Okategoriserade 27 juli, 2005

Upp till kamp mot moraliserandet!

Låt inte den politiskt grundade kritiken av porr bli till geggig sexualmoralism. Det är inte relevant om en politiker tycker det är ”äckligt” med porr. Flamman samlade tre vänsterpartister för ett samtal om porr.

Hur ska man förhålla sig till porren? Det är en fråga som drivit feminister till mer polariserade positioner än de flesta andra frågor. Det finns radikalfeminister som menar att bilder av heterosexuella samlag per definition är kvinnoförtryckande. Och så finns det queerteoretiker som tycker att framställningar av gränsöverskridande sex alltid är radikala, oavsett vem som ligger överst och underst.
Frånsett dessa könspolitiska frågor är det från ett vänsterperspektiv omöjligt att inte vara kritisk mot den profiterande bransch som står bakom porrproduktionen. Men vad ska man göra åt den?
Flamman samlade tre vänsterpartister för att återuppliva diskussionen om porr.

Hur ska man politiskt förhålla sig till porr?

TS: För det första tycker jag det är jättebra att vi pratar om det här. Vi måste kunna prata om porr utan att falla in i det moraliserande som är utbrett i bland annat vänsterpartiet. När folk fäller kommentarer som ”jag blir kränkt bara av att se en erigerad penis”, så funkar det ju inte att sätta sig ner och diskutera.
– Jag och en kollega försökte ha ett seriöst samtal med vårt feministiska råd i riksdagsgruppen, om hur man ska angripa problemet med porr. Men det första som hände var att vi kom i konflikt med varandra. Vi kunde inte prata med varandra.

JB: Jag är allergisk mot den fullständigt antiintellektualistiska moralpanik som faktiskt är ett reellt problem i debatten om porr. Att man inte ens vill diskutera frågan. Och att man utgår från moraliska ställningstaganden och personliga uppfattningar, som ”jag tycker det är äckligt”. Det är en helt irrelevant debatt. Det viktiga är inte om folk tycker det är äckligt – det finns ju uppenbarligen jättemånga som tycker om att se på porr. Tyvärr fastnar även vänsterpartiet ofta i den moralistiska fällan, och det är förfärligt. Det är ju denna sexualmoralism som i mångt och mycket skapar efterfrågan på porr. Det vi ser i porren är en återspegling – ett slags skrattspegel – dels av de könsmaktsförhållanden som finns i samhället och dels av en djupt rotad sexualmoralism.
– Jag har inget emot att man framställer bilder i syfte att göra folk kåta – det är ju inget fel med det. Problemet är att porrbranschen exploaterar människor. Den så att säga samlar det sämsta av kapitalismen och det sämsta av könsmaktsordningen.

TS: Jag tror att vi är väldigt överens om att porrbranschen är förkastlig. Problemet är att vi inte kommer att kunna stoppa den. Då blir frågan: vad gör vi då? Enligt min mening måste vi kunna komma in i branschen och ställa krav. För så länge vi inte stoppar och censurerar så måste vi se till att de som väljer att befinna sig i porrbranschen ska kunna vara säkra på att det finns en insyn. Och de som blivit tvingade in i branschen ska kunna plockas bort av lagens långa armar.
ME: När du börjar snacka om påtvingat och frivilligt, känner jag att det börjar krypa längs ryggmärgen. Den åtskillnaden är ju inte så enkel. Det är samma diskussion som i prostitutionsfrågan. Vad innebär det egentligen att välja och inte välja?

TS: Fast skillnaden mot prostitution är ju att det är tillåtet med porr. Vi vet att det finns människor som på olika sätt tvingas till att medverka i porr, men jag har träffat flera stycken som inte är tvingade och gör det i alla fall. Till exempel lesbiska feminister som själva står både bakom och framför kameran. Det är viktigt att lyfta fram att porren ser olika ut.

JB: Men problemet är att porrbranschen som helhet skapar och återskapar bilden av den sexuellt aktiva kvinnan som någon som är sexuellt upphetsande, men samtidigt helt förkastlig som människa. Man bygger vidare på den sexualfientlighet och sexism som finns i samhället, och driver den framåt.
– Och då blir det irrelevant att prata om flator som gör film, eller om att det finns folk som är i branschen frivilligt. Frivilligheten är ju otroligt begränsad i porrbranschen i stort. Det är ju en fråga om vad man har för valmöjligheter. Det är ju inte så att ”ja antingen så blir jag professor eller så suger jag kuk”. Det är inte precis akademikertjejer som jobbar i porrbranschen.
– När det gäller prostitution har vi perspektivet att, även om det finns en minoritet som tycker om det, ska inte deras intressen väga tyngre än den stora majoritetens behov av skydd. Det perspektivet måste man i viss utsträckning ta in även i porrbranschen.

