Vänsterpartiet befinner sig i ett gott läge. Antalet medlemmar ökar, politiken utvecklas och opinionsläget är positivt. Vi har goda möjligheter att göra starka val till EU-parlamentet och riksdagen. Stämningen i partiet är god. I detta läge borde vi kunna samlas och ta gemensamt ansvar för att stärka vänstern. Gör vi rätt kan det bli några riktigt roliga och utvecklande år för partiet.
När jag ser hur partiets centrala valberedning verkar arbeta inför kongressen fruktar jag att vi istället kommer att se konflikter och att många dugliga partikamrater inte kommer att tas tillvara i de kommande valen. Jag har själv suttit i partiets centrala valberedning tidigare och vet hur arbetat där kan fungera – och inte fungera.
När jag såg förslaget till lista till EU-parlamentet besannades mina farhågor om att valberedningen inte har förmåga att se till hela partiets bredd i sitt arbete eller ta tillvara den potential partimedlemmar besitter.
Flera mycket dugliga och väl kända personer som varit nominerade och som skulle kunna stå högt på listan har inte blivit tillfrågade eller intervjuade av valberedningen trots att de har varit beredda att kandidera. Tillfrågas man inte seriöst av en valberedning så blir det ofta naturligt att man inte känner sig aktuell för ett tänkt uppdrag. På så vis har listan blivit betydligt svagare än vad den annars hade kunnat bli. Många har förväntat sig att ett feministiskt parti skulle toppa listan med en kvinna. Men det sker inte, samtidigt som flera mycket kompetenta kvinnor som nominerats har insett att de inte är aktuella då de inte har intervjuats.
Detta har inte partiet råd med.
Ännu mer anmärkningsvärt är att valberedningen har satt upp två av sina egna ledamöter som kandidater, en av dem på listans andra plats. En plats med god chans att bli invald. Jag har aldrig hört talats om något liknande tidigare i en central valberedning. Om någon av dess ledamöter själva vill kandidera så borde de rimligen ha lämnat valberedningens arbete med listan för att inte hamna i en uppenbar jävssituation.
Förklaringen kan vara politisk. Min farhåga är att valberedningen systematiskt ”plockar bort” personer som har partiledningens förtroende. Är målet att försvaga eller uppväga en stark och populär partiledning genom att ge så lite utrymme som möjligt för personer som har dess förtroende? Risken är uppenbar att valberedningen kommer att agera på samma vis med förslaget till ny partistyrelse. Partiets ledning vågar man nog inte ge sig på, men risken är att personer som inte är motvilliga mot ledningen ska petas ur PS. I värsta fall riskerar ett sådant agerande att leda till konflikter på kongressen eller att arbetet i partistyrelsen försvåras eller i värsta fall förlamas under kommande kongressperiod. Det vore mycket olyckligt. Det är en dålig tradition i Vänsterpartiet att tycka att en ledning behöver överrockar för att bromsas i sitt arbete. En allsidig sammansättning på PS och i andra organ är nödvändigt. Hämndaktioner för att kongressen valde ”fel” ledning vid förra kongressen behöver vi inte.
Jag skriver inte denna artikel på grund av paranoia utan jag vet vilka stämningar som fanns i den förra valberedningen. Jag trodde, något godtroget, att de stämningarna skulle blåsa över. Jag vill härmed uppmana alla valda kongressombud att verkligen läsa och begrunda vad jag skriver. Jag är övertygad om att ni är rustade med klokskapen att ta tillvara Vänsterpartiets unika läge och vår samlade potential.