Okategoriserade 07 april, 2004

Ung vänster: Fraktionsarbete eller missförstånd bakom konflikten?

”Skitsnack och intrigerande sker systematiskt för att ändra Ung vänsters politiska linje” menar förbundsledningen. Tvärtom menar andra: ”Det är ledningen som är missnöjd med den förra kongressen och nu vill ändra på besluten”. Konflikten i Ung vänster har beskrivits på många olika sätt. Utanför förbundet har de mest uppseendeväckande rubrikerna om sexuella trakasserier dominerat. I förbundets egen debatt finns radikalt olika syn på vad det är som händer.

”DE FÖRSTÖR FÖRBUNDET”
Enligt Ung vänsters ledning och ordförande Ali Esbati handlar det nu om att ta stäl-lning till det politiska projekt som Ung Vänster arbetat på. Målet för extrakongressen måste vara en situation där förbundsstyrelsen kan leda förbundet. Skitsnacket måste sluta, konstruktivt arbete återupptas.

Från förbundsledningen har man inte velat peka ut enskilda personer. Bilden är att olika strömningar samarbetar för att bryta upp den breda politiska linjen. En strömning vill se mer klassiskt kommunistiska organisationer och symboler. I den finns en grabbig attityd och ett nedtonande av feminismen. En annan strömning ligger närmare anarkism med radikalfeministiska eller med postkolonial antirasism, som har en nedsättande syn på arbetarrörelsen. En ohelig allians, som dock är överens om att man vill få större utrymme att föra egna politiska linjer i distrikt eller personligen. Vill radikalisera – vad det nu betyder – förbundet.

I Ung vänster är fraktionsbildning förbjudet enligt stadgar och politiskt omöjligt. Alla bekänner sig till förbundets linje men det är enligt vissa läpparnas bekännelse.
Ung vänster antog 1998 Handlingsprogrammet för att bredda förbundet och komma bort från bilden av ”livsstilssocialism”. I debatten 1998 ansåg Skånedistriktet att programmet bara slog fast självklarheter och var onödigt. Idag säger man istället att det är floskler utan innehåll.
– Men i själva verket har man aldrig velat ha den breda linje som handlingsprogrammet stod för, menar en person.
Har det funnits en ”Plan B”?
– Nej, säger en förbundsstyrelseledamot. Jämförelsen är helt fel.
Oppositionen har inte agerat genom att lägga förslag i förbundsstyrelsen, lyder en anklagelse.
– Där har det varit lama diskussioner, säger en FS-ledamot. Och nu hävdar man att stämningen gjort att man inte vågat diskutera.
– Istället har man baktalat människor systematiskt, bland annat genom att tjejer har påståtts tycka saker för att de är ihop med någon kille i ledningen. Det har gått så långt att tjejer ljugit om sina åsikter för att inte misstänkliggöras.
Andra har bakom ryggen blivit beskrivna som ”dryga”, ”mediakåta” eller ”maktfullkomliga”. Förbundscentralen har kallats för ”bunkergänget”.
– Skitsnacket har blivit kultur – också nya medlemmar lär sig att det är acceptabelt att tycka illa om folk man inte ens träffat. Vissa fryses ut i sina lokalorganisationer.
Oppositionen har speciellt agerat mot ordförande Ali Esbati och förbundssekreterare Åsa Brunius, och personer omkring dem. Konflikterna har slitit så mycket att det blev ohållbart, menar ledningen.
– Det har verkligen varit fula grejer, säger en källa till Flamman. Dels den här ”kartläggningen” av folks sexliv, som har varit riktad mot Ali.
– Det har inte funnits någon uppdelning mellan ”oss” och ”dem” förrän under hösten 2003. Nu är den total inom förbundsstyrelsen, med blockröstning.