TS: Jag håller med dig om din övergripande analys av porrbranschen, men samtidigt vill jag lyfta fram att jag känner akademikerbögar som hellre suger kuk än går och städar för att tjäna lite extrapengar. Och på vilket sätt är det mer förkastligt, om de känner att de säljer sig oavsett hur de gör?

JB: Jag menar att det är en skillnad. När man suger kuk reproducerar man det som är själva kärnproblemet: det att det alltid ska finnas tillgång till sexuell tillfredsställelse för män. Vid varje jävla tillfälle i livet ska män kunna sträcka ut handen, dra till sig någon – kvinna eller man, barn eller djur, beroende på preferenser – slänga till vederbörande en slant och få sexuell tillfredsställelse. Bilden av den manliga sexualiteten som en obändig och aggressiv kraft som hela tiden måste och har rätt att tillfredsställas – det är också vad man säljer när man säljer sex, och det gör att det är en substantiell skillnad mot att plocka disk.

ME: Det är på den nivån som jag tror att man måste angripa problemet med porr. Ett exempel är att vi genom att ha infört sexköpslagen, som kriminaliserar köparen, ifrågasätter normen om mäns rätt till sexuell tillfredsställelse.
– I och med att det är svårt för en lagstiftande församling att avgöra vad för slags porr man ska tillåta eller inte, tror jag att det är viktigt att vidga diskussionen och se på andra faktorer. Till exempel borde man införa sex- och samlevnadsundervisning redan på mellanstadiet, för att komma med en alternativ bild av sexualiteten. Och att då inte bara prata om sex ur ett fortplantningsperspektiv – som man gör nu – utan även om vad analsex är, och så vidare.
– Pornofieringen blir allt kraftigare i hela ungdomssamhället, vilket skulle kunna leda till en riktig backlash på moralpaniknivå, där allting förbjuds. Det vi har att sätta emot är sexualundervisningen.

TS: I en av mina motioner föreslår jag att sex- och samlevnadsundervisningen ska innehålla moment av sexualitet och njutning, och att den ska handla om olika sexuella praktiker. Jag minns själv vilket problem det var för mig att jag inte fick hjälp med att få koll på min sexualitet.
– Det var tack vare porren som jag för första gången fick se hur det såg ut när två killar hade sex med varandra. Men det ska inte vara så att unga människor får sin ”utbildning” genom porren. I ett så heterofierat samhälle som detta måste vi ställa högre och högre krav på skolan.
– Men jag tycker också att vi borde gå in och kontrollera porrbranschen, komma in i produktionsrummet – med utgångspunkten att vi inte kan förbjuda branschen. Man skulle kunna se till att de som medverkar i porrproduktioner inte är drogade eller våldtas, eller gör det emot sin vilja på annat sätt. Visst är det så att det ofta är efteråt som folk kommer på att de inte ville, men vi borde åtminstone kunna se till att de inte gör det av tvång just vid inspelningen.

JB: Men då förutsätter du lite grann att de som producerar porr skulle vara så schyssta att de sätter upp en skylt om att i den här lokalen tänker vi spela in porrfilm, och att myndigheterna skulle få tillträde dit. Porrbranschen är ju till stora delar underjordisk, kopplad till mc-gäng och maffiaorganisationer, och inspelningarna sker ofta i folks hem. Det är ju en svart marknad. Och att göra den vit tror jag inte på det.

ME: Jag måste bara fråga, Tasso, vad du menar med att få tillgång till produktionsrummen. Branschen är ju laglig, men redan idag kan man anmäla om det sker övergrepp där. Vad är det du hade tänkt? En totalreglerad marknad?

TS: Jag tycker att det ska vara så öppet och tillgängligt som möjligt…

ME: För?

TS: … för lagstiftningen.
ME: Men det är det ju redan, i princip. Om man är med i en porrfilm och har blivit utsatt för övergrepp ska man så klart kunna anmäla det, men det kan man redan med befintlig lagstiftning.

