En vän berättade nyligen om ett familjegräl. Det hade handlat om manlighet utifrån Ruben Östlunds nya film Turist. Vad ska man göra, frågade vännen, när ingen är intresserad av att prata om strukturer?
Ge dem Marcus Priftis nya bok Det otäcka könet, svarade jag. På många sätt är den en perfekt uppföljare.
Först filmen. För alla som inte sett Turist, en resumé: ett svenskt-norskt par (mamma Ebba och pappa Tomas) reser på alpsemester med sina två barn. Det uttryckliga syftet är att den frånvarande, överarbetande fadern ska sammanfogas med resten av familjen.
Det börjar sådär.
När de fyra sitter på en lunchrestaurang i alpsluttningen sveper en lavin ned bakom dem. Enligt pappa Tomas är allt normalt, lavinen kontrolleras av personal på skidorten. Men när snömolnet närmar sig och panik uppstår, griper Tomas sin telefon och rusar i väg från bordet.
Resten av filmen behandlar denna urscen.
Ebba berättar för bekanta samma kväll vad som hänt, hur Tomas stack, lämnade henne och barnen, för att återvända när snöröken lagt sig utan att med ett ord kommentera vad han gjort. Tomas svar – sättet för honom att hantera sin skam, sin förlorade fadersfunktion – är förnekelse. Det som biopubliken och hans familj just bevittnat, har över huvud taget inte skett. Känslomässigt är han fullkomligt blockerad.
Först när Tomas långt in i berättelsen konfronteras av Ebba med ett mobilfilmklipp av hela förloppet, inför parets vänner, brister dammen. Tsunamin av obearbetade Tomas-känslor väller fram över alla närvarande. Ebba är nu omgiven av tre barn, varav det största gråter otröstligt. Resten av filmen handlar om Tomas kamp för upprättelse.
Det är svårt att inte se manlighetstemat i Turist som del av Ruben Östlunds personliga resa, från ryggdunkande skidfilms-regissör till hyllad konstnär. Den destruktiva maskuliniteten och konstruktionen av denna – så som fenomenen bögskräck–homoerotik eller ”mannen med förment kontroll” – var bärande delar i Ruben Östlunds De ofrivilliga. I Turist excellerar den emotionellt valhänte grabb-mannen i sin mänskliga valpighet.
Korsläser vi Turist med Marcus Prifits nyutkomna bok om manlighet, Det otäcka könet, skulle vi kunna säga att Tomas varit allt för trygg i sin rökruta. Rökrutan är en av många oväntade, välfungerande bilder i Det otäcka könet. Marcus Priftis syftar här på de dubbla roller som vissa moderna, heteromän spelar. Dels den omhändertagande, ömsinte mannen som tar hand om barn och fru: icke-rökaren. Dels den traditionellt maskuline ”grottmachon”, utkastande kvinnoföraktande skämt i grabbgänget: rökaren. Fotbollslag, jaktlag, bastuklubbar fungerar enligt Priftis som rökrutor för traditionell manlighet.
Tomas i Turist drömmer, långt kommen i sin skam, i en av dramats kanske märkligaste (och övertydligaste) scener, att han står i rökrutan: en hord av aggressivt toksupande halvnakna karlar, och vrålar.
I en annan scen beger han sig upp på en alptopp-rökruta och hanterar uppdämda känslor på det mest rationella sättet: gallskriker ut över bergskedjan.
Marcus Priftis bok tar vid där Turist slutar, och visar hur även till synes icke-grabbiga män stöps i maskulinitet. Jag läser den som ett slags försök till en Under det rosa täcket men om konstruktionen av manlighet. ”Under det ljusblå täcket” är också en av rubrikerna i boken. Pojkar föds inte till män, de tränas till det, upprepar Marcus Priftis och anspelar på Simone de Beauvoir.
Det otäcka könet har blivit kritiserad. Någon tycker att han kommer med skåpmat om manliga män, någon att han inte bearbetar sin egen manliga position i texten.
Men om vi bara ser till dessa eventuella tillkortakommanden, missar vi vad som är verkligt viktigt, tänker jag.
Dessutom kan det inte vara relevant hur länge ett problem varit känt, problemet är väl att det kvarstår? Klimathotet debatterades i Sverige redan på 70-talet.
Att män skriver nyanserade, komplexa och tankeväckande böcker om den traditionella manlighetens ödesdigra effekter för de flesta män och allt i deras omgivning, men slarvar med att positionera sig själva, är inte ett stort problem. Förutom Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk från 2004 har jag inte läst en svensk bok som så grundligt, och här även populärvetenskapligt, diagnostiserar de naturaliserade, destruktiva mansnormer om vilka de flesta av oss talar allt för sällan.
Vilken är då dessa normer, som både upprätthåller patriarkat och begränsar livsmöjligheterna för många män? Det är traditionell manlighet i en värld där män till varje pris undviker att tala om känslor, där skolpojkar på Lundsberg gör sig till män med strykjärn, makthavare i Kreml blir män genom lögn, killar i förortskravaller blir män genom stenkastning, chefer i oljebolag genom att borra och överbefälhavare genom att bomba.
Det är manlighet i form av böghat, konkurrens, hierarki, känsloblockering, oberoende, grupphets och våld. Denna som många män, som jag, som Tomas i Turist, vuxit upp med. Och som i varierande grad läcker fram ur aldrig så finkänsliga, moderna män i situationer av kris, kaos eller fylla.