Konflikten accelererade när Ung vänsters nätbaserade diskussionsforum startade . Motsättningar blev gräl inför öppen ridå.
– Folk använde sina gästböcker – som ju går att läsa för alla – till att markera och kritisera på olika sätt. Stämningen blev snabbt sämre, säger en av dem som följde utvecklingen på diskussionsforumet.
Flera personer har meddelat att de inte ställer upp till omval till förbundsstyrelsen.
– Sånt har inte hänt tidigare. Det har skett välriktade kampanjer mot vissa människor och det här är resultatet.
Om de som är i opposition mot ledningen vinner, innebär det att i princip hela förbundscentralen kommer att bytas ut.
– Det nya i det här är att lojaliteten mot förbundet verkar vara borta, säger en person till Flamman. Att folk slutar verkar inte röra dem i ryggen.

”PARANIODA ANKLAGELSER”
De har beskrivits på många sätt: fraktionsliknande tendenser, skitsnackare. Själva betonar de att de oförtjänt pekats ut. Det som förenar dem är kritiken mot extrakongressens utlysande, och till viss del mot ledningen.

En brokig skara säger nej till utlysande av extrakongressen. Flera har reagerat hårt, särskilt mot den text som beskriver bakgrunden. De menar att den är anklagande, utpekande och insinuant. Problem har funnits, men borde ha lösts inom förbundsstyrelsen, och kommer inte lösas på kongressen.
– För den som inte har personliga kontakter sedan tidigare, blir stora delar av kongressen rätt obegripliga, säger en person bland dem som anses utgöra opposition mot ledningen.

Med ett så inflammerat klimat riskerar situationen att förvärras, menar de flesta av dessa.
– Kongressformen är inget som gynnar en sansad diskussion. Har man folk i en skolklass som känt sig mobbade löser det inget att samla 200 personer i en aula, säger en.
– En kongress är ingen terapigrupp.
Förbundsledningen har uppförstorat även små meningsskiljaktigheter, och det är något som levt kvar sedan tidigare, menar de.
– Motsättningarna är uppförstorade. Ofta fokuseras mer på det som skiljer än det gemensamma.
– Folk placerar sig väldigt lätt i fack. Det är ”vinna eller dö”-inställning i debatterna.
Det har funnits en kultur av misstänksamhet, menar personer i opposition. Några använder ord som ”paranoia” och ”konspirationstänkande”.
Flera uttrycker kritik mot ordförande Ali Esbati, som de menar är för hård och söker strider. Samtidigt betonar de att detta är en fråga om ledningskultur.

De flesta bland dem som opponerar sig mot ledningen påpekar att de står för olika politiska linjer. Flera menar att det vore ologiskt försöka ändra förbundets politik.
– Varför skulle jag vilja intrigera för att ändra Ung vänsters politik? Mina åsikter vann ju på förra kongressen, säger en.
– Hela agerandet från ledningen är en grundkurs i hur man skapar fraktionstendenser.
Några vänder på steken – att det i själva verket är förbundets ledning som inte accepterat kongressbesluten.
– Intentionen med extrakongressen ligger i att man inte är nöjd med förra kongressens beslut.
– Uppenbarligen vill man peta några ur förbundsstyrelsen.
– Jag tror inte att det handlar om att peta så många som möjligt, säger dock en annan.
Många menar att konflikten handlar om person snarare än politik. Kongressen måste därför ändra den så kallade verklighetsbeskrivningen.
– Blir det en väldigt ensidig verklighetsbild, kommer folk bli förbannade.
Inom den utpekade oppositionssidan finns liknande åsikter i organisationsfrågor, med en starkare betoning av distrikten. Skåne och Stockholm har närmat sig varandra och öppet samarbetat i frågor som exempelvis specifika problem för stora distrikt.
Några vill säga nej till hela det politisk-organisatoriska dokumentet. Flertalet vill dock avdramatisera detta.
– Av de motioner som finns, är det inga som vore katastrofalt dåligt att vare sig bifalla eller avslå, säger en.

De flesta lägger tonvikten vid valet av ny förbundsstyrelse.
Att återvälja större delen vore kanske en lösning, är en återkommande åsikt.
Graden av bitterhet skiljer sig också. Några menar att kongressen nu måste hitta enighet och stämningen blir viktigare än de faktiska besluten. Andra har en ganska hård inställning.
– Många har redan blivit definierade, och då kvittar det hur diplomatisk man försöker vara.