JB: Jag har jättesvårt att se hur det skulle gå till att kontrollera branschen. Jämför med svartarbete – det är förbjudet, men det finns ingen möjlighet för myndigheter att sätta dit exploatörerna. Vem skulle åka runt överallt där det produceras porr och bocka av att ingen är drogad, att ingen är våldtagen, och så vidare?

TS: Visst är det så att man aldrig kommer åt vissa saker.
– Men så länge det finns ett behov av att se på när folk knullar, ska vi då inte bry oss om att det finns alternativ till den exploaterande porren, en typ av kravmärkt porr?

ME: Jag tror inte på den vägen. Om man börjar legalisera kommer problemet att man börjar åtskilja legala porrskådisar från illegala: den är fin och den är dålig, den är kravmärkt och den är inte kravmärkt. Det blir ju jättekonstigt.
– Och i de länder där man legaliserat och reglerat prostitutionen – för att dra en parallell – så har det ju uppstått en ännu större illegal marknad. Man har inte kommit tillrätta med det som man sa sig vilja kommit tillrätta med.

JB: Risken är att man bara legitimerar producenterna, som kommer att sitta där med glorior och kunna säga att jag är en schysst porrproducent, medan kvinnorna framför kameran förblir ”horor”.
– Oavsett om kvinnorna i branschen organiserade sig fackligt skulle deras stigmatisering vara kvar. De skulle fortsätta vara ett gäng ”horor”, om än fackligt organiserade.

Ni tror tydligen inte på att förbjuda porr?

ME: Nej.

TS: Nej. Och om man skulle göra det då kommer problemet med att avgöra vad som är okej bilder på sex, och vad som bör förbjudas.

JB: Nej. Det är ingen framkomlig väg. Och i så fall skulle det finnas så oerhört mycket man skulle kunna förbjuda – varför inte våldsfilmer till exempel? Den framkomliga politiska vägen är snarare att rycka undan mattan för efterfrågan.
– Och där tror även jag att en obligatorisk och kvalificerad sexualundervisning är ett av de mest effektiva konkreta politiska verktygen. En sexualundervisning som handlar om det som människor tycker är det viktiga med sex, det vill säga främst njutning.
– Det ska inte handla om att tala om för barnen vad som är fint och fult sex, utan snarare om att öppna upp sexualiteten.
– Vi måste återföra sexualiteten och lusten dit den hör hemma, och få den att bli en accepterad del av livet. För det är den inte nu.

Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 12 april, 2025

Grillen #3: ”Pappa, kan vi fira jul utan el i år?”

I veckans Grillen: När ska Elon Musk börja kampanja för Sverigedemokraterna, vilken historisk era är sexigast och varför är det så kul att håna Liberalerna?

Vi gästas dessutom av Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena och författare till boken Dyrtider, för att prata om varför kaffet har blivit så dyrt – och matjättarnas roll i inflationen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Elinor Odeberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Kultur 12 april, 2025

Kodnamn: Sociolog

IB-affären är fortfarande en av Sveriges största spionskandaler och spelar en stor roll i Alexandra Franzéns bok. Sedan reformerna som den ledde till menar hon att utvecklingen har gått bakåt. Foto: Moa Bejersten.

Sociologen Alexandra Franzén har skrivit en bladvändare om underrättelsearbetets historia – och oroas av vår tids hemlighetsmakeri.

Sociologen Alexandra Franzén möter mig vid den snurrande entrédörren till Kungliga biblioteket. Hon pratar bred skånska och ser snällare ut än jag hade väntat mig givet hennes specialområde: underrättelseanalys. Jag har läst hennes bok Sanningen ska göra er fria, en bearbetad version av hennes avhandling och en osannolik popsociologisk bladvändare om informationskrig som just kommit ut i handeln.

Själv är jag besatt av spioner. Min vän säger att det gör mig till en pick-me-tjej, men hon har inte förstått. Till vardags oroar jag mig för att bli gripen av främmande makt och att jag inte vet var man får tag i cyanidtabletter. Jag plågas också av irrationell skräck att bli torterad och bara att skriva det känns som jinxarnas jinx. Samtidigt är lockelsen enorm. När en forskare från Försvarshögskolan för ett par år sedan föreslog att vi skulle mötas ”under linden” i Gamla stan gick jag dit, redo att möta mitt öde. Det visade sig vara ett helt vanligt kafé och min själs tulpan sloknade. Tills nu.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr