formuleringarna i undersökningen, som man kallade ”oerhört olyckliga”.