”INGEN ÄR UTAN SKULD”
Vissa skakar på huvudet och tycker att hela historien är tragisk. ”Ingen är oskyldig”, är en åsikt bland dessa.
– Folk från båda sidor har gjort fel, men nu är allas vår fiende själva konflikten, säger en av dessa.

”Mellanlinjen” vill inte acceptera de två färdiga paket som man uppfattat. Förbundsstyrelsens verklighetsbild många inte känner igen sig i, vilket gör att ledningen riskerar stryk på kongressen, vilket är än mer problematiskt. De som hamnat mellan de två lägren talar om ”lågt i tak” och dålig konfliktlösningsförmåga från samtliga in-blandade. En förklaring kan vara att Ung vänster de senaste åren vuxit men samtidigt sluppit stora interna strider, vilket lett till dålig beredskap för interna problem. En annan förklaring är att striderna om makten inom förbundet blir hårdare, eftersom toppositionerna blivit mer åtråvärda.
”Mellanlinjen” går i sammanfattning ut på att undvika de verklighetsbeskrivningar som upplevs som alltför känsliga. I övrigt efterlyses tydliga politiska och organisatoriska ställningstaganden, i syfte att undvika liknande situationer i framtiden.
En lösning sägs vara att stora delar av förbundsstyrelsen byts ut eller självmant avgår – därigenom kan man få en ledning som inte är tyngd av gamla personkonflikter.
Hur starkt stöd denna linje har är okänt. Den får såväl kritik som beröm från bägge ”sidor”.

Mot väggen OPPOSITION
”Jag hade inget syfte med sexkartan”
Ola Nilsson, förbundsstyrelseledamot från Skåne, har utpekats som upphovsman bakom den så kallade ”sexkartan”.
Varför är det intressant med folks sexliv?
– Jag hade inget att göra, och började spalta ner skvaller på vitt papper. I efterhand kan man tycka att det är väldigt barnsligt, men jag hade inga syften med detta. Kartan har aldrig visats. Jag slängde den.
Du har själv – exempelvis i frågan om Ung vänsters eventuella medlemskap i WFDY – drivit en egen linje.
– Ja, men det finns massa politiska skillnader inom förbundsstyrelsen – både inom och utom majoriteten. Kongressen är fel läge att diskutera begrepp utan teoretisk grund och att slå fast politik, när läget är så inflammerat.

”Det jag sade har övertolkats”
Pål Brunnström, Möllanklubben.
Du uppges ha yttrat ”Vi hade valberedningen”. Kan inte det tolkas som att du varit en del i ett organiserat bakom-kulisserna-arbete?
– Jag kan ha sagt de orden, men det handlar inte om ett organiserat ”vi” utan helt enkelt ”jag och andra som har liknande åsikter” och att valberedningen förde fram flera av kandidaterna som stod för liknande. Vad jag sade har övertolkats – men då fanns i min hjärna ingen ”fraktion”.
– Sammanhanget var en diskussion jag själv tog upp för att kritisera hur konflikter hanteras inom förbundsstyrelsen.

Mot väggen FÖRBUNDSLEDNINGEN
”Vi har kompromissat”
Åsa Brunius, förbundssekreterare.
Varför tog ni upp problemen först när ni bestämt om extrakongress?
– Normalt kör man ett år och sedan tar man upp problem inom styrelsen, om de finns. Ali och jag pratade om det redan från början, hoppades det skulle gå att arbeta bort och kompromissade. Men det visade sig att det inte slutade.
Varför har bara den ena sidans sexuella trakasserier tagits på allvar?
– Det är bara vi som pratat om sexuella trakasserier! Det är möjligt att fler blivit utsatta, och det är lika allvarligt, men det har i så fall inte ingått i ett systematiskt mönster. Men man skall också komma ihåg att vi aldrig velat sätta det i fokus. Det är om politik och organisation.

”Kritiken mot mig är ny”
Ali Esbati, avgående förbundsordförande.
Har du slagit ned på minsta avvikelse från dina egna åsikter?
– Så är det inte alls. Det här är en diskussion som kommit upp efter att extrakongressen utlystes. Tidigare har man av taktiska skäl valt att inte kritisera mig utan personer runt mig. Mitt agerande har haft tydligt stöd i förbundet – i verksamhetsplaner och andra dokument som slagit fast att vi skall ha en förbundsledning som agerar.
Men har inte du ett ansvar för att flera personer lämnade förbundsledningen vid förra kongressen just på grund av din ledarstil?
– Det är intressant att det kommer upp på det sättet nu – tidigare har det hetat att man har ”fullt förtroende” för mig. Jag känner inte alls igen bilden att folk lämnade förbundsstyrelsen på grund av detta. Diskussionen om det dåliga klimatet är en del av det systematiska skitsnack som användes för att påverka valberedningen vid kongressen 2003.

SNÄLLA MOTIONSSVAR INFÖR KONGRESSEN
Kongressen i Strömsund 9–10 april sker bakom lyckta dörrar. Huvudpunkterna är val av ny förbundsstyrelse och det politiska och organisatoriska dokumentet. De springande punkten är beskrivningen av vad konflikten och vad man skall göra åt det.

Motionssvaren visar en ganska resonerande ton från förbundsstyrelsen. Det kan bero på att majoriteten skiftade på det möte som besvarade motionerna. Lösningen består i att fastslå politisk inriktning – en stor del rör olika tolkningar av tidigare kongressbeslut – och vilka organisatoriska principer som skall gälla.
Förbundsstyrelsen avslår allt som ger distrikten en större politisk roll. Klubbarna och en stark förbundsledning är det Ung vänster bygger på, inte olika regionala ledningar eller distrikt med egna linjer. Man avvisar förslag att formalisera kommunikationen. ”Vi skall inte bli ett förbund där olika skrivelser skickas hit och dit.”

Endast på några ställen bränner det till, som motion PO 55 där tre motionärer från Skåne yrkar att man skriver in att ”kompetens och inte kontakter ska vara avgörande” när förtroendeuppdrag och tjänster tillsätts. Förbundsstyrelsen svarar att detta är självklart och aldrig har varit ett problem. ”Det som däremot är ett problem är när kamrater insinuerar eller rakt ut påstår att kamrater hamnat på poster på grund av ’kontakter’. Det skapar en mycket obehaglig stämning och bidrar till att undergräva förtroendet för förbundsledningen på ett mycket otrevligt sätt”.
Vem som egentligen har majoritet bland ombuden är oklart.
– En trolig utgång är att kongressen slår fast FS-majoritetens politiska linje, säger en Flamman talat med. Men om de inte köper verklighetsbeskrivningen kan de välja in andra ledamöter. Och då kanske den politiska linjen ändå ändras.

Flamman frågar
VAD HÄNDER INOM UNG VÄNSTER?

Birger Östberg, förbundssekreterare för Ung Vänster 1993–1996:
– Det är oklart för mig vad som händer. Jag har bara läst det som står i tidningarna. Saken med sådana här konflikter är att de är svårlösta när de väl uppstått. Jag tror att det är viktigt att vara öppen – både från förbundsledning och opposition – med var man står politiskt. Då går det att diskutera.

Ulla Hoffmann, andra vice ordförande för vänsterpartiet:
– Jag tycker inte att det är min sak att kommentera det. Ung vänster är världens bästa ungdomsförbund och jag är övertygad om att Ung vänster kommer att lösa sina problem.

Pernilla Zethraeus, partisekreterare för vänsterpartiet:
– Det är deras sak att värdera och sätta etiketter på det som pågår. Förbundsledningen har hanterat det klokt, tycker jag. Nu får extrakongressen diskutera hur det skall lösas.

ORDFÖRANDEKANDIDATERNA OM UNG VÄNSTERS FRAMTID
Joel Phalén: Förbundet läker genom att arbeta. Det är nödvändigt att anta det politiska och organisatoriska dokumentet för att ge förbundsstyrelsen ett tydligt mandat att arbeta utifrån.

Tora Breitholtz: Förbundet behöver arbeta mer utåtriktat och mer ärlighet och viss självdistans internt. Man måste kunna svälja oförätter och bitterhet. Det politiska och organisatoriska dokumentet – med ändringar – ger bra förutsättningar.

