Den rödgröna uppgörelsen om datalagringsdirektivet visar att Vänsterpartiet saknar en strategi för integritets- och nätfrågorna. Trots att de förts upp som ett prioriterat område i valplattformen finns ingen klar tanke om vad som ska förhandlas, hur vi ska bygga allianser eller hur vi ska kommunicera frågorna.
Överenskommelsen innebär i sak att Sverige kommer tvinga operatörer att spara detaljerad information om sina användares kommunikation. Det är en viktig byggsten i det övervakningssamhälle som håller på att etableras.
Vi hade, som många andra, förutsatt att Vänsterpartiet var beredd att vägra implementera direktivet. Sverige kan hävda att det inte är förenligt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter, och skicka tillbaka den frågan till EU-domstolen. Så kommer andra länder göra, med uppbackning av rörelser över hela Europa, eftersom frågan är central för nätets frihet.
Kort sagt: finns det något direktiv där förutsättningarna är goda för att bråka, är det datalagringsdirektivet. Vänsterpartiets EU-kritik och ambitionerna i valplattformen borde göra linjen självklar. Kanske kan vi hitta en del av förklaringen till det märkliga ställningstagandet genom att se till de problem som uppstod i kommunikationen kring överenskommelsen.
För det första signalerades det aldrig att det pågick förhandlingar. De skedde i slutna rum, tills resultatet plötsligt trumpetades ut. Rörelsen fick aldrig en chans att vare sig pressa Socialdemokraterna eller backa upp oss med argument.
För det andra möttes alla som kommenterade uppgörelsen med tystnad. Vänsterpartiets representanter deltog inte i kommentarsfälten på några bloggar, och Twitter användes som en tjänst för pressmeddelanden.
För det tredje fanns inget genomtänkt, koordinerat budskap. Vänsterpartiet signalerade först att Piratpartiet hittade på när de skrev att vi var på väg att vika oss, sedan att vi vikit oss i en kompromiss, och till slut att vi aldrig hade tyckt att det gick att vägra från första början.
Det här duger inte! Vänsterpartiet skulle kunna spela en viktig roll i de här frågorna. Vi kan göra saker PP inte kan, som att koppla övervakning och otrygghet på arbetsplatserna. Vi kan vara en språngbräda för att föra upp nya frågor på dagordningen. Det går, men det kräver strategi och kommunikation. Utan en aktiv närvaro i sociala medier är det svårt att bygga vare sig förtroende eller entusiasm.
Direktivet är ett initiativ från den förra regeringen och Thomas Bodström, så naturligtvis hade det varit svårt att få det rödgröna samarbetet på en vägran-linje. Däremot hade vi kunnat hålla frågan öppen tills vidare, för att se om datalagringen en dag kan få samma debattutrymme som FRA och Ipred.
Problemet är inte heller kompromisser i sig. Tvärtom, förhandla fler av nätfrågorna! Använd trycket från Piratpartiet: Sahlin har allt att förlora på att vi och Miljöpartiet förlorar en procent väljare eller två dit. Det vi har att bevisa innan valet är att vi kan förmå S att backa – det är där vi ifrågasätts.
Var ärliga om misslyckandet med direktivet, dra slutsatser av det som hände och gör den processen till ett första steg mot framgång. FRA-frågan är spelbar, liksom Ipred och fildelningen. Uppgiften måste vara att se till att det rödgröna samarbetet gör utfästelser som tydligt visar att det bara finns ett regeringsalternativ för de väljare som värnar om nätets frihet.
