Det så kallade skattefelet – alltså skatteintäkter som samhället går miste om till följd av fusk – är i storleksordningen 130-150 miljarder per år. En tjugondel av BNP. En tiondel av de totala skatteintäkterna. Nästan lika mycket som alla av Anders Borgs skattesänkningar.
Siffrorna är för all del uppskattningar – men storleksordningen är ändå relevant. Att bara genom att klämma åt fuskarna, skulle vi kunna återställa stora delar av den raserade välfärden utan att behöva höja skatterna alls.
Men verktygen handlar ju i slutändan om så tråkiga saker som skattetjänstemän, ekobrottspoliser, bevisbördor och redovisningsprinciper. Ingen blir upprörd över ingen uppbörd. Billig smaskig kebab, 25-kronorsöl och ”taxi”-resor via uppreklamerade appar är vardag. Blocket och nätet som ständig förmedlare av svarttjänster och annat fusk – det rullar på.
Men någon gång händer det i debatten. Som nu, när regeringen vill minska på rut- och rot-avdragen. Högern drar förstås det mest förväntade kortet av alla: att svartjobben därmed riskerar öka.
Samma höger slog under sin regeringstid upp dörrarna på vid gavel för etableringslotsar, Fas 3-företagande och annat ”entreprenörskap” inom arbetsmarknadspolitiken. Och medan miljarderna flöt iväg till charlataner och fuskare, ändrade regeringen i reglerna kring Arbetsförmedlingens möjligheter att kräva tillbaka pengar från fuskande företag.
De införde rot- och rut-regler som gjorde systemen vidöppna för fusk. Det kan handla om fakturor för arbeten som aldrig utförts, eller – som Uppdrag granskning avslöjade 2013 – att flytta över materialkostnader till arbetskostnaderna inom rotsektorn. Skatteverket kunde inte göra något eftersom regeringen missat att närmare definiera vad som räknas som arbetskostnad.
Annie Lööfs regering motarbetade kravet att låta Skatteverket göra oanmälda kontroller på företag, och lyckades förhala frågan i flera år. Till slut bidde det beslut kring personalliggare för byggbranschen (utöver krogarna sedan tidigare).
Man motarbetade också införandet av huvudentreprenörsansvar inom bland annat bygg- och transportbranschen. Och var under nästan hela sitt styre ointresserad av hur svensk transportnäring utkonkurrerades av olaga inrikestrafik och företag med helt andra skattevillkor än de svenska.
Regeringen motarbetade också månadsredovisning av skatt på individnivå. Med Annie Lööf i spetsen sade man nej till propåerna från bland andra Skatteverket: och avfärdade det som företagarfientligt regelkrångel.
Med samma argument slopade man revisionsplikten i småföretag. Regeringens egna utredningar förväntade sig ökat fusk motsvarande 1,3 miljarder.
De införde Lex Laval, som tillåter företag att fritt ta hit arbetskraft från andra EU-länder till löner långt under de svenska, och som gör det svårt att utkräva ansvar hos företagen. Högerns riksdagsmajoritet sade nej till förändringar av den så kallade 183-dagarsregeln (som innebär att arbetskraft inte behöver betala skatt i Sverige förrän efter sex månader).
Och nu fortsätter man med näbbar och klor att bekämpa lokala upphandlingar enligt den så kallade Vita jobb-modellen, som går ut på att säkra så att gemensamma medel inte gynnar skattefuskande och lönedumpande företag.
Efter åtta år av aktivt underlättande och underlåtelse borde denna höger för evigt vara diskvalificerad från debatten. Att de ens tillåts gråta sina krokodiltårar utan att bli utskrattade är ett tecken på att vänstern inte gjort sin hemläxa.