Tove Fraurud: Folk kommer nog fortsätta tycka olika så det viktigaste blir att komma igång med aktivitet,. särskilt Operation upprustning. För den nya ordföranden blir det viktigt att resa runt och prata med folk. Kon-gressen bör inte peka ut en sida.

Alex Bengtsson: Det är viktigt att skapa bättre formella kanaler mellan klubbar, distrikt och förbund – därmed hindras informella strukturer från att få fäste. Allra viktigast är att förbundet kommer igång med politik och särskilt utåtriktat arbete igen.

Kort historik
Maj 2003 Ung vänster håller kongress. Ali Esbati väljs utan motkandidat till förbundsordförande. Förbundsstyrelsevalet i övrigt är omstritt – två tidigare ledamöter som ställt upp för omval petas. Känsliga frågor rör synen på nationen och rasifiering.

7 februari 2004 På förbundsstyrelsemötet kommer ett förslag från Ali Esbati och förbundssekreterare Åsa Brunius om en extra kongress. De presenterar ett organisatoriskt-politiskt dokument att behandla på kongressen och får stöd med rösterna 13 mot 7. Flera distriktsstyrelser protesterar mot förbundets verklighetsbeskrivning. Några distrikt kräver distriktsstyrelsekonferens.

17 februari Ali Esbati meddelar i brev till medlemmarna att han inte ställer upp till omval till ordförande vid extrakongressen. Enligt Esbati visar reaktionerna på extrakongressbeslutet på att läget var värre än han först trodde.

19 februari Aftonbladet återger diskussion på Ung vänsters slutna nätbaserade diskussionsplats – och anklagelser om sexuella trakasserier. Under vänsterpartiets kongress håller förbundsledningen en presskonferens där man bekräftar trakasserier men inte berättar mer.

28 mars På begäran hålls en distriktsstyrelsekonferens. Enligt några källor yttrades bara kända ståndpunkter enligt låsta linjer, enligt andra var det en konstruktiv diskussion.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

– De är supercoola. Den kör i knappt sex kilometer i timmen, men är ändå ganska rapp, tycker Johanna Lindskog Lindell (bilden), nordisk pr-chef på Foodora.

– Sensorerna känner av hinder och människor, och den kan säga ”ursäkta, du står i vägen”. Den kan trafikljusen, och väntar på grön gubbe vid övergångsställen.

Den 13 mars i år rullade Foodoras flotta av 15 små ”robotbilar” ut på Södermalms trottoarer, redo att hämta appbeställningar med en räckvidd på tre kilometer. I både snö och regn ska de små fordonen kunna köra hem matkassar i området, med respekt för både trafik och människor.

Det är inte nudelwok från någon lokal restaurang som kommit åkandes, utan butiksmatvaror från en så kallad dark store – ”skuggbutik”. Söderbutiken på Medborgarplatsen var först ut när dagligvarutjänsten Foodora Market öppnade 2021, och lanserades som en ”supermarket 3:0” som ”levererar allt från köttfärs till batterier” till kunden på under 30 minuter.

Foodora kallar segmentet för ”q-handel” – quick commerce, ”tredje generationens e-handel” där varan ska vara framme på under en timme. Ett femtiotal ICA-butiker har börjat ingå q-handelssamarbeten med Foodora, och DI rapporterade 2023 att omsättningen i Foodora Market ökat ”rejält” – men att satsningen dittills inneburit 160 miljoner kronors förlust.

2021 körde olika varianter av en tvåhjulig rosa-vit design vid namn Doora runt på Stureplan, tillverkad av tyska Teraki som det första samarbetsexperimentet i auto-mat mellan Foodora och Tele 2.

– Då gick en ingenjör bakom och styrde, för det var allt vårt tillstånd [från Transportstyrelsen] gällde för. Men den kunde också ha varit självkörande, menar Johanna Lindskog Lindell.

Fredrik Hallstan (bilden), kommunikationschef på Tele2, berättar att samarbetet bolagen emellan började som ett sätt att testa olika 5G-lösningar på.

– Förra gången var verkligen ett test, nu är det ändå en kommersiell lansering. Ambitionen är att expandera, allra först till Solna.

Han rekommenderar även att åka ut till Värmdö, öster om Stockholm, för att pröva ”en hamburgare från himlen”. Över skärgården surrar teknik från det norska uppstartsbolaget Aviant, i ett pilotlöst pilotprojekt där Foodora bland annat levererat mat från kedjan Bastard Burgers med flygande drönare. Deras räckvidd ligger på omkring en mil.

Aviants grundare och vd Lars Erik Fagernæs har tidigare erfarenhet med militär teknologi, både hos amerikanska flygförsvarsjätten Lockheed Martin i Kalifornien och på riskkapitalisten Peter Thiels underrättelsebolag Palantir i London.

Det estniska bolaget Starship, som bygger Foodoras nuvarande robotbilar, startades 2014 av Ahti Heinla och danska Janus Friis – två av grundarna till videochatten Skype, som nyligen kastade in handduken för gott. Företaget har tagit in investeringsrundor på hundratals miljoner dollar det senaste decenniet, och säger sig ha 2 000 robotar i bruk i fler än 100 städer.

Det handlar om ’artificiell artificiell intelligens’, en illusion av automatisering som nästan alltid döljer mänskligt arbete.

I Foodoras pressmeddelande berättar Starship att robotarna dagligen genomför ”150 000 säkra vägkorsningar” världen över, och att de ”övervakas av människor som kan ingripa vid behov”.

Flamman har haft kontakt med en före detta anställd på Starship, som var ”robotvakt” när produkten testades i Washington DC 2017. Då var övervakningen än mer handgriplig.

”Jag var snubben som gick bredvid och såg till att ingen gav dem stryk med en golfklubba. Vilket inte var nära att hända, någonsin.”

Versionen av Starship-roboten han passade var kopplad till leveranstjänsten Postmates, och ska då ha tagit på sig tre och en halv minut att korsa gatan. I fickan bar han en Playstation 4-kontroll, ombyggd till nödstoppsknapp.

Enligt Starships hemsida uppnådde robotarna ”nivå 4-autonomi” 2018, vilket innebär ”liten mänsklig interaktion under varje resa och ingen som fjärrstyr dem”. Av säkerhetsskäl har man fortfarande ”mänskliga fjärrassistanter” på standby, som kan kallas in om de behövs.

Johanna Lindskog Lindell på Foodora menar att Starship-modellen de använder i dag är helt självkörande, men att robotarna ändå fjärrövervakas för säkerhets skull.

– Det finns anställda både hos oss och Starship som kan gripa in vid behov, om roboten har fastnat eller behöver annan assistans.

Den tidigare anställda menar även att ungefär hälften av 2017 års ”självstyrning” faktiskt sköttes av Starship-enheten – och att resten fungerade tack vare ”folk i Östeuropa” som hjälpte till att köra robotbilarna på distans.

Pontus Blüme (bilden), doktorand i ekonomisk historia som forskar på gigarbete, blir inte förvånad av uppgifterna. Han drar en parallell till Amazons Mechanical Turk-program, där människor kan få betalt för att utföra ”mikrojobb” från tangentbordet. Inom gigekonomin finns gott om exempel på hur dylik outsourcing marknadsförs som ”automatisk” eller ”intelligent” teknik, såsom flyktingförläggningar som gjorts till ”digitala sweatshop-fabriker”.

– Det handlar om ”artificiell artificiell intelligens”, en illusion av automatisering som nästan alltid döljer mänskligt arbete. Det är extremt svårt att automatisera något på ett sätt som blir mer lönsamt än att bara anställa en vanlig, underbetald gigarbetare, säger han.

”Hej! Här är din leverans”, säger en monoton kvinnlig datorröst när det lilla fordonet stannar på trottoaren utanför redaktionen. När pappkassen med müslibars, cola och halvsmält glass lyfts ur pyser Starship-roboten i väg åt andra hållet.

Läs mer

Två unga tjejer drabbas av akut sötchock, medan en förbipasserande hundägare skrattar igenkännande.

– Mina hundar gillar dem inte alls.

Flamman har sökt Starship.

Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr